Gammalt och nytt.

Hej.

Jag vet inte om det är jag som hörde i höre... eller vad det heter.

Faktumet dessa dagar är att man stängt av hissen i vårt hus för hissbygge. De har bytt ut och reparerat och utvidgat och ladida ladida. Det är nog ganska bra, eftersom mitt första intryck av hissen, dvs på lägenhetsvisningen, var att den stannade någonstans mellan femte och sjätte våningen när jag skulle upp. Den knarrade mellan fjärde och femte och lade till en smäll någonstans vid trean.
När det kommer till vardagsgrejer är jag inte så jättekräsen när det gäller hur nytt eller modernt någonting är. Visst, gäller det prylar så kan det vara kul att kosta på sig någonting alldeles extra, min nya mobiltelefon är till exempel otroligt sexig. Och visst, man vill inte ha dödsångest inför hemresan.

Nu börjar hursomhelst dessa tre hisslösa veckor närma sig sitt slut - rättare sagt, en eller två dagar kvar. De har satt igång hissen tror jag, men de gör fortfarande lite finjusteringar. Den har inte slutat knarra. Det hörs in i lägenheten. Det var detta som gjorde att jag misstänkte att hissen var igång nu, och jag blev så sjukt nyfiken. Så när jag gick igenom trapphuset, tryckte jag på hissknappen. Vad hör jag?

"Till Våning 7" säger en kvinnlig stämma. En sån där maskinell sak. En sån som även finns på bussen, som säger vilken nästa hållplats är.

Jag känner mig verkligen ärad att framtiden kommit för att besöka oss. Det är vackert och så. Men är framtiden verkligen standard?
Såg inte synskadade vilken knapp de hade tryckt på, när de gick in i hissen? Är äldre människor rädda när hissen plötsligt stannar vid en annan våning än den de tryckt sig till - för att någon annan också kallat på den? Eller känner sig folk i det här huset ensamma och vill ha en kvinnlig röst i det trånga utrymme som de vistas i ca två gånger per dag? Det kanske är en vettig anledning.
Jag vet ju om att folk råkat gå av hissen på fel våning för att någon annan hade kallat på den utifrån och sedan skitit i att gå in, så att det såg ut som att man stannade på sin egen våning. Det må ha skapat vissa irritationsmoment.

Kalla mig oldfashioned, men jag skulle föredra att ha kvar den gamla hissen, om än i lite snabbare, säkrare form. Större kommer den ju inte vara ändå - det är någonting som är mer önskvärt i ett sjuvåningshus. I ett lägre hus hade man kunnat ta stora möbler uppför trappan.

Sätt siffror på varje vånings hissdörr inifrån, så att man ser vilken våning man är på innan man går ut. För som jag ser det, så vill dessa söta små krabater syssla med extrem ögontjäning. För inte f*n kommer jag frysa mindre om nätterna på vintern. Inte f*n stämmer husets utseende utifrån, så när som på fönstren, med denna 'standardisering' inomhus. Och kanske skulle man tro att sprickan i min vägg skulle försvinna tack vare hissbygget, men det gör den inte. För det är inte hissbygget det handlar om.

Jag hade gärna flyttat ut i trapphuset... men kvinnorösten i hissen stör mig när jag sover.

Branden.

Satt på en bänk på Södervärn för en halvtimme sedan och betraktade livet runtom mig.

En tjej sitter snett till vänster om mig på en annan bänk med benen utsträckta och i kors. Hon är väldigt snyggt, ungdomligt klädd. Jag skulle vilja säga att hon har likadana skor som jag. Röda Converse Allstar. Men det kan jag inte. Hennes är rena och fina, putsade eller bara nyköpta/välskötta. Mina är fyra eller fem år gamla. Hål på vissa ställen. Inte ett vitt parti någonstans - om det var meningen att man skulle tvätta eller putsa sina Converse så har jag missat det. Mamma hade säkert gjort det i smyg om hon såg dem.
Men jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag har sett dem utvecklas från nya till gamla, från rena till smutsiga, från hela till ihåliga. Varit med på deras resa till sin nuvarande karaktär - sunkiga.

Och när jag satt bredvid tjejen med nya, röda Converse Allstar skämdes jag. Inte över någon känsla av mindervärdeskomplex eller att jag skött mina skor dåligt. Sådant där överlever jag gott och väl.
Mina nya, vita skor i kassen bredvid mig sken av min lycka. Sommarkläderna i den andra kassen också. Det är inte ofta jag shoppar loss. Och på något sätt kände jag att jag fick äta upp det idag när jag satt bredvid den här tjejen. Jag hade lust att, trots mina orakade ben, kasta mig bakom en buske och snabbt byta om till min nya, fräscha garderob. Mina nya vita skor bredvid hennes nya röda Converse.

Kanske är det kursen jag läser som påverkar mig. Eller människor i min omgivning som understryker känslan av framtid och inte förflutet. Mina gamla, röda Converse är en del av en historia om tre gymnasietjejer som delade estetlyckan med allt som hörde till. En gång i tiden var mina skor också sådär nya och fräscha. Men då längtade jag tills de skulle vara i sitt nuvarande skick för det var den stilen som eftersträvades. Det är det jag tänker på när jag ser mina Converse.
Men givetvis är de jäkligt sköna att gå i och de håller som bara den. Det är höjden av farlig bekvämlighet som även kan finnas på andra plan i livet.

Ps. Varför inlägget heter 'Branden'? För att det brann i papperskorgen på busshållplatsen. Det var en massa rök och det luktade bränt. Hade jag haft vatten med mig så hade jag hällt det över branden, men nu hade jag inte det. Ingen affär var öppen i närheten heller, men även om den hade varit det så hade jag inte gjort mig besväret. Speciellt inte sedan en polisbil körde förbi utan att reagera. Så ja.

Milf.

Ett uttryck som kommit upp i den svenska tv-rutan ett antal gånger varje gång jag satt mig i soffan de senaste veckorna har varit följande:

Milf.

Förkortningen, som står för 'Mother I'd Like to F*ck' (enl. Wikipedia även 'Mature I'd like to f*ck'), används för att beskriva kvinnor som, trots att de har en eller flera generationer under sig, av omgivningen tycks påsättbara och lätt någon som en man skulle kunna tänka sig att ta hem en fredagkväll efter krogen eller nattklubben.
Wikipedia skriver att uttrycket är känt från främst porren och populariserades först genom American Pie-filmerna (avskyvärda filmer, avskyvärda).

Senast var det Nyhetsmorgon som hade bjudit in en kvinna som skrivit en bok, och som var där för att berätta, om livet som milf. "Hur är det att vara en milf egentligen?" löd frågan. "Det funkar hur bra som helst" tyckte jag mig höra svaret låta. Vad svaret var, skiter jag fullkomligt i egentligen. Att människor överhuvudtaget använder detta uttrycket för att beskriva sig själv däremot - det försöker jag se framför mig hur det kommer sig.

Att det finns män som tänder på äldre kvinnor är väl ingen nyhet. Förkortningar på nätet underlättar för dem att söka på sina porrfavoriter, okej. Varje part har rätt att vara lycklig. Och någonstans i filmhistorien gjorde de en ungdomsfilm om tonårspojkar som utforskar sin pubertet. Den gick hem hos människor - de lyckades, härligt. När IRL-pojkarna insåg att uttrycket 'milf' numera var lite mer officiellt och alla visste vad det var för någonting, så var det lite mer okej att använda det som uttryck. Folk skrattade ju bara, de refererade i sitt huvud till den där scenen då... Men där borde det f*n i mig ha stannat.

Numera har vi alltså mammor i teverutorna och ute på bloggarna som mer än gärna refererar till sina skriftalster där de beskriver sig själv som 'en riktig milf :D' eller 'det är så svårt att vara milf :('. Främst har jag uppmärksammat yngre tjejer som blivit på smällen och trots vetskapen om sin ännu ej utforskade ungdom valt att behålla sina barn, att gå ut och partaja loss och som ju då per automatik definitivt blivit milfar (unga och vilda, vad kan en man mer begära av ett one night stand?). Förnuftet gick ut och kastade in sina nycklar i brevlådan där. "Oh, hell", sa det.
För var någonstans sitter kopplingen mellan porrindustrin, den insugande nattklubbshysterin och insiktsfulla mammor som skriver böcker? I barnets sinne? Vilket av barnen - nyfött eller nyförlöst?

Alla unga mammor borde snarare satsa på att vara Bilf; 'Brains I'd Like to F*ck'.