Ligger i sängen en ledig lördag. Det regnar utanför fönstret och lille Felix spinner bredvid mig. Har egentligen ingen lust att ligga och dega, men det finns inte så mycket annat att göra. Det vill säga, om man inte vill syssla med sånt dära viktigt som att städa, laga mat, sortera. Vuxensaker. Usch.
Saker har gått så otroligt snett på sistone, och jag har varit ledsen. Det blir ju så när personer inte kommer överens. Det svåra är när anklagelser utlöser anklagelser, och det som skulle bli en lösning istället blir någonting ännu mer invecklat. Tårar utlöser ilska utlöser tårar. Så himla onödigt, men tydligen så himla efterlängtat. Jag kan inte se det som någonting annat. Å andra sidan, jag kan inte se via andras ögon. Inte heller läsa andras tankar.
Jag vill bara få ett slut på hela dramat. Slippa tjafs och sårade känslor. Det är klart att vi varje dag möter svårigheter med oss själva som vi måste övervinna, och vilket vi klarar av av ren personlig styrka, kanske utan att ens tänka på det. Men kan man inte umgås med andra på grund av dessa svårigheter, kanske man ska inse mönstret?
Vi är inte utbytbara.
~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar