Pavlov.

Har du hört talas om Pavlovs hundar?

Jag har lyckats utföra detta kognitiva experiment på mig själv.

Sitter och skriver på ett paper som ska vara inne imorgon, och givetvis har grannen satt igång med sitt blåsinstrument igen. Vet inte om det är en fagott eller en trumpet, eller rentav en cello (vill poängtera här att jag är fullkomligt medveten om att cellon INTE är ett blåsinstrument) men oavsett vad det är, så vill jag köra ner instrumentet i halsen på denna någon och sedan släppa loss ordentligt med mina små kärleksvisor.
Vanligtvis brukar jag vara inloggad på det berömda chattprogrammet MSN när jag stör mig på grannens spelande, eftersom datorns position i vardagsrummet verkar ligga precis rätt för ett visst ekoljud som förs just till den här hörnan och som kommer från någonstans under mig. Där brukar jag beklaga mig lite grann över det eländiga ljudet som brukar komma från det faktum att man inte övat på att spela innan man tagit tag i sitt instrument. Idag har jag dock valt att avstå från att logga in på chattprogrammet, för att istället skriva färdigt mitt paper.

Det som avlöste min längtan efter att skriva av mig om Pavlov, var min totalt omedvetna reaktion på grannens pruttmusik; jag tog nämligen direkt tag i mousepaden och styrde muspekarens kosa mot MSN för att beklaga mig. Klassisk betingning minsann!

Musikhögskolan ligger inte långt härifrån, och de har en jäkla massa musikövningslokaler man kan få låna helt gratis. Det är rent ondskefullt av MKB att göra om några av lägenheterna här till studentbostäder för musikstudenter. Jag säger: Gå till skolan, öva där, kom sedan tillbaka när ni lärt er stycket. Majkatt har jag redan tillräckligt av, även i november.

Lund.

Vill bara uttrycka min fascination över Lund.

Det är bara någonting spöklikt över staden; om det är lugnet i centrum, om det är kyrkorna och de gamla byggnaderna, eller om det bara var vädret idag. Snöoväder, halka och slask som skapade ett dystert dagsljus och en centralstation som hade kunnat vara som hämtad ur ett fotografialbum från 1940-talet (givetvis bortsett från medborgarnas klädstil).

Det är en studentstad, där ett tiotal fakulteter är utspridda över gatorna och parkerna. Fakulteter som är belägna i gamla, gamla byggnader som renoverats några gånger, men som förnimmer om en tid för länge sedan. Byggnader som man ibland måste gå igenom gamla grindar för att komma till, eller stora parker.
Det är doften av gamla böcker som vädrats ur av vinden utomhus, bilar och deras avgaser som kör förbi, regn som tvingar ner den på marken någonstans i grusstigen. Doften av böcker tycker jag är underbar, men tanken på att samma doft av böcker funnits där så länge, och att så många som sedan flera årtionden inte är vid livet, som använt sig av biblioteken för att söka information precis som deras arvingar gör idag, gjorde att jag helt enkelt gjorde mina affärer - och gick raka vägen till centralstationen igen. Nej, för här stannar jag inte.

Lund är ett vackert minne. Det är en nostalgitripp, och en sak som har sin tid. Och vem vet, kanske hamnar man där igen en dag - den gången utan förföljare eller ärkefiender. Men idag har jag funnit min rätta plats, och det är inte i spökstaden.