Action.

När jag kom hem igår kväll var hela infarten avspärrad. Flera poliser stod och pratade med varandra, andra poliser gick med ficklampor och undersökte områdets asfalt, blåljuset prydde gatan ända in på torget där jag bor. "Jahapp", tänkte jag.

Denna företeelse föreföll ytterst intressant enligt mitt tycke, varvid jag gick fram till en polis som stod och "vaktade" infarten med armarna i kors. "Ursäkta mig" sa jag, "vad har hänt?" "Det har varit en skottlossning på området så vi har valt att spärra av gatan ända upp till torget." "Okej. Och om man bor här då?" "Tja, du får helt enkelt gå runtom".

Jag spärrade upp ögonen, kollade mig sedan omkring. Menade fröken polis alltså att jag, ensam ung tjej i shorts, ska gå ensam genom mörka, obevakade, folktomma smågator klockan ett på natten direkt efter en skottlossning? Ursäkta min drastiska fråga, men förväntas inte polisstyrkan veta någonting om, tja, jag vet inte... SÄKERHET!?
Utan ett ord till vände hon sig tillbaka till sin hökposition. Och där stod jag, ensam ung tjej i shorts, liten och obetydlig inför samhällets högre stående makter, och tyckte synd om mig själv. Jag borde ha sagt "Hallå där, jag vågar faktiskt inte gå ensam". Jag borde ha stått upp för min rätt till icke-risk-tagande. Men ack. Jag vände mig till vänster och påbörjade min färd genom Augustenborgs ödemarker.

F. ö. så försökte jag hitta ett sätt att komma förbi avspärrningen vid ett av husen, men blev stoppad av poliserna. "Halleå, där får dunte geå". Ack, säger jag bara. Ack.