Just nu sitter jag i mitt vardagsrum och skriver första inlägget från min nya lägenhet. Spännande, eller något. Även om jag inte vet vad jag ska skriva riktigt - men det känns ju som att jag måste kunna uppdatera den här bloggen på något sätt, eller? Eftersom jag varit utan internet i x antal veckor, har det inte funnits någon möjlighet till det förrän nu.
Det känns faktiskt rätt så najs att ha ett eget place att råda över. Jag trodde aldrig att jag skulle ha tillräckligt med prylar för att fylla ut dessa plötsliga 58 kvadratmeter - men här sitter jag minsann, och kunde inte vara mer nöjd. Och så snart jag fixat in lite mattor, lite gardiner och lite smått och gott på väggarna, kommer mysfaktorn skjuta spikrakt i höjden.
Två vägghyllor har jag satt upp förresten... helt själv. Stoltare än mig efter det får man leta efter.
Det ekar satan här inne förresten. Jag undrar om snedtak lägger till eko? När katterna jamar så låter det babbe mig som en kör i storlek med Heleneholms. Som förresten ska ha sin julkonsert imorgon. Underbart, det ser jag fram emot!
Minnen från gymnasiet etsar fast sig i mitt huvud som aldrig förut. Saker som jag inte tänkt på förut, men som kommer upp och aldrig försvinner. Den där läraren jag tyckte om, de där människorna jag önskade att jag lärt känna, den där konserten jag önskade att jag spelat på, men varit för feg. Nu kommer allt tillbaka till mig igen. Jag hoppas att det fortfarande passar sig.
Isia,
SvaraRaderadet passar sig alltid med minnen. Frågan är vad man associerar till minnen. Ifall dem är positiva kan dem vända en negativ tanke till en glad och vice versa. Jag själv följer en tanke när jag talar, men jag tänker aldrig till slutet på en tanke.
Till sist: Varför tänker man alltid tillbaka när man måste inse att nuet är det man kan trivas i och nästan måste trivas i för att överleva?
Jag sitter här Isia, och ser när solen går ner över sundet, över Danmark och över den här lilla orten som heter Gamla Lerberget. Det är vackert...du skulle sett detta, Isia. Vattnet ligger helt spegelblankt...och det är helt vindstilla. Det känns lite som om havet är mitt element.
När jag är orolig och nerstämd så får havets vågor som slår mot stranden mig att bli lugn. Jag tänker...havet har väl ändå varit med om allt i alla dagar som funnits före min tid? Då ska väl inte jag vara ledsen för att jag har en dålig tid när havet säger...det finns alltid bättre.
På tal om det du sade om gymnasieminnen...jag har blandade minnen kring min tyska tid. Mest minns jag det hela som en kamp att bevisa att jag kan. Jag har kämpat för att ta gymnasieexamen. I Tyskland går man ut bakvägen ifall man inte har tillräckligt bra betyg (man får gå om ett helt år). Inte nog med detta...jag har haft ovänner, jag har haft vänner.
Men om jag ska konkludera detta jag försöker skriva till dig (mina livsinsikter) i en enda mening så är dem följande, Isia:
Vi människor måste alltid fatta beslut. Vi prövas alltid med nya gåtor, ställs alltid inför nya problem, ser alltid något som negativt och störigt i vardagen.
Jag ser lösningen i problemen, jag ser lösningen genom att tro på något bättre för oss alla i framtiden, jag ser lösningen på att jag kan förändra mig till att bli accepterad såsom andra och så kan andra försöka se mig som den jag är.
Jag ser lösningen just nu i att jag har funnit nya vänner i Sophies vännerkrets. Vänner som dig, Pontus, Sofia och Micke.
Jag finner styrkan i den förståelse som Sophie har för den jag är och jag försöker möta Sophie med råd om saker och ting som hon inte förstår sig på.
Varför förväntar man sig alltid att göra bättre än det man är? Accepterar man inte det man är varför ska man då njuta av saker?
Jag vill se vad du tycker om detta. Varför inte ge mig en kommentar tillbaks? :)
Ha nu en riktigt God Jul med alla dem du gillar och som gillar dig och så ses vi kanske snart igen.
//
Niclas
(btw jag bara älskar att filosofera och flumma iväg...så ta detta inlägg inte allt för seriöst, ok??)
så duktig du e :)
SvaraRadera