Idag, när jag kollade ut genom fönstret, fann jag tusentals små vita flingor virvla runt i vinden. Enligt Pämsan hade de även funnits till igår, men det blir aldrig så speciellt som när man ser det med egna ögon. Det är som med nyårsfyrverkerier, ungefär. Trots att man inte är på värsta festhumöret, ingen konfetti som omger en eller något kompisgäng som får upp en på dansgolvet, kommer det fortfarande efter år av erfarna, tjatiga nyårsveckor alltid upp någon slags barnsligt förtjust, skuttande känsla inom en på själva nyårsafton när hela himlen pryds med olika färger och former. Tja, kanske bara hos mig då.
Årets nyårsfyrverkerier, för att hoppa in på nyårsämnen. Det är faktiskt en lite annan känsla att stå och titta på fyrverkerier på nyårsafton från femte våningen mitt i stan, än att stå nere på marken som man gjort alla år innan. Jag har aldrig tyckt om eller förstått folks inköp av fyrverkerier, de kostar ju skjortan. Men att uppifrån se hela Malmö dumma sig på en och samma kväll och titta på när de spränger sina pengar i luften, jaa, det är helt klart någonting som man kan få stå och njuta av. En kväll om året iallafall.
Mitt nyårsfirande blev tyvärr inte det där viltfestandet som planerat, men tomtebloss är ännu en faktor som får fram festglädje och barnslighet inom mig. Dock ska jag nog aldrig mer dricka välling ur vinglas, eftersom det har tendens att torka fast i glaset och blir urjobbigt att diska (det är en avskyvärd historia, det där med vällingen, låt oss bara säga att barnmat är skonsamt mot en vinterkräksjuk/jätteeventuellt vinterkräksjuk mage). Även om somliga mådde dåligt så blev en supermysig nyårsafton en supermysig räddning.
Vidare, om jag ska ge filmtips (vi kollade på film efter fyrverkeristunden), så kan jag ju hjälpa er att dissa "Alvin and the chipmunks". Den handlar om tre stycken animerade ekorrliknande krabater som med en nedhuggen julgran kommer hem till en fullt oanimerad musikaliskt misslyckad människa i en fullt oanimerad värld. Förutom att de har extreeeeemt söta röster, har klockren klang när de sjunger trestämmigt, och har stora, knäsvagande ögon, så är filmen.. jaa, helt klart sågbar. Chipmunksen var de bästa skådespelarna i hela filmen, och de var som sagt de enda karaktärerna som var animerade. Filmen är nog lite som en "Hello Kitty"grej, allmänheten tycker att det är sött med rosetter och kattansikten, men själva tecknade serien är så lam så det är inte sant.
Hey, Martin, blev det någon smörgåstårta över?
God fortsättning (i efterskott?) på er.
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar