Mörkerångest.

Usch. Uschuschuschuschusch! Jag är så dålig! Jag är så himla dålig!!
Jag lovar mina läsare alltför mycket, jag lyckas ju helt enkelt inte få ner någonting på skrift från min vardag. Hur jag än försöker intala mig själv att jag är en duktig skribent som älskar att uttrycka mig med text, kommer jag tillbaka till mitt ursprungliga tillstånd då jag hellre sitter och glor på en vägg eller en avstängd teve än faktiskt anstränger mig.

Men ja, ska jag vara helt ärlig så är mitt sociala liv ordentligt rubbat, varför vet jag inte längre. Jag har inte kunnat fungera socialt, helt enkelt. Jag tror att det har lite det här med telefonirelationer att göra. Jag har aldrig varit någon direkt telefonperson, detta trots att jag pratat i telefon i åtskilliga timmar åt gången i mitt tidigare liv. Har mammas "tala-inte-i-mobiltelefon-utan-handsfree-för-du-får-skadliga-strålningar-i-huvet" faktiskt nått fram till mig? Nej.. nej. Hoppas jag verkligen inte. Nej. Det handlar helt enkelt om att jag är socialt lat. Eller så har jag blivit skygg.

Nåja, den senaste tidens händelser har inte direkt blivit speciellt uppmuntrande att gå ut, speciellt inte om kvällarna. Skottlossningar till höger och vänster, skrik efter hjälp och skumma upphittade peruker och vapen med ljuddämpare har härjat i området där jag befinner mig. Och det gör mig ledsen i ögat, för detta område är så himla mysigt om dagen. Det är så mycket grönska och liv, men när mörkret faller vågar man inte gå ut. Då får buskarna, träden och gatulyktorna nya, hotfulla ansikten. En schäferägare tar sin agressiva hund på promenad längsmed järnvägsspåret och släpper kopplet om hunden vill attackera någon. Konstiga människor härjar på gatorna, onödigt stora ytor ligger mörklagda och tystnaden, med viss spänning i luften (vet inte om det handlar om egen upplevelse av tusen olika rädslor i en), bryts endast av lövprassel från träden och buskarna samt några vindpustar. Tåget som går en gång i timmen. Jag hatar tåg.

Jag älskar att tågpendla och att resa med tåg över huvudtaget, speciellt längre sträckor och gärna med äldre, gnisslande tåg. Men när ett tåg snabbt åker förbi mig på 100 meters avstånd, vid en perrong eller bara om jag går nära ett järnvägsspår, blir jag nästan panikslagen. Det är en rädsla jag har haft med mig sedan grundskolan, då läraren på någon lektion visade en film om trafikfaror där de ställde kameran mitt på ett järnvägsspår och ett tåg kom mot den så att det för tittarna såg ut som om man skulle bli påkörd. Usch fyfasen säger jag bara. Snacka om att ge folk men för livet. Efter den lektionen blev jag rädd för både tåg OCH E.T. *ryser*

En vecka tills min vita kissemjau kommer!! *längtar* Funderar fortfarande på vad min lilla sockerpäls ska heta, har några alternativ på lager. Har någon förslag så skriv gärna! Kommer även starta en röstning här, fullt medveten om att många förmodligen glömt bort min dammiga blogg... Nåväl, ha det så bra. =)

Kramkram.