Det känns som om allt kommer rasa ner när jag väl skrivit detta i min blogg. Men jag tar risken. What doesn't kill me makes me stronger.
Länge har ordet "rutin" varit ett främmande ord för mig. Ett ord som faktiskt satt smått skräck i mig, någonting alldeles för pålitligt och jämförbart med tanterna på ålderdomshemmet som alltid tittar på Oprah klockan halv tolv (eller vilken tid det är nu efter att tv3 ändrat i sin tv-tablå).
Men sedan börjar man tänka. 21 år gammal, och jag börjar tänka. (XD)
Allt går efter rutiner. Jag är en av dem som intar plats i tv-soffan för att se vad som händer i Days of our lives, om så bara för att vara uppdaterad i några minuter. Jag känner mig inte ens intresserad av vad som händer där längre - men jag känner ändå att jag borde sätta mig och kolla. Som en slags rutin.
Jag känner att jag nog borde äta någonting vid sex-tiden, även om jag så hittills inte kommit igång med middagen förrän så att jag börjar äta den vid nio halv tio.
Katterna får sin mat varje morgon när jag vaknat och kväll när jag lägger mig.
Jag ser till att alltid ha ägg i kylskåpet.
Nu, så här i riktiga vårtider, har jag börjat öppna fönstret i sovrummet för att vädra varje morgon och jag bäddar sängen.
Jag tror att jag blivit avskräckt från ordet "tvångstankar". Nu är det stopp för det. För att jag inser, att det finns bra tvångstankar och så finns det dåliga, jobbiga, störiga för allmänheten. Som att behöva klappa sig själv på bröstet när man går över en bro. Jag inser, att kroppen och psyket faktiskt mår bra av rutiner! Man har någonting vardagligt men viktigt att se fram emot. Det är väl ändå de små grejerna som gör det?
"Vad blir det till lunch idag?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar