Det blåser.

På en perrong står lyktor som vajar, med ljus över tomma bänkar. Det flimrande ljuset döljer nästan en delvis småstensbeklädd mark, nedtrampad av mängder av olika människor vars fotsteg riktats mot fjärran. Ännu ett tåg ska anlända.
Arbetskamrater står på perrongen. Flera olika arbetskamrater och andra människor som ska åka med. De huttrar i kylan medan de ängsligt tittar åt vänster, från vilket håll tåget ska anlända.
Himlen är ganska svår att se. Det flimrande ljuset avspeglar en vind som pågår där uppe och som når ner till perrongen, där plastpåsar leker runt över de ännu öde tågrälsen. Den leker med människornas hattar och väskor och armbandsur. Den gör tidningarna oläsbara och ansikten vrids av missnöje med det oanständiga vädret.

Man kan se på människorna att de är rika. Deras resväskor är nya, och skorna är välputsade. De har bråttom, trots att de alla står på samma perrong, väntandes på samma tåg. Armbandsur som blänker fram från under jackärmar gång på gång, vittnar om att människorna tjänat sina pengar på att ägna en stor del av sin tid till hetsiga aktiviteter. Ändå har de alla en gemensam klocka på perrongen. Den visar sex minuter över åtta, två minuter tills tåget anländer.

Vinden leker med hennes hår. Det är långt, lockigt och silvergrått. Klädd i en stor, grön jacka, går hon in på perrongen med osäkra steg, i trasiga skor. Vore det inte för alla rynkor i hennes ansikte hade man tagit henne för ett barn. Hennes ansikte känns så utslitet och så gammalt, men ungt på samma gång. Man ser på henne att hennes liv tog slut för lång tid sedan, innan hon fick chansen att veta vad som hände med det.
Hon håller sina händer i varandra, tröstande sig själv. Vaggande fram och tillbaka med vinden pratar hon, oavbrutet. Hon kollar människorna i ögonen. Hon talar till dem. Hon vädjar till dem om någonting. Ju längre tid människorna lyssnar, desto mer känner de av hennes gråt i rösten. Men de vet inte vad hon vill. Hon låter så blyg och så osäker. De ser bara leenden mot henne som möjligheter. Att nicka och se bort.
Men ryggarna som vänds påverkar inte hennes sorgsna ansiktsuttryck, vädjan har inget avslut. Hon har så mycket att säga, så mycket att be om. Om de bara hade tid.

Tåget anländer, avbryter plastpåsarnas dans. Vindens tjut överröstas av tågrälsens skriande stämma. Återigen tittar armbandsuren fram, ljud av stressade suckar viner genom perrongen. Dörrarna öppnas och människorna kliver snabbt på det påskyndande tåget. Bort mot fjärran, lämnandes en återigen ödslig perrong. En ny stund är kommen för alla.

Hennes vädjan är lång. Ända tills människorna går på tåget och lämnar henne för alltid, fortsätter hon att vädja oavbrutet. Men de ser henne gråta inombords genom fönstret. Hennes nötbruna ögon möter deras blick, innan de vänder sig bort för att finna sina platser.

Plötsligt tystnar hon och vänder sig om. Med osäkra steg lämnar hon till slut perrongen.