Hej

Just nu sitter jag i mitt vardagsrum och skriver första inlägget från min nya lägenhet. Spännande, eller något. Även om jag inte vet vad jag ska skriva riktigt - men det känns ju som att jag måste kunna uppdatera den här bloggen på något sätt, eller? Eftersom jag varit utan internet i x antal veckor, har det inte funnits någon möjlighet till det förrän nu.

Det känns faktiskt rätt så najs att ha ett eget place att råda över. Jag trodde aldrig att jag skulle ha tillräckligt med prylar för att fylla ut dessa plötsliga 58 kvadratmeter - men här sitter jag minsann, och kunde inte vara mer nöjd. Och så snart jag fixat in lite mattor, lite gardiner och lite smått och gott på väggarna, kommer mysfaktorn skjuta spikrakt i höjden.
Två vägghyllor har jag satt upp förresten... helt själv. Stoltare än mig efter det får man leta efter.

Det ekar satan här inne förresten. Jag undrar om snedtak lägger till eko? När katterna jamar så låter det babbe mig som en kör i storlek med Heleneholms. Som förresten ska ha sin julkonsert imorgon. Underbart, det ser jag fram emot!

Minnen från gymnasiet etsar fast sig i mitt huvud som aldrig förut. Saker som jag inte tänkt på förut, men som kommer upp och aldrig försvinner. Den där läraren jag tyckte om, de där människorna jag önskade att jag lärt känna, den där konserten jag önskade att jag spelat på, men varit för feg. Nu kommer allt tillbaka till mig igen. Jag hoppas att det fortfarande passar sig.

Kaos.

Har varit ledig hela denna veckan, och har ingen koll på nästa. Hatar min mänskliga känsla av behovet av kontroll. Inte för att jag strävat efter kontroll alls what-so-freaking-ever. Hatar min mänskliga skuldkänsla, att jag borde ha ett behov av kontroll för tillfället men lever i ett fullkomligt mess.
Akta så du inte snubblar över den gula gummiankan med pipfunktion när du går fram till soffan där jag möglar, för att slå till mig. All my minions are watching you -_- *Paranoid*

Influensa eller nåt.. >_<

Underbart. I månaden då det är minst arbete i restaurangen (hemskt för min del), och just när jag är nästan-klar med målandet i min lägenhet, har jag hittills fått stanna hemma hela två dagar (!!) för att kunna få snora/hosta/nysa/feberfisa ifred. SuperMario dör hela tiden. Katterna klöser på tapeten och mitt skällande på dem blir ett "mmiyyhhhäh...". Jävla höstsjuka. Och nu fick jag hicka också...

Nej, inga underbara tider för Isia. Speciellt inte om jag inte hinner måla om innan på tisdag. Då kommer MKB och ska granska saker och ting. They can't see what I've done! XD

Nejdå, det är inte så farligt. Köket blev skitsnyggt. Vardagsrummet också. Badrummet också. Sovrummet kvar. Ja. Det kommer bli kul att se det inrett sen!

Mitt sinne är i överflöd av lägenhetstankar, lägenhetstankar. Hick.

Bit för bit för bit för bit...

Snart, snart, snaart!!

Jag är hög av målarfärgen. Hehe. Hick!

Det är förresten halvkomiskt att jag på vår tvåårsdag flyttade köksgrejerna igår. Det betyder att jag nästan bor där nu. Från och med vår tvåårsdag. Det är inte någonting man hör varje dag.

Plötsligt väntar planer inför nyår...

Upptagen.

Tjipp!

Om du undrar vad som händer i mitt lilla händelselösa liv så målar jag sakta men säkert om i min nya lägenhet. Idag har jag spacklat och snart ska jag springa iväg och måla badrummet.

*mintgrönt kan väl kanske vara snyggt på badrumsväggen om man gör det rätt - men då kunde man väl iallafall ha målat det snyggt. Babbe mig?*

En ny era har börjat...

...TJOHO!!

Idag hoppas jag på att få mina nya lägenhetsnycklar - ett nytt näste växer sakta fram i vårt kära Malmö.

...Hihi.

Evig trötthet, någon?

Vinterdeppa+PMS=bad combination.

Och Emma har gett mig saknad efter den gamla goda gymnasietiden. Fan va skönt att den var så god. Det hade känts tomt annars.

När juldagsmorgon gliiiiiimmar.

Ja jag vet, det är bara oktober. Men för tillfället känner jag mig som ett typiskt amerikanskt barn, när det rusar upp ur sängen på juldagen för att springa och öppna julklapparna under granen. För Isia har nämligen gjort det, äntligen. Hon har beställt ett Wii!

Sedan klockan ett på natten till igår har jag gått in på OnOff's hemsida och kollat statusen för mitt paket. När det sedan har skickats iväg, har jag kollat spårat paketet på Posten med kollinumret. Nu är jag säker - nästa sms som jag får, kommer att vara ett leveransbesked. *jollrar* Om en stund ska jag alltså klä på mig och göra mig redo att gå ut och möta världen med mina nya Wiiögon.

Helkontroll!

Det stämmer verkligen. Lyckan över en pryl man önskat sig länge är farligt skön. Inte så jäkla konstigt att folk blir shoppingberoende. *tuggar på naglarna som en tok*

Onödig ärlighet.

Jag såg förresten att jag inte skrivit någonting ALLS i april månad detta året........

//// . A big nono!. //

Hiiihiii!!!

Ibland går man maktlöst uttråkad i sin tillvaro, utan någonstans att gå.

Ibland vill man någonting så gärna, utan att veta vad det är man egentligen vill.

Ibland önskar man, att livet utanför fönstret drog med en mot ens vilja.

... ...

Tills man inser att det är enklare än man tror.

*poff*

Jag är trots allt härskarinnan i mitt eget universum!


Shuck shimoooneh.. AOW

Kommentarsvar!

Haha, tyckte bara det var så lustigt. Hela Google måste ha mig identifierad som "Crazy cat lady" nu! XD

Svar till Fred: "Vad är oddsen!?"

Kattkattkattkattkattkattkattkattkattkattkattkattkattkattmjaaau..

Kattkattkattkattkatt

Mjausimjausimjausimjau,
Kissekissekissemjau,
Mjausimjausikissemjau,
Mjausikissemjausimjau

Mjau! Mjau! Mjau! Mjau!
Mjausimjausimjausimjau!

Purrrr......

*degar framför days of our lives*

Inkompetens

Jag har nog inte upplevt så mycket som jag hade kunnat vid detta stadie, men tillräckligt mycket för att vara förvånad över att jag ännu förundras över hur korkad en person, som har hand om människors hälsa, kan vara. Varför anställer inte sjukhus folk som kan formulera sig ordentligt?

Just who you are.

Redan första oktober. Är inte det fantastiskt? Det är höst på riktigt nu, och läge att ta på sig varma kläder.

Jag beundrar hur Oprah Winfreys program alltid tar upp ämnen som speglar min psykiska position just i det tillfället. Jag vet inte om TV3 har nån utsikt över det här vardagsrummet eller nåt... TV-tornet på Jägersro är ju faktiskt inte ssååååå långt bort. >_<

Galna myndigheter.

Var nu noga med att betala dina räkningar i tid! Kronofogden ligger efter med sin ekonomi. XD

http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article3412877.ab

- Kan riktigt se framför mig hur en kronofogdengubbe knackar på din dörr för att ta din teve, för att han inte har råd med en egen.

Vem gör utmätningar på Kronofogdens skulder? o_O

*somliga trivs i soffan* ^^

Cocaloco

Trötthet, sockerberoende, Family guy, mjau, ny skrivare, allmän stökighet, försök till pianospelande.

Idag drack jag en liter Cola. Mådde inte direkt bra efteråt kan jag säga dig... Men man ska passa på när det är gratis! Koffeinkicken håller fortfarande i sig efter ca sex timmar men börjar långsamt övergå i gäspningar och trötta ögon. Fast jag har inte känt av den så mycket som väntat. Jag är nog inte lika lättpåverkad av koffein längre. Vilket är synd - det var ju en ganska billig fylla.

- Oljud och buller ekar i mitt huvud - som om någonting raseras och rivs ner. Och bland tegelstenar och överblivna verktyg finner jag rester från sådant som jag påbörjat, men inte avslutat. Det suger att inte veta vad som väntar när, hur och varför inte tidigare. Kanske ska man stoppa maskinerna och börja renovera. Eller börja bygga på platsen bredvid istället. Men det kommer aldrig bli detsamma.
Men det kanske inte spelar någon roll heller. Det är ju faktiskt lättare att rita på ett tomt papper än på en färdigkomponerad bild.

Ny layout!

Vänta bara tills jag kommit in i pluggandet. Då kommer min blogg vara mycket mer personlig. :)

Webbprogrammering FTW.

I [Khjälmääh]. XD

Morr.

Ibland sysslar man med saker som man sysslar med varje annan dag, och man kommer in i rutiner som gör att hjärnans tankeverksamhet kan unna sig promenader åt andra håll. Medan jag dukar upp borden i restaurangen kommer jag på poetiska, aningen misslyckade textremsor. T. ex.

"Tänk dig en vattenpöl på en trottoar, i ett ösande höstregn. Men trots vattendropparna som speglas i pölens vattenyta, reagerar denna ej på regndropparna som faller på den. Den flyter istället, nästan nonchalant, lika lugnt och sansat som om den var en öde sjö en kvittrande sommardag."

Det kunde ha varit början till någonting stort. Men nu har jag gått och glömt att copyrighta det, vilket innebär att någon kanske snor det och gör en stor hit av det. Inte ens för att ära mig. För varför skulle man ära någon okänd bloggare som skriver några krafs på en unken, ouppdaterad hemsida med en egobild som bakgrund? Nej, detta skulle användas för personens egen vinning, för att känna att man får ut någonting av andras talanger och kanske tjäna pengar på det.

Men varsågod. Skulle jag någonsin läsa det i en bästsäljande novell, roman eller självbiografi, utan att det är citerat eller refererat eller vilket fint ord som än skulle passa till något som kanske skulle gynna mig... så skulle jag inte fälla en tår. Jag skulle sitta och le för mig själv. Tänka, "fasen, jag måste vara duktig som får andra att få saker publicerade utan att jag behöver göra någonting speciellt".

Inte för att någon skulle sno det och göra en stor hit av det. Inte vad jag själv tror iallafall. Så höga tankar, stor-författare-tankar, bästsäljande-novellist-tankar, har jag inte om någon som går och snor citat från stackars bloggare som inte har något vettigt att skriva om. Men även om jag så skulle se det på nån community för emosar som skriver egna vackra verk, skulle jag ändå le för mig själv. Tänka, "fasen, jag måste vara duktig som får andra att få saker publicerade utan att jag behöver göra någonting speciellt".

För nuförtiden behöver man inte vara så duktig för att få saker publicerade utan att behöva göra någonting speciellt. Det säger bara, "klick".

Damn. Personlig lycka is - the - shit.

Ligger i sängen en ledig lördag. Det regnar utanför fönstret och lille Felix spinner bredvid mig. Har egentligen ingen lust att ligga och dega, men det finns inte så mycket annat att göra. Det vill säga, om man inte vill syssla med sånt dära viktigt som att städa, laga mat, sortera. Vuxensaker. Usch.

Saker har gått så otroligt snett på sistone, och jag har varit ledsen. Det blir ju så när personer inte kommer överens. Det svåra är när anklagelser utlöser anklagelser, och det som skulle bli en lösning istället blir någonting ännu mer invecklat. Tårar utlöser ilska utlöser tårar. Så himla onödigt, men tydligen så himla efterlängtat. Jag kan inte se det som någonting annat. Å andra sidan, jag kan inte se via andras ögon. Inte heller läsa andras tankar.

Jag vill bara få ett slut på hela dramat. Slippa tjafs och sårade känslor. Det är klart att vi varje dag möter svårigheter med oss själva som vi måste övervinna, och vilket vi klarar av av ren personlig styrka, kanske utan att ens tänka på det. Men kan man inte umgås med andra på grund av dessa svårigheter, kanske man ska inse mönstret?

Vi är inte utbytbara.

~

Sucky sucky.

"Här på MKB har vi någonting som kallas för VLU, Valfritt LägenhetsUnderhåll, vilket innebär att blablablablablablabla......"

That's it. Jag är alldeles för besviken på omvärlden just nu. MKB-tanter (och andra tanter) försvarar saker som bör tas upp i stora förhandlingar. Men vad fasen, det är ju bara omtapetsering (och annat...), det är inte värt att gå så långt med det. Förhandlarna är förresten ändå på semester (och annat). De kan inte ta det just nu, de har sina egna liv (eller vad fan det är de nu har).

När jag var yngre var det mesta bättre. Folk kände inte att de behövde supa ner sig för att komma ifrån vardagen, de skötte sitt men kunde ändå bjuda på sig själva, och åldern var en riktig förklaring till somliga beteenden. Nu ska man vara vuxen. Man är antingen för stel eller för lös. Man måste antingen prata mer eller vara tystare. Men man får inte blanda sig i folks angelägenheter, om det inte handlar om skitsnack. För luften är fri. Och kan man säga det som man vill säga till personen i fråga ändå, även om man säger det när man är i ett annat rum, är det inte skitsnack. Men lyssna på denna: Antingen är man modig (rakt på sak??) eller så är man en mes.

Haha!! JUST det var vad jag väntade på. Den meningen, från precis rätt person. Han som har mage att komma hem till en och säga just de saker man vill höra. Inte. Han är ju så modig.

Vänta er inte mer. Aldrig.

Låt mig vara nu. Det finns ingenting att lösa längre...

MVH

PS: Felix och Findus mår bra. =)

När jag kallar Findus Felix svarar Pontus.

En ny liten själ har kommit till oss. Den lilla ängeln heter Felix och han rev mig precis i låret! Det svider!! >_<

Trodde katterna skulle äta upp/fräsa ihjäl varandra först. Findus har varit så himla jobbig mot Felix och har sprungit efter honom vart Felix än gick, inklusive kattlådan. Somliga har ju aldrig sett andra katter än sig själv förut. Men minsann, de sussar sött tillsammans nu och är hur söta som helst! Findus har till och med blivit mycket keligare nu och tagit på sig någon slags... papparoll. XD

Förutom att bilderna blir ganska suddiga (vad annat kan man vänta sig med en kattunge med myror i... ja, där bak?) så är Felix en riktig fotokissemiss. (=

Tack, Alexander och hans familj för Felix!

Mörkerångest.

Usch. Uschuschuschuschusch! Jag är så dålig! Jag är så himla dålig!!
Jag lovar mina läsare alltför mycket, jag lyckas ju helt enkelt inte få ner någonting på skrift från min vardag. Hur jag än försöker intala mig själv att jag är en duktig skribent som älskar att uttrycka mig med text, kommer jag tillbaka till mitt ursprungliga tillstånd då jag hellre sitter och glor på en vägg eller en avstängd teve än faktiskt anstränger mig.

Men ja, ska jag vara helt ärlig så är mitt sociala liv ordentligt rubbat, varför vet jag inte längre. Jag har inte kunnat fungera socialt, helt enkelt. Jag tror att det har lite det här med telefonirelationer att göra. Jag har aldrig varit någon direkt telefonperson, detta trots att jag pratat i telefon i åtskilliga timmar åt gången i mitt tidigare liv. Har mammas "tala-inte-i-mobiltelefon-utan-handsfree-för-du-får-skadliga-strålningar-i-huvet" faktiskt nått fram till mig? Nej.. nej. Hoppas jag verkligen inte. Nej. Det handlar helt enkelt om att jag är socialt lat. Eller så har jag blivit skygg.

Nåja, den senaste tidens händelser har inte direkt blivit speciellt uppmuntrande att gå ut, speciellt inte om kvällarna. Skottlossningar till höger och vänster, skrik efter hjälp och skumma upphittade peruker och vapen med ljuddämpare har härjat i området där jag befinner mig. Och det gör mig ledsen i ögat, för detta område är så himla mysigt om dagen. Det är så mycket grönska och liv, men när mörkret faller vågar man inte gå ut. Då får buskarna, träden och gatulyktorna nya, hotfulla ansikten. En schäferägare tar sin agressiva hund på promenad längsmed järnvägsspåret och släpper kopplet om hunden vill attackera någon. Konstiga människor härjar på gatorna, onödigt stora ytor ligger mörklagda och tystnaden, med viss spänning i luften (vet inte om det handlar om egen upplevelse av tusen olika rädslor i en), bryts endast av lövprassel från träden och buskarna samt några vindpustar. Tåget som går en gång i timmen. Jag hatar tåg.

Jag älskar att tågpendla och att resa med tåg över huvudtaget, speciellt längre sträckor och gärna med äldre, gnisslande tåg. Men när ett tåg snabbt åker förbi mig på 100 meters avstånd, vid en perrong eller bara om jag går nära ett järnvägsspår, blir jag nästan panikslagen. Det är en rädsla jag har haft med mig sedan grundskolan, då läraren på någon lektion visade en film om trafikfaror där de ställde kameran mitt på ett järnvägsspår och ett tåg kom mot den så att det för tittarna såg ut som om man skulle bli påkörd. Usch fyfasen säger jag bara. Snacka om att ge folk men för livet. Efter den lektionen blev jag rädd för både tåg OCH E.T. *ryser*

En vecka tills min vita kissemjau kommer!! *längtar* Funderar fortfarande på vad min lilla sockerpäls ska heta, har några alternativ på lager. Har någon förslag så skriv gärna! Kommer även starta en röstning här, fullt medveten om att många förmodligen glömt bort min dammiga blogg... Nåväl, ha det så bra. =)

Kramkram.

I mitt händelselösa liv har jag...

... inte ens informerat folk om min händelselösa vardag, inte ens skrivit om mina händelselösa tankar. Just för tillfället så är allt dessutom igensnorat, så det är svårt att riktigt få fram nåt.

Men en undran i mitt inre har formulerat sig som "Varför är Sverige så dyrt?". Jag minns nämligen en gång i gymnasiet när en tjej vid namn Amy tagit sig en plats som utbytesstudent på skolan och gick runt i korridorerna och klagade över att Sverige är svinigt dyrt jämfört med USA. Och helt seriöst, det är verkligen så. Inflation eller inte, det är onödigt. Och spriten (hoppas inte folk ser mig som alkis bara för att jag skriver detta *syftar faktiskt på någon till och med*), varför är den så jäkla dyr?
Hörde att det är för att folk gick och söp sig fulla vid opassande tillfällen när spriten var billig och fri. Hör ni det! Det är makalöst!
Om Sverige är så uttråkat att det måste lägga sig ner och dricka morgon och kväll innan och efter jobbet så är det någonting fel... Och det skyller vi på politikerna.

De får väl dessutom rabatt på Systemet, bara för att de är politiker.

***

Och här ligger jag och hostar och nyser om vartannat, och lär mig att även jag kan vara rastlös. Fyyy vad rastlös man kan vara! Inte för att jag gör någonting vettigt om dagarna annars, men bara hela grejen att jag inte får göra någonting är frustrerande, och då vill jag göra någonting bara för det. Som att baka till halv fyra på morgonen. Eller att laga kotletter till middag. Då var jag visserligen frisk.

Nu ska man iallafall komma på ett sätt att hålla kissemjau aktiv. Katten verkar uttråkad och jag måste vara världens tråkigaste människa. Pontus också. Stackars kissemjau! Hoppas det blir bättre när lille Salmon kommer. *ler*

Ha det så bra.

Fiskisar

Så! Äntligen har jag fått rejäl ordning på det. Idag fyllde jag på med vatten och - tadaa! - nu är akvariet färdigmöblerat.

Idag var jag på IKEA med Japia och sen gick vi till Zoo Zity. Det tog visst lång tid på Zoo Zity då jag ställde tusentals frågor till akvariesnubben medan Japia gick runt och tittade på annat. Sjukt lärorikt blev det hursomhelst då jag fick veta nya saker, och så köpte jag det sista som jag behövde till min akvarieinredning.
Och så blev resultatet följande:

Sned bild, med ungefär så här ser det ut! Jag är rätt stolt över min undervattensbrasa (bubblorna som kommer från glasstenarna mellan kokosnötshyddorna) och att jag lyckades balansera en så rundad sten på träroten (måste använda den som tyngd så att roten absorberar vatten och kan bottna). Wow. Akvarium kan verkligen göra en überengagerad.

Giih.

Välkommen åter.

Är det inte fantastiskt hur en kropp kan bli ansträngd, uttröttad, avslappnad, utvilad? Det får en att känna sig levande, levande och åter levande. Det får en att känna riktig lycka av att bara sätta sig ner, vila, sova, ta det lugnt. Saker som annars kanske inte skulle vara lika uppskattade. Kroppen mår bra av att arbeta. Det får den att ta vara på nuet. Ja, tacka vet jag "saker att göra".

Förresten, hej. Vår kontakt har runnit ut i sanden sedan min tjugonde födelsedag. Jag har stått i som ett fån och sagt upp jobb, lägenheter, våriga årstider och börjat inrikta mig på helt nya grejer. Och idag sitter jag återigen vid bloggen, som jag faktiskt har saknat, samtidigt som jag inte vetat riktigt vad jag skulle skriva. Ibland känns det bara tomt i skriverihuvudet, liksom. Istället är det handlings-/övriga ansvarshuvudet som ägnar sig åt att bocka av sina att-göra-listor.

Min att-göra-lista är dock lite enklare att sätta fingret på nu än förut. Den är liksom kompaktare och lättare att omfånga av huvudet. Och samtidigt kan jag nu snart konstatera att jag är i en ny fas i livet, som jag inte riktigt kan namnet på än. Jag återkommer kanske om det vid ett senare blogginlägg.

Jag är en restaurangflicka med pojkvän och katt som inte bor i studentlägenhet längre. Den är äntligen uppsagd och snart ska jag boka tid för besiktning med MKBvärden så att jag kan få bort lägenheten från mina axlar. Och även om jag är halvt hemlös så känner jag mig ändå mer obekymrad nu än någonsin på dessa ett och ett halvt år som jag bott hemifrån. Det finns faktiskt en viss charm med att kämpa för levebröd, trots att det känns rätt sjyst att få saker serverade på ett silverfat av staten (menar givetvis csn-lån som man ändå måste slita arslet av sig sen för, men vadå).

Jag tror inte att jag har nämnt att jag köpt ett 54-liters akvarium. Det var för min idag avlidna guldfisk Blomma och hennes lycka som jag köpte det, må hon simma i himlen, men hon fick sig iallafall en bra sista månad. Och jag hoppas att hon fick sig ett bra år hemma hos mig, även om hon som fisk blev försummad vid flera tillfällen.
Blomma fick, förutom de mänskliga, tre stycken guldfiskvänner som levde med henne tills hon dog. Det var Gulleplutt, må även han simma i himlen, Jörgen och Stjärna. De sistnämnda simmar nu i det nyinredda akvariet som jag ska avsluta inredningen i ikväll. Jag vill då säga att jag är väldigt stolt över hur jag lyckats få till akvariet, äntligen ser det vitalt ut och ungefär som jag hade tänkt ut det. Jörgen och Stjärna har vännerna grodan Grodis (låter lite som Godis när man uttalar det på vissa sätt), och de två malarna som inte riktigt har fått namn eftersom jag aldrig funnit någon större charm med denna fiskart. Isåfall får de heta Kroken och Snoken eller nåt. Ni vet, som Ursulas ålkompisar i Den lilla sjöjungfrun.

Med denna mindre uppdatering tackar jag för mig för ikväll, och försäkrar er om att jag kommer tillbaka ganska så snart. =)

Ha det så bra så länge!
Kramkram

Födelsedagsinlägg.

Så blev man gammal. Jag börjar inse mer och mer nu för varje kvart som går att jag kommit förbi tonåren. Min ålder börjar på en tvåa nu! Det känns... det känns precis som förut. Haha. Men ja, lite spännande är det ju faktiskt.

Och! En glad nyhet har kommit hit till Pontus, som jag är hos nu. Katten Findus! Kattsii... keligare och busigare katt får man leta efter. Jag blir överförtjust som ett barn så fort jag ser honom! Och sitter och flinar och piper "goooosgooosgoooooooosgosgoooos...." medan jag blir riven till höger och vänster och får typ halsen avskuren. Men han är så himla söt så det gör ingenting. Kiiiisseee.

Sist men inte minst har jag funnit den mp3-spelare som jag faktiskt till och med funnit som "jag-vill-ha-den"-mackapären! Disney's Mplayer, den är ju bara så jädrans cool.

C'est adorable.









I övrigt fortsätter väl livet som vanligt, ska börja tillaga lunch om en stund och sen sticka till jobbet. Så tänkte faktiskt stänga ner här nu. Ha det så bra tills nästa gång, folks! ^^

pussokram.

It's karma, baby.

Följande inlägg vill jag ägna åt att klaga. Klaga, klaga, klaga. Och jag må anses vara en hycklare vid inläggets slut, då jag, som den enkla människa jag är, också begått många misstag. Förmodligen också sådant som jag kommer nämna, och kanske har jag inte ens tänkt på det. Därmed medger jag att, eftersom vi alla bara är människor, är väldigt berättigade till dessa utomordentligt mänskliga fenomen som kan ta över våra svaga psyken.

Snack om krig och sådana helveten pratar redan alla skönhetstävlingsdeltagare om tillräckligt när de ska berätta om sin hypotetiska enda önskan. Ämnet kommer aldrig att bli utnött, eftersom snack aldrig kan ändra på någonting som pågår där ute. Men visst, visst är det otroligt ändå att en mänsklig hjärnkapacitet, som egentligen är väldigt avancerad och mestadels duger både till matematik, känslobedömning och kreativitet, kan påverkas så enkelt av värderingar?
Sådant som betyder mycket för en själv. Beroende på hur mycket man värderar någonting, kan man kämpa olika mycket för det. Skulle din familjemedlem tillsammans med en total främling befinna sig i djupt vatten på väg att drunkna och du endast hade chans att rädda en av dem, så skulle det förmodligen bli din familjemedlem som du skulle välja att rädda. När det väl kommer till kritan och drastiska situationer så är det så vi fungerar.

Enligt forskning använder människan endast tio procent av hela sin hjärnkapacitet till de grundliga funktionerna som kroppen besitter som rörelse och de fem sinnena, samt tänkande och resonemang. Detta innebär att vi hade kunnat vara så mycket klokare om vi bara lade manken till, eller om vi visste hur. Eller om vi ens hade en aning om denna fakta och kopplade den till vår egen hjärna. Tio procent använder vi, det vill säga att 90% ligger och vilar.

Tillbaka till värderingar, som väl är det mest mänskliga som finns. Vår livsstil bygger sig först och främst enligt vår kära kroppsfunktion och vad den klarar av, och sedan efter sådant som behövs i livet, och sedan sånt som behövs i vardagen. Prioriteringarna som görs utefter vår livsstil bygger på värderingarna vi har, då både kroppen, livet och vardagen är viktiga för oss. Där blandas sedan vänners, näras och käras värderingar in ibland, då vi värderar dessa personer högt. Och då tänker vi även på dessa personers känslor, åsikter och situationer. Värderingar är det mest mänskliga som finns, speciellt eftersom människan är ett flockdjur. Vilket leder oss till det slående faktumet - värderar vi saker och ting tillräckligt mycket, så kan vi skita i sådant som betyder mindre för oss; till exempel andra människor, sådana som vi inte känner, sådana som vi inte har i våra liv, sådana som vi inte kan höra, se, och därmed inte kan "förstå deras existens till fullo".

Värderingar är det mest mänskliga, det mest normala, det naturligaste som finns. Men en sak frustrerar mig djupt, och det är följande:

Om vi nu bara använder 10% av hela vår hjärnkapacitet och denna del styrs av värderingar, så innebär det väl också att värderingarna puttar undan sådant som inte får plats i dessa tio procent av hjärnkapaciteten. Vi tar hellre åt oss vissa grejer än andra. Hjärnan har till och med lärt sig att putta bort hela tidsrymder, upplevelser som ägt rum under vår egen livstid och som varit traumatiska, så att man inte minns dem för att de varit så ovärda att minnas. Men varje dag tar vi in nya upplevelser och ser nya saker, inser olika faktum och lär oss nya sammanhang. Det ger vardagen spänning och driver oss framåt.

Men det vi ofta glömmer bort, är att vi värderar saker olika mycket för att själv må så bra som möjligt. Och välmående indikeras i de flesta fall med ett leende på läpparna samt styrka till goda gärningar och dylikt. Säg mig då människor. Om vi låter nittio procent av köttklumpen som vi har i huvudet liggandes utan någon nytta, för att vi begränsar hjärnkapaciteten till dessa tio procent för att göra livet bra för oss, varför känns det väldigt sällsynt att en person faktiskt ler mot andra på stan?

Getter som dansar tango?

Japp, och så har nytt lägenhetssökande påbörjats. Jag är så på g! Det känns som om en rymlig, härlig sak med någonting som påminner om kanske balkong och med ett kök som eventuellt är i ett eget utrymme, är på väg till Isia. Någonting som inte kräver en studerande persons färdigheter. Gärna med parkettgolv i vardagsrummet. Och ganska så centralt.

Just nu sitter jag hemma i min lilla trånga etta och glor på min fisk, samt väntar på att klockan ska bli prick tre. Jag har äntligen en tvättid som jag kan passa. Det är fantastiskt. Jag tror att jag har sumpat typ fyra eller fem tvättider den här månaden på grund av jobbet. Det suger att gå runt i kläder man aldrig skulle ta på sig om det inte var för att allt ligger i tvätten. Samtidigt har jag fått lära mig att jag har mer kläder än jag tror. Dock ligger en rejäl shoppingdag, så fort jag fått min första lön, i planerna.

Förresten så var jag helt så klantig idag. Gick för att köpa mig en falafel (jag var hungrig och på väg hem och orkade inte vänta tills jag var framme), och saknade en krona. Jag frågade falafelsnubbarna om det är okej att jag kommer lite senare med enkronan. De båda tittade på mig och började skratta. De ba "Nääähhh asså, det är en krona. Det är alldeles för mycket för att du ska få låna. Men okej. Kommer du inte tillbaka så skickar vi polisen på dig." Med falafeln i handen gick jag därifrån, till tåget som skulle ta mig hem.
Stiger på tåget, sätter mig och frågar några passagerare bredvid mig om det är okej att jag tar tidningen som ligger på bordet bredvid dem. Utan ett ord ger de mig tidningen och fortsätter kolla ut genom fönstret, och jag börjar ögna igenom förstasidan. Sedan stiger jag av tåget vid min station och går hemåt. Ska ta fram falafeln för att käka lite på vägen.
Men jag glömde den på tåget! >_<

Easy come, easy go som man säger? Det låter perfekt. Och självklart är klockan fem minuter över tre, så min tvättid har börjat. Innan jag råkar glömma bort den helt, är det bäst om jag bara publicerar inlägget och låter det vara för idag.

Ha en bra dag på er!
Kraaaahm.

Grisar som dansar polka.

Oavsett vad som händer, vem som händer och hur det händer, så kvarstår till slut endast ett faktum:

Ingen människa kommer någonsin förstå mig fullt ut - jag har det helt enkelt i mig.

Som om jag visste precis vart månen fanns

Och jag hade antalet stjärnor uppräknat
Och antalet grässtrån i grannens trädgård
Och antalet polkagrisar i godisaffären
Nej, det kommer jag aldrig ha memorerat
Kommer aldrig räkna ut några sådana ting
Och det faktum att jag inte finner det värt
Ger mig oroliga påminnelser.

Det blåser.

På en perrong står lyktor som vajar, med ljus över tomma bänkar. Det flimrande ljuset döljer nästan en delvis småstensbeklädd mark, nedtrampad av mängder av olika människor vars fotsteg riktats mot fjärran. Ännu ett tåg ska anlända.
Arbetskamrater står på perrongen. Flera olika arbetskamrater och andra människor som ska åka med. De huttrar i kylan medan de ängsligt tittar åt vänster, från vilket håll tåget ska anlända.
Himlen är ganska svår att se. Det flimrande ljuset avspeglar en vind som pågår där uppe och som når ner till perrongen, där plastpåsar leker runt över de ännu öde tågrälsen. Den leker med människornas hattar och väskor och armbandsur. Den gör tidningarna oläsbara och ansikten vrids av missnöje med det oanständiga vädret.

Man kan se på människorna att de är rika. Deras resväskor är nya, och skorna är välputsade. De har bråttom, trots att de alla står på samma perrong, väntandes på samma tåg. Armbandsur som blänker fram från under jackärmar gång på gång, vittnar om att människorna tjänat sina pengar på att ägna en stor del av sin tid till hetsiga aktiviteter. Ändå har de alla en gemensam klocka på perrongen. Den visar sex minuter över åtta, två minuter tills tåget anländer.

Vinden leker med hennes hår. Det är långt, lockigt och silvergrått. Klädd i en stor, grön jacka, går hon in på perrongen med osäkra steg, i trasiga skor. Vore det inte för alla rynkor i hennes ansikte hade man tagit henne för ett barn. Hennes ansikte känns så utslitet och så gammalt, men ungt på samma gång. Man ser på henne att hennes liv tog slut för lång tid sedan, innan hon fick chansen att veta vad som hände med det.
Hon håller sina händer i varandra, tröstande sig själv. Vaggande fram och tillbaka med vinden pratar hon, oavbrutet. Hon kollar människorna i ögonen. Hon talar till dem. Hon vädjar till dem om någonting. Ju längre tid människorna lyssnar, desto mer känner de av hennes gråt i rösten. Men de vet inte vad hon vill. Hon låter så blyg och så osäker. De ser bara leenden mot henne som möjligheter. Att nicka och se bort.
Men ryggarna som vänds påverkar inte hennes sorgsna ansiktsuttryck, vädjan har inget avslut. Hon har så mycket att säga, så mycket att be om. Om de bara hade tid.

Tåget anländer, avbryter plastpåsarnas dans. Vindens tjut överröstas av tågrälsens skriande stämma. Återigen tittar armbandsuren fram, ljud av stressade suckar viner genom perrongen. Dörrarna öppnas och människorna kliver snabbt på det påskyndande tåget. Bort mot fjärran, lämnandes en återigen ödslig perrong. En ny stund är kommen för alla.

Hennes vädjan är lång. Ända tills människorna går på tåget och lämnar henne för alltid, fortsätter hon att vädja oavbrutet. Men de ser henne gråta inombords genom fönstret. Hennes nötbruna ögon möter deras blick, innan de vänder sig bort för att finna sina platser.

Plötsligt tystnar hon och vänder sig om. Med osäkra steg lämnar hon till slut perrongen.

Känslor.

Någonting som inga pengar i världen kan påverka till hundra procent, men någonting som säljer som smör så fort man fått grepp om dem.

Känslor. Ett naturligt, kroppsligt - fysiskt som mentalt, fenomen, som förekommer såväl hos människor som hos djur. Någonting som hos olika individer prioriteras på olika sätt, beroende på uppväxt, uppfostran, inställning och intuition. De allra flesta har känslor. De som inte har några känslor, kallas "apatiska". De är ofta oförstådda av många, förmodligen just för att känslor är någonting som så många har gemensamt, men samtidigt även någonting som på ett sätt redovisar en personlighet.

Jag har känslor. Du har förmodligen också känslor, och dina vänner, och dina vänners vänner. Faktum är, att så många har känslor att man gärna tar för givet att deras känslor finns där. Eller så tar man för givet att andra tänker på att du har känslor. Sedan, beroende på hur vi hanterar dem, kan känslor märkas olika mycket i olika situationer. Ibland blir man ledsen, ibland blir man glad, och ibland är känslan kanske någonting mellan "ilska och sorg", och "det fanns säkert en bra anledning till det".

Jag tror att negativa känslor, såsom ilska, endast förekommer då vi inte förstår oss på en situation. Ilska känns som frustration, som en känsla av att vad man än gör, så biter det inte på den felaktiga sida som visar sig för en. Har du tänkt på, att du inte blir arg på sådant som du förstår till fullo?

Kanske är det det som gör att känslor blir tabu idag. För det är bara en tidsfråga innan människor börjar inse, att känslor är tabu. Man visar inte känslor i onödan trots att de allra flesta människor har dem. Här är det som är viktigast ett gott intryck, och då finns det inte plats för känslor i bilden så länge det inte är glädje och lycka. Lättja. Nöje med livet.

Och medan folk blir arga, sitter jag och funderar (nåja, jag är bara människa och får mina arga inslag ibland jag med). Kanske behöver man inte förstå sig på allting. Kanske finns det en anledning till att det där glaset gick sönder, att cykeln blev stulen eller att någon gjorde en repa på din nylackerade bil, men att denna anledning är bortom dina händer. Och kanske är det bäst så. För vad vore livet, om man förstod allting?

Det är det jag älskar med känslor;

Plötsligt får allting en mening.

En tidig dag.

"Yeah!! My dad is better than yours!" "We have the same dad, you idiot." "Yeah, but mine is smarter!"

Haha. Family Guy rockar as.

Idag gick man upp klockan sex på morgonen för att för första gången känna sig som en arbetsperson med tidiga arbetsmorgnar. Att gå upp som alla andra, att äta ordentlig frukost som alla andra, att läsa morgontidningen som alla andra, att pendla som alla andra och att komma hem på eftermiddagen, precis som alla andra. Plötsligt finns det inte längre tid för Våra bästa år, Oprah eller Ricki Lake. Plötsligt är det inte längre att vara uppe så länge man bara orkar kvällen innan, för dagen därpå finns det en tid att passa. Man är upptagen på dagen. Man ställer krav på sin fritid, på sig själv, och på helg-hitta-påanden.

Jag har följt en del diskussioner om arbetslöshet, bidragstagande och arbetsnarkomani. Vittnande om hur de olika parterna trampar ihjäl varandra, på grund av att de anser att deras livsstilar är de ultimata, gör mig smått generad. Jag står inte på någon av sidorna. Jag jobbar för att få ihop en ekonomi samt någonting vettigt att göra om dagarna, men hade jag haft möjligheten så hade jag lätt låtit bli att offra hela min fritid "bara för att ha lite pengar att leva för". Alltså skulle ett bidrag som räckte för en lugn och fri livsstil, vara kanon för mig.

Tyvärr finns det människor som inte vill acceptera sådant. De trivs med att betala skatt till samhället, men hatar att folk lever på den. Det är okej att onödigt dyra projekt sätts upp, såsom svindyra bänkar utanför stadsteatern, men att en person ska få leva ut sig själv tillräckligt innan den är redo att tjäna ett helt samhälle med ett arbete som kanske gör resten av vardagen trött och livlös, det är fullkomligt otänkbart. Alla ska jobba, oavsett om man vet vad man vill ägna sig åt specifikt eller inte. Och det handlar absolut inte om individens egna bästa, att "det är bättre för din ekonomi om du jobbar för dig själv". Det är helt enkelt personer som jobbar, betalar en del av sin lön till staten, men spottar på att dela med sig till andra.

Jaa. Det var väl bara det jag hade att säga egentligen, för ikväll iallafall. Nu måste jag lägga mig för att sova. Imorgon ska jag upp tidigt för att jobba.

Kjam.

Låtsasinlägg?

Början av detta inlägg vill jag ägna åt att hylla ett år och tre månader av Pontus i min närhet. Yay! ^^

Kom nyss hem från Ica Maxi, snälla pappa hjälpte mig med större inköp till kylskåpet. Kylskåp kan tjata asså. "Buhu, du uppdaterar mig aldrig, du lämnar mig alltid utanför". Säg inte det till henne, men köpte faktiskt bara mat för att få tyst på henne. Needy freak!

Pappa fastnade vid cd-samlingen på Maxi, och vi valde vars en skiva. Han tog nån konsertinspelning med Deep Purple-liknande verk, och jag tog... jag vet, sluta skratta nu för fan. Anna-Lotta Larsson. Jag tänkte att eftersom hon såg relativt gammal och poetisk ut på framsidan, och låttitlarna verkade helt filosofiska, så skulle jag kanske få sporrande till poetikerande av henne. "Skivor bör väl ändå alltid vara värda att köpa om de verkar intressanta" brukar det låta från mig när jag inte köpt en dålig skiva på tusen år.

Ickepicke. Första låten var "The Rose". Ni vet, balladen av hon där, vad hette hon nu igen. Joo, Bette Midler. Anna-Lotta översatte den till svenska och la till lite mer känsla. Och alla låtar hon har på skivan, ja, de är av andra personer som skrivit låtar... och som hon översatt. Lixom, hjälp. Hjälp!

Öh, jaja, äter glass. Så det hjälper mig vara lite glad iallafall. Och sedan ska jag tvätta fönstren, diska, och dricka ur mina nya highballglas. As-snygga! Ni får se dem sen. Fast jag får ta fotot med web-kameran, eftersom min digitalkamera behöver ladda sitt batteri.

Och nu är jag översockrad av glassen. Och körde ut Anna-Lotta Larsson. Fasen, inte konstigt att folk blir svartrockare när sån här smörja finns att köpa...

Bodydouble - facedouble

Nä, asså näää, jag vill seriöst inte. Jag viiiiiill inte, inte, inte delta i sådant där! Och jag vill inte att folk ska göra det heller. För varför ska de göra det när de till slut bara är det där som de skyltar med?

Jag syftar inte på småuppvisningar av sig själv. Jag syftar inte på stora uppvisningar heller för den delen. Jag syftar dock på stora uppvisningar av sådant som inte är en själv. Någonting "lånat". Någonting som hade funnits där om man varit född till det, med det eller skapad för att få det sedan. Diskussionen om Michael Jackson är visserligen för längesedan uttjatad. "Den svarte mannen blev vit - huuur i all sin dar kunde det gå till"?

Den ännu mer uttjatade tv-serien V.I.P med bland annat Pamela Anderson var på tv för någon dag sedan. Den serien följde jag för längesedan, men sen blev den på något sätt bortglömd. Självklart finner man år senare att det kan liknas vid den dära gamla tv-serien om Läderlappen och hans äventyr - Superman i slagsmål = "OUCH" "BOOM" "WAAAH" i olika bildmotiv som läggs på skärmbilden med stillbilder på hjältedomen i bakgrunden. Superkul att se.
Hursomhelst. Jag har adlrig utforskat Pamela Anderson speciellt på närmare håll. Vid första anblicken har jag alltid tyckt att hon är en fin snäcka på tv-skärmen. Tills för en stund sen när jag googlade på henne.

Herre-jästanes. Vad har den stackars tjejen gjort med sig själv. Om pengar är lycka och skönhetsoperationer tills man faller sönder är vägen till pengar... då måste hon ha blivit jääääääädrigt lycklig. Undrar när en person inser att den inte borde ha opererat sig från första början.

Fundankar 2

Nej? Nej. Okej. Jag flummade rejält i förra inlägget. Nu när jag läste det, insåg jag att jag inte bara kan lämna min blogg sådär för några dagar. Någonting måste vara klargjort också. Och varför inte bara vara rakt på sak. Varför bara inte säga exakt vad man tänker på just i detta nuet.

Jag undrar. Vad är etik, vad är moral, vad är förstånd, och vad är sunt förnuft? Vem kan förklara för mig, varför människor skyller ifrån sig på materiella ting, på flytande ting och på fasta ting, och ibland, varför skyller människor ifrån sig på varandra? Fasen, jag vill leka helgon. Men hur jag än försöker, så är det hela tiden någonting inom mig som gnager, som säger "Isia, du är väl liiiide skyldig själv." Och ja, klart. Någon gång i livet kommer man väl förhoppningsvis till insikter om hur korkad man egentligen är innerst inne. Och filosofierar man tllräckligt mycket, kanske man till och med kan bli en guru, eller varför inte Naken-Janne/Helikopterdude.

Ibland, när man vaknar en morgon på ett golv och en kudde, en filt över sig och i kläder som man hade på sig kvällen innan, minns man helt enkelt vissa grejer alltför väl för att låta dem passera förbi. Särskilt saker som påverkar ett psykiskt och ett fysiskt mående hos flera personer, etsar sig fast i huvuden. Trötta huvuden. För trötta huvuden för att egentligen göra någonting speciellt och roligt den dära uppvaknade dagen. Speciellt när man vaknar i en skitig lya, undrandes vart man ska ta vägen. Vänta, har detta hänt förut? Självklart. Varför tänker man inte innan, om och efter? Varför tänker inte folk för sig själv heller? Yes. Jag har några människor som skrafsar med tassarna efter att få befinna sig på en "menande"-lista. Men så rak på sak är jag inte. För tydligen är det bara jag som bryr mig.

Gah, så vill man vara ett helgon igen. Sluta, Isia, sluta. Skaffa dig en självinsikt för helvete. Hade du gjort bättre om du befann dig i den sitsen?

...

I have my eyes set on you, watch out.

Fundankar.

Jag har på senare tid kommit längre och längre fram till att man kanske ska lära sig att uppskatta stunder som de är, i stunderna. "Det hände i stundens hetta", brukar det låta. Men asså. Om stunden är så het, varför vandrar folks tankar ibland bort som de gör? Då är väl inte stunden så het iallafall?

Varför kallas det att en stund är het överhuvudtaget? Jag förstår vad som menas, det där *ögonblicket*, då när man verkligen bara har nuet och *ingenting annat gäller*. Men vadå... hett, hett, hett, typ? Extra, extra? Ni vet, som kändislöpsedlar "Heta news, Brittan har rakat huvet". Fast, hon mådde ju inte så bra. Då kanske det inte är så hett, kanske. Men men. Ni vet vad jag menar. Kanske det är det som det syftas på iallafall.

Det jag menar med allt detta, är att man ofta drar sig undan för att göra saker, vänder ner ansiktet för att dölja att man egentligen skulle vilja göra någonting, men man låter bli för att det inte passar sig. När sedan den där stundens hetta kommer upp, när man kan skylla på "fyllan, vädret och sällskapet", då gör man plötsligt allt det där som man vände ner ansiktet för. "Det passar sig inte till vardags, men det passar sig nu", trots att man kommer att träffa de här människorna på vardagen, och att de kommer minnas alltihop som man annars hade skämts för att göra.

Om ni anser att mitt prat just nu är flummigt, så kan jag skylla på att jag har varit ordentligt fundersam kring vissa grejer senaste timmarna.. sedan tretiden i natt.
Men imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag längtar. För jag längtar tills jag börjar uppskatta stundens hetta.

...

Ja, och jag uppskattar inte kommentarer på det här inlägget. XD

En något.

Efter att ha tagit ett tidigare, och längre, sportlov från bloggen är jag tillbaka från semestern med nya krafter. Så nya de kan vara efter att man spelat "The Sims 2 - Jorden runt", iallafall.

Denna morgon inser jag att det måste vara någonting inom mig som stör min sömn. Sömnsvårigheter har jag väl haft ända sedan jag vet inte när, har på något sätt alltid hatat att sova - men kan det verkligen vara de sömnhatiska tankarna som blir till en tvångstanke när jag bestämmer mig för att stanna uppe ett extra tag på natten?
Hela natten var rätt idiotisk i den bemärkelsen. Jag tog mig en kopp kaffe för att jag kände mig sugen på det, vid midnatt.. och än är jag vaken, detta trots ett försök till en natts sömn utan några resultat värda att nämnas. "Jag vill verkligen sova, men ögonen är vidöppna och hjärtat slår i femtontusen per sekund" lät det från mig vart femtonde, vart tjugonde minut. Och med tanke på att jag redan visste om att min kropp reagerar så på kaffe, så är ni under en minut efter att ha läst detta tillåtna att lägga till ett litet hånskratt efter ert "fan-va-hon-maler-på-i-den-här-bloggen"-suckande.


Åh. John Lennons - Imagine-låt spelas på teve nu, på nån kanal. Så sjukt fin den är, speciellt när man sitter i sin känslomässiga efter-en-natt-av-koffein-morgonstund. Den som uppfann John Lennon... måste ha varit ett geni.

Nåja. Ska dricka min saft nu. Kallt, friskt, en härlig smak och precis vad som behövs en dag som denna.

Dagens blogg.

Ältande, ältande ältande
Daltande, daltande, daltande
Skrattande, tjoande, skämtande
Dansande, springande, haltande

Det var dagens dikt, jao.

Jag har.. eh.. varit stolt idag. Jag var på gymet. Jag tränade... och det var ju bra. Men det var första gången på ett tag. Vilket är rätt pinsamt att skriva här eftersom jag någon gång under förra året skrev "jag ska bevisa för folk att man inte behöver tänka kostigt för att vara smal". Well congratulations Isia. Du har överbevisat dig själv. För när pastan och hamburgarna hamnade på tallriken fanns det ingen återvändo. Det måste helt enkelt ätas och sådant tar helt enkelt för mycket tid för att man ska hinna gå till gymet också.

Nu ska Pontus inte gå och gnälla på att jag inte motiverar honom till träning. För nästa gång kan ni daska på att jag får med mig honom till atletfabriken!! Vi ska bli som Barbie och Ken ^^ Hihi.

-

Ooops. Juste. Jag har fått jobb. Så nu vet ni det. Den första februari bär det av till Köpenhamn för att jobba. Spännande eller vad!? Lixom, en huvudstad (jag är halvt rädd för huvudstäder för att de är så stora) på andra sidan Öresund som jag plötsligt ska åka över till regelbundet (ja, asså... jag har ju inte gjort det alls) för att jag faktiskt har skaffat mig ett LIV..! Haha, nä nu påstår jag ju inte att arbete är liv. Men inkomster som leder till saker som man kan göra.. är.

Visst suger det? Man står praktiskt taget stilla utan pengar. Det är så vi har byggt upp vårt kära samhälle. Där vi lever idag, måste vi faktiskt ha slantar för att kunna klara av någonting överhuvudtaget. Förutom att jobba. Men då tjänar man ju slantar. Så allt vandrar ju kring det i slutändan iallafall.
Ja fasen, annat var det förr. Då kunde man använda sin styrka och intelligens och sånt, för att överleva. Man fick jaga, skörda och baka för mat på bordet, telefoner fanns inte så man fick gå och faktiskt hälsa på folk, och dåtidens teveapparater var lingon- och svartvinbärsbuskar. Undrar om folk kände till det dära kopptelekommunikationsknepet. Ni vet, när man har två muggar och fäster ett snöre mellan dem så man kan prata med varandra genom varsin mugg. Men var fick de muggarna ifrån om det inte fanns såna dära maskiner. Använde de metallmuggar? Är det inte lättare att bli träffad av en åskblixt då?

...Är det den princip som dagens mobiltelefoner bygger på? o_O

Drömsex..sexdröm..?

Låg och läste "Iskallt och stenhårt - mina tjugo år i texas fängelser" av Rickard Flinga, en hittills ganska bra bok om en svensk man som suttit inne i Texas hårdaste fängelser och som delar med sig av sina upplevelser. "En rak, saklig och osentimental berättelse." Den är svår att få grepp om, men om man lägger manken till och verkligen försöker att förstå den så finner man faktiskt en spännande text direkt ur en brottslings hjärta.
Efter ett tag togs försöken över av en efterlängtad trötthet och jag slumrade till, i hopp om att äntligen få sova från en någorlunda bra tid på dygnet (ja, klockan tre på natten).

Och jag sov riktigt gott, speciellt med tanke på vilka drömmar jag hade. Dock var det dessa som även väckte mig.
Jag förståååår bara inte. Det är andra natten i sträck som jag har en sån här dröm. En lesbisk dröm om folk som jag känner. Men till skillnad från första gången, kände jag denna gången av att jag inte riktigt ville ge efter för den lesbiska frestelsen för att den kändes förbjuden. Ändå låg vi tätt omslingrade i någon säng i ett rosa rum, jag hade jättehögklackade skor på mig, mina underkläder var avdragna och hon hade tagit av sig sin behå. Askonstigt. Och hur ska jag kunna möta min kompis blick efter en sådan här dröm!? XD
Och huuuur i hela världen ska man tolka den?

*kliar mig fundersamt i huvudet och klickar på "Publicerar inlägg"...*

Sån dära obeskrivlig lathet.

Jo, nu ska jag förklara för er här.

Jag ockuperarmin hjärna hela tiden,
Men aldrig kroppen.
Medan mitt sinne används, till fel saker dessutom,
Är resten av mig absolut stilla.
Som om någon rädsla tagit över mig!
För vad skulle hända
Om jag ställde mig upp en dag
Och gjorde allt som jag tänker på att göra?
Och inte glömde nåt av det,
Typ, skrev ned det på ett papper
Organiserade mig.

Organiserade mig.
Wow, att jag inte tänkte på det.

Lista för idag:
- Städa mitt rum.
- Diska.
- Laga mat.
- Duscha.
- Måla naglarna (hey, alla behöver nåt för stunden)
- Göra en kul frisyr.

Rädslorna: Städa mitt rum, diska, laga mat.
Varför: Jo, det är tråkigt.
Räddaren: Måla naglarna, göra en kul frisyr, och en jävla massa musik i bakgrunden.

Hör av mig senare och berättar hur det går.
Men, det med organisation. Det har ju lixom blivit lite sämre med det sen man flyttade hemifrån. Wow. Inte konstigt att man sväller.... XD

En jul, flera jular.

Sitter och äter risgrynsgröt med duninneskor på fötterna och tomteluva på huvudet. Längtar tillbaka till den underbart mysiga julstämning som fanns till för bara en kort tid sedan. Det känns som om alla nyårsfiranden har tagit bort den. Det är synd.

Till och med snön i förrgår känns som en inkräktare. För en jul i Malmö är grön, inte vit.

Vintersaker.

Idag, när jag kollade ut genom fönstret, fann jag tusentals små vita flingor virvla runt i vinden. Enligt Pämsan hade de även funnits till igår, men det blir aldrig så speciellt som när man ser det med egna ögon. Det är som med nyårsfyrverkerier, ungefär. Trots att man inte är på värsta festhumöret, ingen konfetti som omger en eller något kompisgäng som får upp en på dansgolvet, kommer det fortfarande efter år av erfarna, tjatiga nyårsveckor alltid upp någon slags barnsligt förtjust, skuttande känsla inom en på själva nyårsafton när hela himlen pryds med olika färger och former. Tja, kanske bara hos mig då.
Årets nyårsfyrverkerier, för att hoppa in på nyårsämnen. Det är faktiskt en lite annan känsla att stå och titta på fyrverkerier på nyårsafton från femte våningen mitt i stan, än att stå nere på marken som man gjort alla år innan. Jag har aldrig tyckt om eller förstått folks inköp av fyrverkerier, de kostar ju skjortan. Men att uppifrån se hela Malmö dumma sig på en och samma kväll och titta på när de spränger sina pengar i luften, jaa, det är helt klart någonting som man kan få stå och njuta av. En kväll om året iallafall.

Mitt nyårsfirande blev tyvärr inte det där viltfestandet som planerat, men tomtebloss är ännu en faktor som får fram festglädje och barnslighet inom mig. Dock ska jag nog aldrig mer dricka välling ur vinglas, eftersom det har tendens att torka fast i glaset och blir urjobbigt att diska (det är en avskyvärd historia, det där med vällingen, låt oss bara säga att barnmat är skonsamt mot en vinterkräksjuk/jätteeventuellt vinterkräksjuk mage). Även om somliga mådde dåligt så blev en supermysig nyårsafton en supermysig räddning.

Vidare, om jag ska ge filmtips (vi kollade på film efter fyrverkeristunden), så kan jag ju hjälpa er att dissa "Alvin and the chipmunks". Den handlar om tre stycken animerade ekorrliknande krabater som med en nedhuggen julgran kommer hem till en fullt oanimerad musikaliskt misslyckad människa i en fullt oanimerad värld. Förutom att de har extreeeeemt söta röster, har klockren klang när de sjunger trestämmigt, och har stora, knäsvagande ögon, så är filmen.. jaa, helt klart sågbar. Chipmunksen var de bästa skådespelarna i hela filmen, och de var som sagt de enda karaktärerna som var animerade. Filmen är nog lite som en "Hello Kitty"grej, allmänheten tycker att det är sött med rosetter och kattansikten, men själva tecknade serien är så lam så det är inte sant.

Hey, Martin, blev det någon smörgåstårta över?

God fortsättning (i efterskott?) på er.

Kram kram