Debattens publik var inte överväldigad. Faktum är att både juryn, motståndarna och resten av åskådarna höjde ögonbrynen irriterat åt hans nervösa utstrålning. Men själv var han överlycklig - för han hade just lyckats stamma sig igenom ett flytande tal i en hel minut.
Och leende gick han ut ur salen, oviss om eventuell vinst eller förlust. Han hade åstadkommit någonting som förut hade setts som omöjligt, och han var stolt över det.
Och det är ju det som för oss framåt, är det inte? Stoltheten, känslan av att lyckas?
Jag hatar trösklar. Det är utmaningar som är lätta att snubbla över. Det finns utmaningar som vi ger oss in i självmant, sen finns det utmaningar som står och hänger i luften och pikar oss tills vi helt enkelt måste göra någonting åt dem. Trösklar. Men när vi väl lyckats höja foten över den där tröskeln, är det sällan nödvändigt att ställa tillbaka den igen. Låt oss ta med våra lärdomar istället, till nästa tröskel.
Låt oss leta upp ännu en tröskel att gå över. Kanske snubblar vi över den, men skulle vi ha svårt att ställa oss upp, så erbjuder samhället oss både bekväma skor, kryckor och rosa moln.
~
Glad alla hjärtans dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar