Fundankar.

Jag har på senare tid kommit längre och längre fram till att man kanske ska lära sig att uppskatta stunder som de är, i stunderna. "Det hände i stundens hetta", brukar det låta. Men asså. Om stunden är så het, varför vandrar folks tankar ibland bort som de gör? Då är väl inte stunden så het iallafall?

Varför kallas det att en stund är het överhuvudtaget? Jag förstår vad som menas, det där *ögonblicket*, då när man verkligen bara har nuet och *ingenting annat gäller*. Men vadå... hett, hett, hett, typ? Extra, extra? Ni vet, som kändislöpsedlar "Heta news, Brittan har rakat huvet". Fast, hon mådde ju inte så bra. Då kanske det inte är så hett, kanske. Men men. Ni vet vad jag menar. Kanske det är det som det syftas på iallafall.

Det jag menar med allt detta, är att man ofta drar sig undan för att göra saker, vänder ner ansiktet för att dölja att man egentligen skulle vilja göra någonting, men man låter bli för att det inte passar sig. När sedan den där stundens hetta kommer upp, när man kan skylla på "fyllan, vädret och sällskapet", då gör man plötsligt allt det där som man vände ner ansiktet för. "Det passar sig inte till vardags, men det passar sig nu", trots att man kommer att träffa de här människorna på vardagen, och att de kommer minnas alltihop som man annars hade skämts för att göra.

Om ni anser att mitt prat just nu är flummigt, så kan jag skylla på att jag har varit ordentligt fundersam kring vissa grejer senaste timmarna.. sedan tretiden i natt.
Men imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag längtar. För jag längtar tills jag börjar uppskatta stundens hetta.

...

Ja, och jag uppskattar inte kommentarer på det här inlägget. XD