Ett vår-farväl

 Idag är det för första gången på månader en solig dag. Man märker det på vinden, man märker det på människorna, och på möjligheten att ställa sig på balkongen - den som i huset är den som befinner sig närmast solen - utan jacka. Insåg att det inte blir så många glimtar från den där balkongen mer. Den, som jag i tre år hade stora tankar om att inreda vackert, göra till någonting riktigt mysigt, men aldrig hann.

 Antagligen visste jag hela tiden att detta inte är mitt hem. Jag visste att jag inte kommer att bo här speciellt länge till. Och att bo ensam i en sådan stor lägenhet, känns ensamt. För mycket plats, för många drömmar och tankar på att någon mer skulle kunna bo här. Tillsammans med mig.

 Men minnena är många, och ger mig ömsom leenden, ömsom tårar. Det var här jag tog farväl av ett sjumånader långt liv, lade ett tre år långt liv bakom mig, startade ett annat liv. Det var här jag samlade alla mina vänner. Här lärde jag även känna nya vänner. Tog farväl av gamla vänner. Knackade på granndörren och kände mig plötsligt väldigt hemma, när jag inte skulle det. På många, många plan.

 De här väggarna vet mer om mig än jag själv gör. Förhoppningsvis kommer jag få veta allt det som de här väggarna har att berätta om mig; men inte från väggarna, inte från viskningarna som sjunkit in i den här målarfärgen. För min vandring rör sig in mot stan, och i detta hem kommer någon annan att bo. I denna lägenhet kommer en familj att höra hemma snart. Och väggarna kommer att få lära sig nya historier, höra nya berättelser - och så småningom glömma de gamla.

 Den varma vindpusten som smekte mitt ansikte när jag stod på balkongen för en stund sedan, var nog en lyckans pust. För jag älskar våren, och vet, att var jag än rör mig så följer våren med mig. Oberoende av boendeplats eller ekonomiska besvär. Öppnar jag fönstret, är solen där och välkomnar mig. Om det är en sådan dag.