Senaste flugan.

 Nåväl. Eftersom det är vad en blogg är; att ha någon att prata med - fast till i stort sett vem som helst, då vem som helst kan läsa en blogg (som inte har en sekretessinställning för enbart vänner el. dyl.), så ska jag försöka göra det också. Detta var ju lite grann temat här för fyra år sedan (om än i tämligen blygt format), men snart kom jag underfund med att mitt liv faktiskt inte är så himla spännande jämfört med andras. Läs folks bloggar! De gör de mest fantastiska saker... De shoppar, går i skolan, jobbar, pluggar, shoppar, reser (dessa är de mest spännande, enligt mig), tar hand om sina barn (eller är gravida), träffar kompisar, dricker kaffe, lagar mat, träffar kompisar, shoppar.

 På festligheten jag var på igår var det fina grejer som gällde. Cocktailklänning för damerna och kostym för herrarna, tema "fluga" - hör och häpna, alla skall ha fluga! "Hur i all sin dar hittar man en fluga en dag innan sittningen" hade tankarna farit. Men så kom jag på, att det finns flera sätt: till exempel att man tar med en fluga, eller att man tar med en bild på en fluga, eller man kan ha en låtsaskompis som heter "Bzz", eller så låtsas man vara en fluga själv. Men ja, stressade människor är himla tråkiga så något sådant kom jag aldrig på.

 Det blev högklackat, svart hatt och genomskinlig frack. På grund av den kraftiga vinden blåste dock hatten av strax innan jag hoppade in i bilen! Gissa om jag blev lättad, när vi en stund senare kunde stanna vid trottoaren på andra sidan gatan och hämta hatten där den landat.
 Kvällen blev alkoholfri utöver ett glas rödvin. Ja, alkoholfri för mig. Studenter är inte den folkgrupp som har för avsikt att bevara sin hälsa. Ta det nu inte fel! Jag är ingen torrboll inte, alkohol har förekommit även i min värld - ack, de midsommardagar och nyårsnätter som snurrat i min skalle. På senare dagar har det dock flutit bort, och när vardagsangelägenheter smyger sig på så finns det ingenting så uppskattat som en klarvaken människa. TRO MIG. Ibland behövs kontraster för att man ska kunna se.

 Alkohol är för övrigt djävulens påfund, säger jag dig. Man dricker för att våga, man dricker för att slappna av, man dricker för att ha roligare. Vissa kan inte ens ha roligt utan alkohol. Allt blir ju så himla mycket roligare med alkohol, och somliga nöjer sig enbart med det allra bästa.
 Visst får man lov att bli på lyret. Men vi lever i ett alkoholiserat samhälle. I fredags- och lördagsdimman har vi noll koll på vad som händer runt oss, förutom den kåthet som sipprar runt på dansgolven och klänger sig fast på rörliga kroppsdelar från barer och soffgrupper. I gruppdynamikens värld förstärks dimman ytterligare med flummiga, ogenomtänkta meningsuppbyggnader och konstiga tal, som enbart en berusad skulle förstå eller åtminstone känna sig berörd av. Alkoholismen är ett eget språk, fast vi alla känner till dess vokabulär (förutom kanske "zzzzniiiiiiettvvvviiissskkkähhhubbääälääähhh.......").

 Så igår kväll, när jag kände att det var dags att röra sig hemåt, tog jag en runda för att ta farväl av mina nya bekantskaper. Till min förfäran insåg jag dock, att det bland de allra flesta knappt var lönt. Blickarna från människor som samtalat med mig hela kvällen, såg rätt igenom mig. Jag var ett spöke - eller rättare sagt, de kunde inte fästa blicken. Och vad de sade kunde jag knappt uppfatta, än mindre begripa.
 Och på något, twistat sätt, tog det mig tillbaka till grundskolan. Jag hatade grundskolan, för där var det samma sak: jag var ett spöke.

 Det har sina likheter; då ville jag så gärna vara en av dem - men fick inte för mamma. I somras blev jag som dem - och det sket sig fullkomligt (mamma har alltid rätt).
 Då var flugan smink och utmanande kläder. Idag är det alkohol. Då vägrade jag ändra på min personlighet eller mitt beteende för att passa in, jag ville bara klä mig annorlunda samt sminka mig (vilket jag inte fick). För några år sedan ville jag dricka alkohol som alla andra (vilket jag inte fick).

 Likheten ligger i flugans beteende och språk. Ingen, som inte är en fluga, förstår en fluga. Men den som vill vara en fluga, räck upp en hand. Jag vet vad jag gör med bananflugor: ställer fram en skål med vinäger blandat med diskmedel. Diskmedlet tar bort ytspänningen så att flugorna inte kan hålla sig på ytan. På så sätt drunknar de undan sina små, störiga, patetiska bananflugeliv.

 Så, den som vill vara en fluga, räck upp en hand. Uppenbarligen ville inte min mamma att jag skulle bli en fluga.

En problemlösare.

 Platon var den mänskliga historiens största tänkare. Arbetare var för honom ovärdiga, och ju mindre en människa arbetade med händerna desto mer respekt förtjänade hon. De finaste människorna var de som satt och tänkte hela dagarna, och som lät omgivningen arbeta för dem.

 Än idag läser vi Platons filosofier. Mängder av litteratur baseras på hans verk. 400 år före Kristus levde Platon, men hans skrifter är odödliga. Varför?

 Kanske är det den nakna sanningen. Kanske går det helt enkelt inte att säga emot. Självaste faktumet att vi känner igen oss i en skrift som tecknades ned för 2400 år sedan, men som ändå kan relateras till vårt egna samhälle, psyke och manér, vittnar om att vi har en oföränderlig mänsklighet.

 Några kanske finner det självklart. Själv kan jag tycka att det är smått skrämmande; bör inte människans psyke ha förändrats en hel del under dessa millennium i takt med att världen förändras? Se vart tekniken fört oss idag. Hur vi har asfalterade gator, elektricitet som värmer våra lägenheter, datorer arbetar för oss.

 Kanske är vi idag alla fina människor. Många av oss slipper arbeta för hårt, eftersom datoriseringen tagit oss den biten på vägen.
 Men inte är vi tänkare för det. 

 Mänskligheten har, sedan våra ben började bära oss för att vi skulle slippa åla, senare sedan hjulets uppkomst, använt sig av diverse verktyg för att göra saker enklare för sig. Den fysiska kraften behöver ibland förstärkas.
 Men när vi idag har rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogrammen, och ursäkter för att människor ska slippa gå den svåra vägen och bara lära sig stava, har det gått på tok för långt med alla dessa förenklingsmedel. Med detta inte sagt att vi inte behöver hjälpmedel, visst finns det människor som verkligen behöver dem för att åstadkomma sina mål.
 Jag är rädd att mänskligheten till slut bara slappar efter, när datorerna gör jobbet åt oss. Slappfisar, som helt enkelt stänger av för att hänge sig åt en av de sju dödssynderna: frossan. "Jag förtjänar faktiskt det här efter allt detta arbete".

 Du gjorde dig förtjänt av någonting när du tänkte ut ett sätt att få tag på det. Med dagens enkelhet i form av kortbetalning och bankomatuttag krävs det dessvärre inte något geni för att tänka ut någonting alls; möjligen att skaffa resurserna. Kanske är det en del av utvecklingen: att trots all enkelhet göra valet att tänka till.

 Men, det var ju det Platon gjorde. Omgivningen arbetade för honom, så att han kunde få tänka ifred.

...var gick ni? :(

Så vem är vem?

Jag vill tro att alla här i världen någon gång drabbas av identitetsfrågor. "Vem är jag?", "Vad vill jag?" och "Var finns jag?" frågar åtminstone varje tonåring sig - några av dem finner svaret direkt, andra slåss med frågorna tills de ger upp om svaren och fladdrar iväg i meningslösa, ruttna liv.

 Det verkar nästan som att de som faktiskt inte ställer frågorna överhuvudtaget är de som har så pass grava problem att de inte hinner tänka på någonting annat. Lösningen på deras problem blir svaret på deras existentiella frågor. Antingen kämpar de för att bli kvitt problemen i bästa möjliga mån, eller så ger de upp och låter problemen identifiera dem. Oavsett vad, så går det liksom att konstatera samma sak; de finner sig i sina problem.

 Vad är ett problem?

 När en företeelse kommer i konflikt med en annan företeelse, så uppstår ett problem.
 När någon vill en sak, och någonting går emot det, så har vi ett problem.

 Vem är du?
 En problemlösare. Ja, kanske ska man ta exempel från dem vars problem är så grava att ingenting annat hinns att tänka på. Antingen kämpar du för att lösa vartenda problem du har, eller så ruttnar du i dem. Vilka problem du har definierar vem du är. Vilka problem har du ådragit dig? Lös dem. Vad står i vägen för att du ska få som du vill? Eliminera det. Det kommer att komma nya problem hela tiden - inse faktum, du är inte ensam i den här världen och det kommer alltid att komma någonting nytt att kämpa för eller emot.

 Vad vill du? 
 Lös dina problem, och njut av dina kommande utmaningar. Resten löser sig.
...och om du inte känner att du kan lösa dina problem på egen hand, skaffa hjälp. Inget problem är för stort för att lösas, men ju mindre det är, desto snabbare går det.
...och om du inte känner att du vill lösa dina problem överhuvudtaget, gör inte det. Oavsett vad så är du dina problem. Och de problem du flyr från, är helt enkelt inte du.

Kärleksorange.

Mot Helsingborg sitter jag på ett tåg, baklänges, vilket jag annars brukar ha litet problem med. Förväntansfull, smått glad, tillgiven livet och dess egenheter.

 Med utsikt över en smultronsröd kvällshimmel, blandat med persika. Eller om den är apelsin med inslag av rött sommarvin, du vet det där som inte har så mycket taniner och som är ganska lätt på smaken. Vi kanske rentav kan säga rosévin – fast lite rödare. Kärleksorange.

 Jag åker till Helsingborg för att synas. Konstigt? Jag älskar att synas. Teaterapan själv. Har alltid gjort det – om än det fanns viss svårighet med det under mina tidiga skolår (barn kan vara väldigt grymma). Från att ha varit en liten snoris på tre bast, och med hjälp av pappsen kommit upp på hyllmöbeln för att låtsas att jag stod på scen.  Till att komma till det verkliga livet (dagis) och inse att det finns de som är synligare än mig (till min fasa!). Och till att börja skolan, där jag fick låta min spegelbild säga exakt samma tusen ord som Lindeblad sa till mig, för att få mig att må dåligt. 

Hade jag bara vetat om att socionomlinjen inte är likadan som mellanstadiet, hade jag nog allt varit lite kaxigare. Samtidigt hade nog också saker och ting sett annorlunda ut. Hedda hade inte haft en chans mot mig i matte, Maria hade inte känt det otroligt psykiska övertaget (”Hejjj Maria!” ”..hej Monika...”) och Thomas hade inte haft anledning att ta min otroligt fint handskrivna essä för att krama den till en boll och kasta den till Michell som passade den vidare. Kanske hade inte heller Dennis varit lika rödhårig.

 Kanske hade jag rentav studerat kvantfysik och inte socionomi

 Men det finns kanske också en mening med allt. Tack vare inforslingen till sympatins värld blev min roll att hjälpa människor i nöd. Tack vare Helsingborg kan jag dessutom kombinera det med några stunder i rampljuset. Till skillnad från förut,vet jag idag att självbekräftelse inte nödvändigtvis behöver vara någonting negativt; eftersom de allra flesta behöver söka en viss bekräftelse av sig själv, är det nog bättre att bara omfamna faktum än att skylla på välvilja och världsfred. Ty vi alla i slutändan springer till samma delar av hemmet för att uträtta våra diverse behov. Ty vi alla i slutändan spränger en bro för att utropa vårt behov av uppskattning. Bara att vi gör det på olika sätt.

 Jag har alltid tänkt att självbekräftelsen är någonting som vi ska kunna hämta från oss själva, inifrån. ”Duktigt, Monika” ska i första hand komma från att du själv faktiskt känner dig duktig, inte för att någon säger det. Faktum är ju faktiskt, att någon kan säga samma mening på tusen olika sätt och med tusen olika betydelser – men det är hur du tolkar det som spelar den stora betydelsen för just dig. Om du sedan inser att människan ifråga faktiskt menar att förolämpa dig, kan det i sin tur vara din uppgift att bedöma huruvida personen är en tölp, eller om du faktiskt behöver en självgranskning.

 Mot Malmö sitter jag nu på ett tåg, framlänges. Förväntansfull, smått glad, smått ledsen, tillgiven mina egna egenheter och skavanker. En massa finns kvar att hämta. 

 Men det är dags att slå slag i saken och ta reda på vad mer det finns hos mig, för världen att se.

I månens sken.

I mörkret står jag,
än i månens sken
Ser över förflutet
Förgånget och framtid

Mig själv och min nästa
Min svaghet och min styrka
Mitt mod och min feghet
Min önskan och min värdighet

Gemenskap är för alla
Men ett fåtal tar del
De håller tal, gör gester
Teatern är en kraftfull maskin

Ty det som är oss närmast
Är det vi förlåter främst
Ty det som oss sårar,
Är det vi åsamkar den vi förlåter


 There is a great deal of pain in life and perhaps the only pain that can be avoided is the pain that comes from trying to avoid pain.
 R. D. Laing (1927 – 1989)

Jag sålde min själ till Djävulen.

 Vi ser på mänskligheten, och funderar.

 En grek visade mig ett uttryck för inte länge sedan: "Förlåt kom, och respekten försvann". Ett uttryck som i samband med diverse olägenheter gav mig en stor örfil. Ty plötsligt öppnas ögonen för dessa handlingar i många människors vardag, som hänvisar till en människas ego men förbises med ett "förlåt". Ett litet snedsteg här, en liten miss där. Och en liten lögn, för att täcka upp det. Eller ett "förlåt", för att ta bort det.

Parallellt med detta sker ett narkotikamissbruk, där narkotikan kallas självbekräftelse och självhävdelse. "Förlåt" är vad kanylen representerar. Remmen, som stoppar blodet i ådrorna, är de principer vi går emot för att skydda det sista vi har. Ruset, den fantastiska stunden när vi befinner oss i dimma och mörker, är då vi blundar för allt vi gjort för "livets små trevliga vrår". Avgiftningen... är återigen vårt "förlåt". Kanylen, remmen, ruset. Kanylen, remmen, ruset.

 Klockan är halv sex på morgonen och förutom ett par trötta blinkningar har inte en blund nått mina ögon. "Förlåt" är ordet som ekar i mitt huvud. "Jag var missbrukare, men jag är villig att komma ur det". Och jag ser på mänskligheten, och funderar.

 Vi har alla sålt vår själ till Djävulen. Våra smycken och juveler, våra frisyrer och skor, våra blommor och lönecheckar. Vi vill göra det enkelt för oss, och industrierna tjänar multum. Pengarna flödar, våra plånböcker töms och ekonomiska kriser avlöser varandra. Täcker över våra skavanker. Framhäver våra bra sidor, så att våra dåliga sidor inte ska märkas. Till slut går omgivningen runt som levande marionettdockor. Ett leende här, ett leende där, och nya näsor och bröst pryder både bloggar och Facebook. "Förlåt för att jag föddes med denna skavank, nu ska jag dölja den, ändra den, ta bort den".

 "Jag gör vad som helst för att bli förlåten" sa jag. "Jag gör vad du vill, jag gör allt för dig och jag är din i allt". Jag klädde av mig, satte mig på golvet och väntade på kommando. Innan jag visste ordet av, hade jag sålt mig själv till Djävulen. Så enkelt var det.

Men det positiva är, att jag lämnade ett kvitto. På det står: "Öppet köp om varan inte möter Era behov. Fabriksfel har påträffats, t ex respekt. Vänligen kontakta kundservice vid frågor."

Det som är ditt, är ditt.

 Det är lustigt hur vi i första stunden kan se någonting som självklart, och i nästa som någonting förkastligt.

 Huruvida det är dumheten i första hand, eller eftertänksamheten i andra hand, som är drivkraften bakom tankegången, råder det väldiga diskussioner kring. I många fall hinner dessvärre misstag begås innan eftertänksamheten kommer. Konsekvensen av misstaget är då inte välkommen på grund av eftertänksamheten.

 Kanske är en lögn på sin plats i det fallet. Kanske litar du blint på att du lär dig av ditt misstag utan att ta konsekvensen - för att du vet om att det du gjorde helt enkelt var ett snedsteg. Du vill inte att misstaget du gjorde ska bli en vision av dig, en tendens hos dig. Du vill radera det och du vill fortsätta leva så som du alltid gjort.
 För om du berättar om ditt misstag, är du plötsligt inte den människa som folk trodde att du var. Du har brister som är av stora proportioner. Hur förhåller man sig till dessa proportioner? Hur vet man, att du vill fylla igen dina brister? Hur vet man, att det verkligen är brister - och inte en faktisk del av dig som du helt enkelt dolt? Varför stoppade du inte dig själv från misstaget, varför blev det en faktisk handling?

 Så kommer du till den gigantiska svackan då du gör samma misstag om, och om, och om igen. Du fyller dig själv med lögner gentemot dig själv, gentemot dina vänner, gentemot din familj och dem du älskar. Allt du gör är självdestruktion och du gräver ned dig själv djupare, djupare och djupare i din egen grav. Någonting skapade ett självförakt. Någonting gjorde att du tappade tron på dig själv och ditt värde. Du svek dina drömmar och dina ambitioner. Du svek det viktigaste i ditt liv; dig själv.

 Det är dock inte sveket gentemot dig själv som gör mest ont. Det är förlusten av din egen pålitlighet.

  Efter en stark känsla av ensamhet, kom en människa in i mitt liv som visade mig mitt värde. Jag kände en viktig förändring hos mig själv tack vare personen; aldrig förr hade min egen vikt varit så närvarande som just i våra gemensamma stunder.
Men han lämnade mig, och mitt värde försvann lika snabbt igen. "Så viktig var jag", tänkte jag. "Så viktig kom jag dessutom att bli för en människa som jag kände denna enorma dragning till". En attraktion som inte är av denna värld - perfekt passform, den perfekta pusselbiten.

 Bristen på vikt gjorde mig blind, och fick mig att springa utan mål. Jag sprang efter självvärde och respekt från andra. Jag ville ha direkt feedback från min omgivning för det var det som mättade mig för stunden. Och i min blindhet såg jag inte att han hela tiden fanns där hos mig, med öppen famn, med kyssen på mina läppar och kramande mig innerligt och länge. Lycklig över att jag fanns i hans tillvaro, lycklig över att jag ville vara hos honom. Och jag var lycklig - så lycklig - över att vara där också. Men mitt värde var viktigare att jaga. Mitt värde - MITT - var det som jag ville få fatt på. Och i min värdelöshet sårade jag honom, och fick honom att känna sig lika värdelös själv.

 Jag vill bara varna, varna, varna. Och kanske i onödan, kanske är jag en av få som faktiskt tappat greppet så till den grad att jag går emot samtliga mina egna principer. Du anar inte hur många regler jag har brutit mot. Och som vi alla vet - bryter vi mot reglerna så får vi bestraffningar.

Den som kom på uttrycket "Regler är till för att brytas" är en redigt modig rackare.

Det finns två sätt att se på saken.

Om en felaktig handling: 

Om din handling är fel, kan dina förklaringar bli rätt
Enbart om du förklarar felaktigheten i din handling
För att andra ska förstå dina handlingar rätt, måste du förklara rätt
För förklarar du fel, så kan din handling bli änmer fel

Men tolkningen av din egen handling
Måste förklaras för att andra ska förstå
Om du handlar rätt utan förklaring
Finns inga frågetecken och inga tvivel

Lär du dig vad som är rätt eller fel för dig
Handlar därefter
Råder det slutligen inga tvivel


 Det finns två sätt att se på saken:

 Allt du har i ägo är till låns
Ditt hus kommer ärvas av någon annan.
Det som är på dina hyllor ärvs, eller slängs, bryts ned och blir till nya saker.
Dina hyllor ges bort, säljs, lämnas eller förstörs för att bli någonting annat.
Dina kläder kastas eller glöms bort, alternativt ges till någon annan.
Ditt smink kastas och din look tar någon annan efter.
Dina kompisar går vidare med sina liv.
Din pojkvän eller flickvän går vidare med sitt liv.
Dina repliker är tagna från någonstans, alternativt går vidare till någon annan.
Dina historier är återberättade, eller återberättas av någon annan och låter den bli en värdig berättare.
Din kropp är endast till låns.
Du gillar någonting, eller hatar det beroende på vem du är.
Vad som är rätt eller fel är en perspektivfråga.

 Allt som är du, är ditt
Ditt hem är alltid ditt hem.
Minnet av dina saker finns i ditt huvud så länge de finns i ditt huvud.
Det var du som satte upp hyllorna i ditt hem, alternativt behöll dem.
När människor ser dig så ser de dig, och inte dina kläder.
Ditt smink och din look framhäver dig.
Dina vänner framhäver dig, precis som du framhäver dina vänner.
Du älskar den du älskar.
Vad du har att säga kommer från ditt inre.
Din historia har endast du upplevt.
Din kropps fysik är resultatet av dina handlingar.
Du väljer någonting, eller avstår från det.
Du väljer att göra rätt eller fel.