Kära dagbok..

Det är lite nyhetstorka här. De små händelserna kommer i de små idéerna som kan poppa upp lite här och var. En del vill man lixom inte skrika ut om i cyberspace och en del är väl bara ointressant.

Men efter att ha insett att allt papper på dörrmattan kan göra mig lite nedstämd ibland, bestämde jag mig för att göra nånting åt saken. Det blev två flugor i en smäll: ingen mer reklam i hallen - och förhoppningsvis ett fniss ute i trapphuset imorgon.



<3<3<3

Kära dagbok.

Med varma vinterhälsningar,

Isia

Idol 2030

Kom nyss över en artikel om Michael Jackson, varvid jag länkades vidare via Aftonbladet till olika bloggar som skrivit om honom och hans död. Flera har skrivit om honom som "den nye Elvis" och att han var den allra störste.

Och en tanke slog mig. Vi har haft så stora idoler i våra liv genom åren, the Rolling Stones, Elvis Presley, the Beatles, Bob Dylan och många andra har haft sina topp-år, och skrikande fans har samlat på autografer, artiklar och konsertbiljetter på grund av deras slående musik. Vi har haft de stora musikåren, legendåren, artister som infört galna klädstilar och varit förebilder för oss. Det var hysteri på dansgolvet, alla ville ta del av den genialiska musiken.
Vad har hänt nu?

Det känns som att idolvärlden försvann den 25 juni. För har vi någon stor stjärna på lager som tagit, eller som kommer att ta, världen med storm och som kan mäta sig med storheterna?
Jag medger visserligen att jag inte forskat speciellt mycket inom musikvärlden på senare tid. Men tiderna har förstört så mycket med vad som hade kunnat vara underbar, inspirerande musikförmedling. Media och skvallerpress har gjort mänskligheten minst lika överförtjust som själva storheterna på scen - och idag verkar media och skvallerpress snarare konkurrera med Hollywood. Vad är det som gör att skvallerpressen fortsätter att föröka sig? För vi läser uppenbarligen hellre om skandaler än om vad som går bra/dåligt inom själva musiken. Vill vi ta ner kändisarna på jorden och göra dem till en av oss? Eller vill vi bli en av dem?

Med den massiva medieproduktion som möjliggör för så många människor att söka sig till framför kameran, vill plötsligt alla människor stå på piedestalen. Alla vill sticka ut, alla trängs för att få synas, och personer med verklig talang får ofta stiga åt sidan för att en energiknippe med stora färglada tofflor skuttar fram och tar ett stadigt handslag med producenten.
Ett faktum uppenbarar sig nu.

Mänskligheten behöver en idol. En idol som kan få medierna att hålla truten, och som håller ordning på den här världen utan en enda order. Någon som ingen ska kunna mäta sig med, en ren talang. Någon som får alla att tänka "varför kom jag inte på det där?", fast med en gnutta hopplöshet. Ja, vi behöver en gud.

Regular.

Isia säger (22:49):
mitt hår luktar fortfarande fårhärg
Isia säger (22:50):
mitt får luktar hortharande
Emily säger (22:50):
hahaha
Isia säger (22:50):
"hjorthane"
Emily säger (22:50):
din bob dylan
Isia säger (22:50):
hahaha
fårhår?

Fitness 24/7 - kunder, titta hit

Lurendrejeri.

I första paragrafen på kontraktet står att företaget är skyldigt att senast 60 dagar innan prishöjning informera om prisändring. Som medlem har man två månaders (sextio dagars) uppsägningstid - det vill säga, man ska kunna bli informerad om prishöjningen i god tid så att man hinner säga upp kontraktet, om höjningen inte passar. Tjugo kronor, som var planerade för någonting annat, gick till en oinformerad prishöjning.
Hur fick jag reda på denna höjning? Fick jag ett meddelande? Nej. Det var via banken jag fick reda på det. Det var då jag kontaktade Fitness 24/7, varefter jag fick följande besked: "Vi har satt upp lappar på gymmen, vi har alltså gått ut med information om det."

Jag har inte kunnat träna på gymmet på ca tre månader av personliga skäl. Därmed har jag inte heller besökt lokalerna. Hur ska jag kunna veta att jag ska åka till en lokal som jag inte besökt på länge, för att ta reda på information som jag inte visste fanns? Företaget har inte höjt sitt pris under de tre år som jag varit medlem!

Nu undrar jag hur många fler som känner sig illa berörda av detta, om ens lite. Ett litet höjt ögonbryn räcker. Anser du att "en lapp på väggen någon annanstans" är tillräcklig information för dig om att mer pengar kommer att dras från ditt konto i månaden?
Jag är fullt medveten om att det bara är tjugo kronor - två paket mjölk, ett halvt paket cigg, tjugo tuggummin, tjugo frallor eller en bussbiljett. Tjugo kronor kan man lätt skänka bort till en hemlös, eller som dricks i en restaurang.

Men jag klagar av principskäl:

För ett tag sedan var jag missnöjd med att jag är så dålig på att gå till gymmet och träna. Därför svor jag för mig själv att skulle priserna höjas på Fitness 24/7, så skulle jag hoppa av omedelbart eftersom det då inte skulle vara värt det längre.
Detta innebär nu, att om jag hade blivit informerad för två månader sedan om prisökningen så hade jag vid detta laget varit uppsagd från kontraktet - jag hade inte behövt betala avgifterna för denna månad och för nästa, och avgifterna skulle speciellt inte vara höjda. Jag hade dessutom blivit besparad på två månader av besvikelse på den usla informationen, och jag hade blivit besparad på längtan från osäkerheten med ett opålitligt företag som har mitt konto i sina (svettiga) händer. Två stressade månader som kostar mig 298 kronor+40 kronor som inte ens skulle ha varit där. Jotack, älskade träningsmaskiner. Jotack.

-

Kod: 22146432155-6541BA

48npfnw1278årdåfnå

Perzzznalmzzge: Denna blogg är under mental konstruktion. Dzzznieh

.hnieh

Let there be light.

Lågenergilampan är människans ekonomiska, miljövänliga vän. Den har fördelar som knäcker glödlampan ganska hårt när det kommer till de punkterna.

Men jag är inte nöjd. För även om mitt stjärntecken säger mig att jag är en fisk, och även om man ser det man gör bra (om inte ännu bättre) så ogillar jag att leva i akvarieljus. När jag tänder lampan i köket, tänker jag mig att jag fått solen att lysa. Det blir som mitt på ljusa dagen, fast artificiellt! Glödlampan ger ifrån sig ljus och värme. Inget av det får jag uppleva med en lågenergilampa.

Jag har blivit förstummad sedan min senaste Ikea-visit. Efter att ha hittat de grejer som behövdes för att få lyans lilla extra färdigt i prylväg, och då det var dags att gå till lampavdelningen för att fylla på lagret med glödlampor som jag förvarar vackert ovanför min städskrubb i mängder - stod jag handfallen mitt i ett tomt utrymme. Nada. Absolut, f*cking nada. Inte en miljöovänlig best någ-on-stans.
I ren panik rotade jag runt bland kartonger, lådor, kataloger, de små ikeapennorna du vet, engångsmåttband, tills jag ställde mig på knä och rev sönder tröjan i ett hjärtskärande skri... Vaarfööööööör?
Den enda närvarande ljuskällan till salu var, mjaa juste, lågenergilampan. All annan glödlampsförsäljning har Ikea stolt dragit in. Jag stödjer det inte. Jag ogillar det. Jag vill inte stödja den högteknologi som människan skapar för att mätta ekonomin och världssituationen, men inte de fem sinnena. Vi är trots allt bara människor.

Please Ikea, let there be light!

Nu grönskar det.

Nu jävlar, nu har sommaren kommit hit. Svensken inom mig skriker om att få komma ut och ropa "Nu får solen ge saj. Kyl ner maj!" Jag kan aldrig vara nöjd. Vi kan aldrig vara nöjda. Å andra sidan så vägrar ju faktiskt vädret anpassa sig efter oss. Ganska så rejält faktiskt. I juli blev stackars befolkningen tvungen att gå runt i jacka! Bättre var det på den tid då koldioxidutsläpp inte fanns och alla kunde räkna med vilket väder det skulle bli; då var det bara april som var oberäkneligt. Nu är det hela året det handlar om. Man kanske skulle släppa ut lite mer föroreningar så det skulle bli så förorenat att det blev förenat igen. Eller flytta utomlands. Eller klä sig i exakt samma kläder året om i strejk. *harkel* Mja.

Nu har man införskaffat sig det man önskat sig ett längre tag: anka på badrumsgolvet! En badrumsmatta som ser ut som en badanka. Det är fulländat! Ja. Ja... Det är fulländat nu. Mitt badrum är fulländat.

-

Hot town,
Summer in the city
Back of my neck getting dirty and gritty

Been down,
Isn't it a pity -
Doesn't seem to be a shadow in the city

All around people are looking half-dead
Walking on the side-walk, hotter than a match head

Action.

När jag kom hem igår kväll var hela infarten avspärrad. Flera poliser stod och pratade med varandra, andra poliser gick med ficklampor och undersökte områdets asfalt, blåljuset prydde gatan ända in på torget där jag bor. "Jahapp", tänkte jag.

Denna företeelse föreföll ytterst intressant enligt mitt tycke, varvid jag gick fram till en polis som stod och "vaktade" infarten med armarna i kors. "Ursäkta mig" sa jag, "vad har hänt?" "Det har varit en skottlossning på området så vi har valt att spärra av gatan ända upp till torget." "Okej. Och om man bor här då?" "Tja, du får helt enkelt gå runtom".

Jag spärrade upp ögonen, kollade mig sedan omkring. Menade fröken polis alltså att jag, ensam ung tjej i shorts, ska gå ensam genom mörka, obevakade, folktomma smågator klockan ett på natten direkt efter en skottlossning? Ursäkta min drastiska fråga, men förväntas inte polisstyrkan veta någonting om, tja, jag vet inte... SÄKERHET!?
Utan ett ord till vände hon sig tillbaka till sin hökposition. Och där stod jag, ensam ung tjej i shorts, liten och obetydlig inför samhällets högre stående makter, och tyckte synd om mig själv. Jag borde ha sagt "Hallå där, jag vågar faktiskt inte gå ensam". Jag borde ha stått upp för min rätt till icke-risk-tagande. Men ack. Jag vände mig till vänster och påbörjade min färd genom Augustenborgs ödemarker.

F. ö. så försökte jag hitta ett sätt att komma förbi avspärrningen vid ett av husen, men blev stoppad av poliserna. "Halleå, där får dunte geå". Ack, säger jag bara. Ack.

Truth never dies.

I mitt huvud har senaste decenniernas musikvärld stannat upp för ett ögonblick. Helt stilla, inte ett fotsteg åt någon riktning alls. Tystnad. Alla blickar riktas mot en enda man som funnits i vår värld i ett halvt sekel; kungen av pop, det stora omtalade M'et och det ännu större J'et.
Alla vet vem Michael Jackson är. En av världens mest omskrivne musiker, både när det gällt hans musik och hans privatliv. Redan när han var fem år gammal stod han där med sina bröder på scen, stolt och duktig. Så många människor som han tagit med storm, så många hjärtan han rört vid med sin karaktär. Den själ han lagt i sin karriär. Nu, 45 år senare, har det som jag aldrig kunnat tänka mig att det skulle inträffa inträffat.

Michael Jackson har avlidit. Han dog i hjärtinfarkt.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5432546.ab

Han var i en förberedelseperiod inför en comeback.

Det gjorde så ont i hjärtat när jag läste det. Han har ju alltid funnits där, en gestalt som helt enkelt aldrig försvinner. Ända sedan jag var liten har jag sett honom som en stor idol, och hans musik måste vara någonting av det ärligaste jag hört och känt. Musik som jag dansat till, men även musik som jag gråtit till, eller skrattat till.
Och samtidigt har han varit en person som det skrivits och skämtats om en hel del, på grund av plastikoperationer, fantasier om att få bli ett barn igen (samt kärleken till barn) och annat som inte fallit mänskligheten i smaken. "Vårt lilla offer, som finns där när vi behöver hans musik att trösta oss med." För han har aldrig någonsin riktigt lämnat oss. Han har stått ut med anklagelser och hot, dragit sig undan, men han har babbe mig alltid kommit tillbaka. Comeback efter comeback.

Han dog till och med, mitt i en comeback.

Den bild som vi fick se av Jacko var en människa som var för god för den här världen. Han var ett geni i grunden. Tyvärr finns risken att han för många ska bli ihågkommen som någonting negativt i historien - och det oberättigat. Rykten kan och ska inte förpesta talang, och kanske får detta mänskligheten att tänka om. För den här gången kommer han nämligen inte tillbaka. Ni hade er chans. Ni sumpade den, era giriga j**lar.

RIP.

Buggad.

En natt med två timmars sömn är vad jag just har lämnat bakom mig. Det har varit en natt bestående av googlande om diverse olägenheter, samt ommöblering och urstädning av akvariet. Fiskarna skänkes bort till någon godhjärtad människa. Hållbara firrar!

Snyggt är det nu =) Kissemjausarna verkar trivas rätt duktigt de också. Vardagsrummet har fått lite intimitet, och fönstren och solljuset utnyttjas så mycket det bara går. Näst på tur är sovrummet som ska städas och sorteras - men det blir nog efter jobbet. Om jag orkar.

Gäsp *nervryckning i vänster axel och vänster ögonbryn*

Fans.

En tanke slog mig idag.
Bläddrade runt lite på internet och lärde mig att "fläkt" heter "fan" på engelska.

Såå... innebärande att fans är människor som fläktar med armarna efter sina idoler?

Interesting.

Midsummer feast.

Så blev det nypotatis, snaps, åskatmosfär i luften, en blomsterfallos i ögonvrån.

Midsommar. Årets mest överskattade högtid. Bara ännu en ursäkt för att "få lov" att supa (som om man inte kan göra det vilken annan dag som helst). Inte nog med all mat som tusentals värdar får stå och laga, alla bord som ska dukas - tänk alla midsommarstänger som ska hissas upp innan blommorna hinner vissna/falla av! Fatta vad mycket energi det måste ta att dels försöka få upp den, dels frustrationen över antalet gånger det inte går (kan tänka mig att det för många är ett projekt).

Själv är jag mör och fin efter hittills sju dagars biff. Speciellt är jag mör efter förrgårdagens cykelolycka (jag förlorade cykeln och en del av min armbåge på grund av godiset jag köpte inför, mja, just det, midsommar) vilken nog faktiskt påverkade mig mer än jag trodde. Igår förstod jag inte ens vart jag var, än mindre att jag överhuvudtaget vaknade. Idag, tja... jag vaknade ju, så långt är jag med. Men är så sjukt trött. Hela jag sover, vartenda liten del av mig.

Strax är det iväg till jobbet igen. Sedan hem, sova. Sedan vakna igen. Men inte för att jobba, utan för att fira. Inte midsommar, för guds skull; den annalkande sommaren och fem dagars sommarlov (?) efter dessa åtta dagar av jag vet inte vad. Och kasslern på cykelvägen som överlevde. Min cykel är förresten sönder.

Tja så länge!

Mhm.

Nu är det så att jag har en känsla av att människor runt om mig ser mig som en person som går att "mhma" bort. "Fan, den där klänningen var ju fin i skyltfönstret!" "Mhm... men titta på den där klänningen i skyltfönstret!" "Det var ju det jag sa." "Mhm."

Jag vill bara säga att det inte är okej beteende och jag kommer att straffa dem som gör detta hädanefter (vänta bara). Ser överhuvudtaget inte nöjet i att träffa någon som är så pass obetydlig att dennes åsikter kan vinkas bort - och jag ser därmed inte poängen i att träffa mig om jag är så ointressant heller. Sluta - låtsas - bry dig - för du misslyckas rätt misärt med dina charader.

Hierarki.

En person sa: "Ju längre upp i hierarkin man kommer, desto fler/mer korkade människor verkar man stöta på." Jag läser igenom påståendet ett antal gånger, och finner ämnet väldigt intressant. Jag känner väldigt trevliga, bra, ansvarsfulla chefer med huvudet på skaft samt med medkänsla för sina anställda.

Men det går inte att bortse från att det faktiskt finns människor där ute som startat framgångsrika företag, eller antagit höga, politiska poster, och som verkar helt förlorade när det kommer till empati och mänsklighet. Är det för att livet sparkat vissa människor i röven så hårt att de fått en klar syn på hur saker och ting är hos vissa och därmed vett och etikett? Eller handlar det snarare om att andra människor fått så hårda tag att de tänker på hur det hade kunnat vara, och att de kommer lyckas att ha det bra om de bara inte tänker på sina känslor? Eller handlar det om ren oförmåga att känna med andra?

Det hade varit spännande att få se någon slags statistik över högt stående chefers EQ-värde, jämfört med lägre avlönade, vanligt förekommande personer. Om någon kan tipsa mig om någonting så skulle det vara uppskattat.
Jag undrar om EQ är någonting som kan höjas eller sänkas med erfarenheter och dylikt, eller om det handlar om någonting så enkelt som att man inte är begåvad nog. Det finns ju de vars intelligens känns aningen begränsad. Samtidigt tycker man att det nog borde krävas en del IQ om man ska kunna ta sig så långt som vissa gjort. Emellertid behöver man kunna koppla ihop människors eventuella känslor med olika situationer, både för den emotionella och den intelligenta förmågans skull. Om vi drar det ett steg längre; hur stor är egentligen skillnaden mellan IQ och EQ? Är skillnaden verkligen så ren som somliga vill påstå?

Kan skillnaden mellan IQ och EQ kanske liknas vid skillnaden mellan moral och etik? o_O

EU-val.

Här har ni mig, en otroligt förvirrande flummig ickepolitisk före detta halvestet - 21-årig pensionär som missat sina sista tre födelsedagar, och mycket mer därtill.

Dessa jurys som man utsattes för under gymnasietiden, dels intagningsaudition till själva programmet (som var ett riktigt jobbigt moment) dels till vårkonserten, men även småkonserterna man medverkade i, överraskade mig alltid lika mycket med hur utsatt man kände sig när man stod där och var iakttagen av en skara människor som satt ner och alla var vända mot en. Visserligen en härlig känsla när man ägnade sig åt det man tyckte om, att sjunga och att spela instrument, och det var på något sätt ändå en roll man spelade på scen.
Men idag kom jag tillbaka till den där rent utsatta känslan när jag var på Augustenborgsskolan för att rösta till EU-parlamentet.

Isia har aldrig röstat förut. Jag var nog inte ens myndig förra gången då det var möjligt, och jag har aldrig varit direkt insatt i svensk politik. Där går man in, får syn på ett tiotal olika blanketter och med ett fyrtiotal namn på varje, en ung tjej som ser ut att veta allt om politiker räcker mig ett valkuvert och stämningen känns väldigt definitiv, bestämd, "vet du inte vad du gör så borde du inte kommit hit, nu måste du rösta". Längst in i den ack så tysta lokalen sitter tre personer bakom ett långt bord och betraktar dem som går in i rummet. Jag undrar om jag borde ha en allvarlig, högdragen, bestämd min i ansiktet. Om jag borde ha klätt mig annorlunda; om jag borde ha pluggat på mer så att jag var redo för politiska diskussioner; om jag borde ha gått dit överhuvudtaget. Men nu är jag där.

Undrar hur man säger till människor, anställda av valnämnden, att man vill rösta blankt och att man inte vet hur man går tillväga. Kommer denna jury bakom "the table of doom" börja fnittra hyperventilerande, kommer de vända bort ansiktet och viska till varandra i ett försök att vara diskreta, kommer en av dem råka få fram ett grymtande skrattljud och behöva gå ut ur rummet för att få skratta klart?

Jag överlevde. And I'm a citizen now. ^^

Morgon.

Sitter och äter cocos-scones från igår kväll, började göra dem vid halv två i natt. Väldigt gott skulle jag tro, det är svårt att säga eftersom jag visst gått och fångat kråkan. Måste vara klimatförändringen eller något - vilken jäkla besvikelse att ha lovat att ta med sig solen hem, höra att det är 28 graders hetta hemma i Sverige när man är bortrest, och komma hem till tio graders huttrande. Men jag har vägrat vintern. I juni ska man inte behöva använda jacka, flipflops ska vara helt okej att gå i (tack, du som hindrade mig...) och jag vill använda min bikini.
Ja, man får ta straffet för sin envishet - ont i halsen, heshet och ångest över att man är sjuk igen. Illa.

Gran Canaria var jag på, och det var underbart! Utomlands är så underskattat.
När jag blir stor ska jag flytta dit och bo i en grotta, precis som lokalbefolkningen gör i Guayadeque. Jag ska leva på deras fantastiska getost, supa mig redlös på deras honungsrom och varje morgon gå på promenad med lokalåsnan (ponnyn, hästen ;)). Se ut genom ytterdörren på morgonen och mötas av en otrolig utsikt över hela dalen. Grönska och berg, fågelkvitter och hemlösa, taniga katter. Aw.
Och sedan åka till havet och njuta av Atlantens storhet. Jeez, Atlanten är verkligen stort. Skulle man sugas in av vågorna så skulle man försvinna för alltid. Å andra sidan är jag ingen vetare om havets krafter (och hur det funkar när materia dras med av vågorna, nån gång borde man väl spottas tillbaka igen?).

Nåja, tillbaka till verkligheten. Måste ut till vintern för att handla mjölk och nåt. Men för min egen lyckas skull, innan jag går vill jag avsluta med



Åh! Sommar, sommar, vart är du? >_<

PS. Tack mamma för resan, det var efterlängtat. ^^

Tillbaks.

..."Självbekräftelse, är det vad det heter? Jag tror nog det. Jag känner mig fullkomlig när folk runtom mig visar mig sin uppskattning. Jag känner mig ofullkomlig när människorna tittar bort. Jag känner mig fullkomlig när jag skriver om mig själv så här. Jag känner mig ofullkomlig när ingen vill läsa.
Förmodligen skriver jag detta för att andra ska läsa det, åtminstone gör jag det omedvetet. Samtidigt är jag säker på att inte en själ skulle orka läsa hela denna text eftersom den är så lång, och så ointressant för dem. Det handlar ju om bara mig. Det får mig att känna mig ofullkomlig, tills någon säger att jag skriver bra eller att mina bekymmer visst det är intressanta.

Att känna mig intressant gör att jag känner mig fullkomlig. Är det därför jag är en förhållandesökerska? Är det därför jag känner en sådan törst efter att känna mig speciell för någon annan?
När jag är tillsammans med någon, då handlar det inte bara om mig. Det gör det aldrig när man är tillsammans med någon. Min ofullkomlighet i att göra en person jag älskar till en del av mig, ger mig illusionen om att jag är intressantast och mest speciell för honom, utan att inse att den del av mig som jag skapat, som är honom, fortfarande är sin egen person som är intresserad och i behov av just sin egen person. I huvudet hos drömmerskan dansar flickan nummer ett vals med sig själv, i famnen hos sin älskade. I verklighetens vindpust ökar missförståndet och misstankarna om att hon är besatt, hon är en fackidiot i hans ögon. 'Förhållandet är allt du lever för, Monika.' Skäms på mig. Ofullkomligheten är fullkomlig i faktum om att jag borde vara intressantast för mig själv i första hand. Faktum är ofrånkomligt, men ack så lätt förglömligt."

Undrar hur många som känner så här.

Gran.

Tjo, även om jag blivit relativt inaktiv på bloggen så borde man kanske skriva nån rad så här en dag innan o_O

Resestress! Alla saker man borde göra, allt man ska packa, planera, städa, tänka på - innan jobbet ikväll - det är så galet påfrestande. Och det är så mycket; till slut sitter jag alltså helt enkelt här. Fastnad.

* Städa lägenheten kliniskt ren.
* Hitta någonting att ha handbagage i, samt planera vad jag ska ha däri.
* Epilera benen (Aaaahahaaaawww näääääeh..)
* Ta tillbaka kundvagnen till öb (Don't ask)
* Skriva en lapp till P som ska ha hand om lägenheten under tiden.

Jesus, vart ska jag lägga sopnyckeln? - Hur mycket kattmat behövs? - Är alla räkningar betalda? - Ska jag ta med min mobiltelefon eller ska jag lämna den hemma?

Tänk, TÄNK, om jag glömmer någonting jätteviktigt som jag inte kan komma på vad det är för stunden. Läkemedel, hygien, badkläder, smink, vanliga kläder.. Kameran! *Packar ner* o_O
Tre år av liv mellan verklighet och fantasi visar sig nu. Omedvetenhet om vad man använder/inte använder och behöver/inte behöver. Jag hatar press. Men det ska bli skönt med paus när man väl är över detta.

...

*Rusar iväg för att slita upp resväskan, för att se vad jag glömt*

Young and restless

En tanke slog mig när jag stod och beklagade mig över min bananflugekennel (japp, man har anordnat en sån nu.) Skulle precis ge katterna mat, när jag insåg att kattmaten var nästintill slut. "Stackars krabater, om bara nån affär var öppen nu..."

För ett och ett halvt år sedan fanns en affär som var öppen vid den här tiden. Statoil på Midhem, på andra sidan byggnaderna vid Rönnen där jag bodde förut. Rönnen, som jag inte tyckte om riktigt. Kände mig instängd, isolerad där. Lägenheten var liten och kompakt och så välplanerad att jag inte kunde andas. Det var inte mitt bästa boende, och jag trivdes inte där. Inte att vara bosatt där, iallafall.

Men det fanns en tid då jag och P kunde ta oss till Statoil för att handla vanlig mat klockan två eller tre på natten, för att vi var hungriga men för lata för att gå ut på dagen. Nån gång stannade vi kanske till vid Donken som låg precis bredvid och som också var öppen hela natten. Ingen stress om att man måste upp tidigt dagen efter, även om det skulle hända någonting speciellt. Inga problem om man råkade träffa någon där och sitta och prata en timme eller två. Bekymmerslöshet. Och ett Värnhem med ett väldigt rikt nattliv.
Vad har hänt nu? Jag är inte lika öppen för att gå ut efter klockan elva längre. Det är läskigt att gå ut sent i de här kvarteren om man inte är fler än en. Festandet lockar inte, inte så länge man har matkostnader att tänka på. Var det så innan? Hur mycket tänkte man på mat och kost och matkostnad då - och hur kan ekonomin vara ett så mycket större problem nu, när jag har jobb, än förut?

Om detta är att vara vuxen, så vill jag inte vara vuxen längre. Vuxenlivet innebär regler, struktur, moralpanik och obligationer. Speciellt regler och obligationer. För mycket ansvar gör att man till slut har svårt för att andas. Om detta är en vuxens liv, så är jag klar nu. Jag vill tillbaka till ungdomen.

Jag vill tillbaka till friheten att kunna göra bort mig och komma undan med det.

Hysteri

Yay! Jag sprack inte. Jag fick den. Jag fick den!!

Garland light made for Habitat by Tord Boontje.
Min piratskatt. *fnittrar hysteriskt*

Tack, tack, tack Sofia!

Martyrernas klagorop

Moral är bra i måttlig mängd, men kan vara lätt att känna sig in-stängd.
Etik är bra för allas trevnad - men akta dig för efterblevnad.
Rätt och fel, för all del, men risken finns att du blir stel.
Så akta dig, och såra mig, för livet är kort och förglömligt.

Cråka

Exempel på felstavningar hittills idag:

Ozonholet, käna pengar, tjära nån, skiter på (skjuter på).

More to come, uppenbarligen.

En sund Isia

Stekt kycklingfilé fylld med zucchini och rödlök, med sallad till.

• En kycklingfilé
• En åttondels zucchini
• En fjärdedels rödlök
• Grillkrydda
• Salt
• En tandpetare

Kycklingfilén skar jag en ficka i, i vilken jag stoppade hackad zucchini och rödlök. Sedan strödde jag lite grillkrydda och lite salt över kycklingen, samt även inne i "kycklingfickan". För att sedan kunna steka kycklingen utan att allt föll ut, fäste jag ihop fickan med tandpetaren. Kör sedan ner i stekpannan och stek kycklingen fin! Jag stekte den i rapsolja.
Till detta serverade jag en blandning av isbergssallad, ruccolasallad, paprika, zucchini (yes, jag älskar zucchini), rödlök och tomat.

Sjukt enkelt, och galet gott! Sedan går det att variera hur man vill (krydda med curry, stoppa med paprika och purjolök, osv). Och när man stekt kycklingen sådär perfekt så den blir precis lagom saftig och lagom kryddad... mums.

Isia Stewart, höhö.

PS. Som ni märkt så är det inte likt mig att lägga upp recept på internet. Mest för att jag är så sjukt säker på att matlagning ska vara långt mycket mer avancerat för att man ska kunna skryta med det. Så, ja.. Men här var jag bara tvungen. Det var tastyyy *kvittrar*.

Ipred

Ja, så är vi inne på det där snåret nu. Mer än två veckor har gått efter att Ipred-lagen pregades in i systemet, och sedan dess har internettrafiken sänkts med en stor andel. Lustigt. Tack vare den nya lagen går tusentals människor miste om nya alster från genierna i Hollywood. Filosofiska frågor som "Vem äger ljud?" poppar upp lite här och var - och den frågan håller jag med om, eftersom piratkopiering är någonting som är oundvikligt i en värld där musik sätter sig på hjärnan och spelas om i folks huvuden om, och om, och om igen.
Jag vet, att skulle jag fildela så skulle det vara för att jag inte har råd att köpa alstren. Det är faktiskt dyrt att köpa ny film, det finns inte alltid tid, pengar eller energi att se filmen på bio, och det är inte alltid videobutikerna har filmen för uthyrning.
Jag vet, att skulle jag vara mer begåvad ekonomiskt så skulle jag vara mer up to date med vad som är nytt och vad som är gammalt i alstervärlden. Man prioriterar faktiskt olika vid olika situationer, och det stora internet har olika valmöjligheter.

Det jag är konfunderad över är att människorna inte vill betala för konstverken, men kan tänka sig att lägga ner 50 kronor i månaden på att kunna ladda ner konstverken utan att åka fast. Jag har visserligen inte så mycket passion för nya alster utan nöjer mig gott och väl med det jag redan har - men 50 kronor i månaden är långt mer än jag gör av med till sådant. Då gör jag det hellre som en god medborgare än som en påfrestande jävel.

På tal om påfrestande jävlar. Tvi till den som snott mitt vackra ikea-påslakan! (Du plingade, jag såg, du skämdes, f*ck you).

Puss.

Pissförbannad

Vad fan är det med folk som känner att de har fri tillgång till någons matskafferi, utan att ens konsultera med den boende först? Nu är jag uppriktigt förbannad.

Ein rutijn, fleire rutijneh

Det känns som om allt kommer rasa ner när jag väl skrivit detta i min blogg. Men jag tar risken. What doesn't kill me makes me stronger.

Länge har ordet "rutin" varit ett främmande ord för mig. Ett ord som faktiskt satt smått skräck i mig, någonting alldeles för pålitligt och jämförbart med tanterna på ålderdomshemmet som alltid tittar på Oprah klockan halv tolv (eller vilken tid det är nu efter att tv3 ändrat i sin tv-tablå).
Men sedan börjar man tänka. 21 år gammal, och jag börjar tänka. (XD)
Allt går efter rutiner. Jag är en av dem som intar plats i tv-soffan för att se vad som händer i Days of our lives, om så bara för att vara uppdaterad i några minuter. Jag känner mig inte ens intresserad av vad som händer där längre - men jag känner ändå att jag borde sätta mig och kolla. Som en slags rutin.

Jag känner att jag nog borde äta någonting vid sex-tiden, även om jag så hittills inte kommit igång med middagen förrän så att jag börjar äta den vid nio halv tio.
Katterna får sin mat varje morgon när jag vaknat och kväll när jag lägger mig.
Jag ser till att alltid ha ägg i kylskåpet.
Nu, så här i riktiga vårtider, har jag börjat öppna fönstret i sovrummet för att vädra varje morgon och jag bäddar sängen.

Jag tror att jag blivit avskräckt från ordet "tvångstankar". Nu är det stopp för det. För att jag inser, att det finns bra tvångstankar och så finns det dåliga, jobbiga, störiga för allmänheten. Som att behöva klappa sig själv på bröstet när man går över en bro. Jag inser, att kroppen och psyket faktiskt mår bra av rutiner! Man har någonting vardagligt men viktigt att se fram emot. Det är väl ändå de små grejerna som gör det?

"Vad blir det till lunch idag?"

Äckel

Okej, nu har jag kommit över lyckan över att ha ett alldeles eget kök.

Det sitter nämligen en gigantisk, svart spindel på insidan av min kylskåpsdörr. Jag kommer aldrig kunna äta igen. Plötsligt rasade min tillvaro samman...

SPINDLAR SKA INTE TRIVAS I KYLSKÅPSTEMPERATUR!!!

Inlägg

Kära dagbok,
nu har det gått två veckor sedan senaste inlägget. Jag har haft det bra. Lägenheten känns numera livfull och hemtrevlig, och på god väg att bli ännu hemtrevligare. Fick idag hem ett nytt matbord som fyller ut köket lite mer och med lite mer plats. =) Satte även äntligen upp min kaffemugglampa (det är en lampa, och det är en kaffemugg!), men jag är rädd att jag får ta ner den igen då den inte ger speciellt mycket ljus. Just det lamputtaget är den enda ljuskällan jag har i köket utöver köksfläktens lysrör.

För ett par dagar sedan fick jag äntligen (!) hem resten av grejerna från P's källare. Jag har helt enkelt inte fått ut tummen ur röven, ursäkta uttrycket. En störig faktor är nu att samtidigt som jag får in nya grejer i lägenheten för att få upp hemtrevnaden, har det ändå gått tillräckligt lång tid för att en del grejer behöver bytas ut, som glödlampor. Ack, jag är så dålig på att komma till skott med sådant. Ännu en tumme att dra ut.

Findus kommer snart, om ungefär två veckor, få en flickvän. Jag hittade en kontaktannons på blocket, en svartpälsad kattflicka som fått namnet Stella. Jag har bara fått träffa henne en gång eftersom hon bor i Ystad, en timmes tåg härifrån. Men det är inte länge kvar nu! Findus verkar nästintill otålig, men han brukar vara bra på att dölja sånt. Han skyller alltid på att han är hungrig, kattskrället.
Funderar lite på vad jag ska göra med mitt akvarium, eftersom lampan visst var lättare att laga än jag trott. Någon som vet vart jag kan ge bort mina fiskar? Jag tror de är lite less på att bo där nu. Dock känns det ändå lite synd att göra sig av med akvariet för det är så himla snyggt och det står så bra där det står.

Ja, det var väl allt just nu. Ska nog ta och diska. Det är inte den vackraste utsikten i min diskho för tillfället. (Yay, hihihi jag har en helt egen diskho! XD XD)
...nej, jag har fortfarande inte kommit över lyckan över ett helt eget kök.

Pöss!

Böf

Har inte människor i allmänhet känts ovanligt fientliga idag?

Sleep

Satt och tittade igenom ett fotoalbum på facebook. Det tog mig en stund och jag var jätteroad av de många olika bilderna.

...tills jag insåg att albumet bara hade tio bilder. Hur många gånger hade jag tittat på varenda bild utan att ha fattat det??

Ännu ett virus för onda halsar på g...

Tyst i matkön, tack

Idag kallade en pappa mig för tant när han läxade upp sin son.

...

Lagom till 21'a födelsedagen.

Snö

Det ser ut som fallande frigolit, eller hur?

Kylan är förfärlig. Hade varit skönt om man kunde käka en massa gräs och barr och hårstrån för att täppa igen ändtarmen och sen bara lägga sig i sängen och sova några månader tills solen faktiskt gjorde nytta. Oh, fast nån måste ju mata katten.

Lovefilm. Är. Så. Braaa. Iallafall väldigt skönt att ha en film man vill se, nerdimpande i brevinkastet. Speciellt i sådana här vintertider när man helst inte vill gå ut. För jag tror verkligen på snögubbeteorin, det har jag gjort ända sedan jag såg Skönheten och Odjuret för första gången. Står man för länge ute i snön, så blir man till slut täckt av så mycket snö att en morot växer ut som näsa, en hatt växer fram på huvudet, två pinnar växer fram som armar... osv (ref. nån scen då Gastons lilla kompis med potatisnäsa, vet inte riktigt vad han heter, väntar utanför Belles fars hus när det snöar). Det vill säga - det faktum att halkan väller in på malmös gator, gör det inte kul för bussresenärer som tålmodigt står och väntar. Hmm. Undrar om en levande snögubbe skulle frysa.

Rocket Science

Debattens publik var inte överväldigad. Faktum är att både juryn, motståndarna och resten av åskådarna höjde ögonbrynen irriterat åt hans nervösa utstrålning. Men själv var han överlycklig - för han hade just lyckats stamma sig igenom ett flytande tal i en hel minut.
Och leende gick han ut ur salen, oviss om eventuell vinst eller förlust. Han hade åstadkommit någonting som förut hade setts som omöjligt, och han var stolt över det.

Och det är ju det som för oss framåt, är det inte? Stoltheten, känslan av att lyckas?

Jag hatar trösklar. Det är utmaningar som är lätta att snubbla över. Det finns utmaningar som vi ger oss in i självmant, sen finns det utmaningar som står och hänger i luften och pikar oss tills vi helt enkelt måste göra någonting åt dem. Trösklar. Men när vi väl lyckats höja foten över den där tröskeln, är det sällan nödvändigt att ställa tillbaka den igen. Låt oss ta med våra lärdomar istället, till nästa tröskel.

Låt oss leta upp ännu en tröskel att gå över. Kanske snubblar vi över den, men skulle vi ha svårt att ställa oss upp, så erbjuder samhället oss både bekväma skor, kryckor och rosa moln.

~

Glad alla hjärtans dag!

"Kränkande rökare"

Just nu pågår det en debatt på Metros insändarsida huruvida rökning i busskurer är kränkande eller inte. Eller rättare sagt, en ickerökare som klagar, tusen rökare som käftar emot.
"Kränkande". Det är ett starkt, väldigt definitivt ord. Vill man använda ett sådant ord på tal om rökning i en busskur?

Många av de rökare jag känner är några av de trevligaste människorna jag stött på. De skulle inte göra en fluga förnär. De är med i politiska organisationer för mänskliga rättigheter och deltar i demonstrationer. Eller så sitter de bara hemma och är allmänt trevliga, goda människor utan avsikt att såra någon eller kränka någon.

Själv är jag inte rökare. Rökningens utseende och lukt har blivit till en identitetsgrej som absolut inte någonsin skulle kunna stämma in på mig, det kostar dessutom multum och är en fara för hälsan. Frågar du mig, och många rökare dessutom, så är rökning en ovana som bara är jobbig att bli av med. Men jag har mycket mer förståelse för rökare idag än jag hade för, låt oss säga, två eller tre år sedan. "Men vad visste man då".

Dock saknar jag tolerans mot respektlöshet. En person som häver ur sig otrevliga saker till andra, är respektlös. En person som går runt och sprutar parfym på andra på stan, är respektlös. En person som tänder fyr på en papperskorg i ett rum med människor som är väldigt rädda för eld, är respektlös... och en person som står och röker i busskuren, är respektlös. Även den som röker i trappuppgången. Speciellt (!) den som röker i hissen. Helst vill jag slippa rökare vid utgångar också, men någon medmänsklighet får vi ha till dessa stackare som måste gå ut en gång varje stund och ge sig hän till den här hemska åkomman, nikotinbegäret.

Den som är starkast överlever, lyder det ju. Det är naturens lag. Är du astmatiker så får du stå ditt kast, trots att din vän bidragstagaren, som lever på att vara arbetslös, står och smuttar på sin cancerpinne utanför dörren.

Kanske vill man använda "kränkande" i den här bemärkelsen. Men det som förvånar mig är rökare som ber den "kränkta" personen att sluta klaga för det finns värre grejer här i världen.
Men hade jag luktat pyton och vetat om det så hade jag hållt mig borta från människor för att de inte ska behöva lida. Jag spelar inte hög musik någon annanstans än hemma, om jag inte har hörlurar. Tänk om någon inte tycker om musiken jag spelar?

Dessa "okränkande" rökare är fullt medvetna om att det luktar och ryker om dem, och trots att det är en ovana som de själv satt sig i, väljer de att klaga på att andra klagar på dem. Skärpning, för helvete. Allt kretsar inte kring er. Allt kretsar kring ickerökarna...

Tadamtida

Björn i ring, vackra ting
Minnet av gamla vänner

Som en sång, någon sjöng
Längesen i december

Minnet av en öppen famn
I min dröm är jag trygg och varm
Par i dans och harmoni
Till minnets melodi

Tystnad.

Mitt huvud beter sig som när man har radion på och en oönskad låt spelas. Bara det att i mitt fall kan jag inte byta kanal. Och låten sätts på repeat.

DING.

Dagens trötta tanke:

" Med så mycket diskmedel som jag spenderat på den här kastrullen, borde den väl kunna rengöra sig själv nu?"

Obama

Fy vilken underbar morgon när man vaknar sent och är ledig från allt tjafs. I hela två dagar.

Vaknade till Obamas installation som president. Eller ja, satte på datorn, klickade på Aftonbladet och följde det där. Jag är annars ingen vetare i varken Amerika, presidenter, politik och jag har aldrig kollat på någonting sådant så engagerat som idag. Alls. Men jag till och med flyttade till tv-soffan och degade framför CNN och kollade på hela grejen!

Min första tanke när jag tittade på det: "Värst vad Americas president sätts på en piedestal."

...

Tanken då Obama började tala? "Det är inte presidenten som sätts på en piedestal. Det är America."

Det är rätt häftigt. Det är ju de själva som gör det.

Rip, Felix. =(

I mitt huvud hör jag
En flickas plågade gråt
Snyftningarna är många
Det krävs mer än ett enkelt "förlåt"

Jag hör henne ledsen och ärrad,
Med utdragna, lågmälda tjut
Tröttheten vittnar om väntan
På någonting som blev ett slut.

Oförstående, förtvivlad undran
På en nyvaken morgonstund
Tänk, vilka plågsamma följder -
När man bara ville ha sig en blund...

Tänk, om ett år till var möjligt
Eller två, eller fyra, eller fem
Ditt lynne kunde fortsätta välkomna
Varenda gång när jag kom hem...

Vila i frid, min älskade kisse,
Må du trivas i Tasseland.
Någon dag ses vi återigen,
Och vandrar tillsammans, hand i hand.

-

080525 - 090109