Tillbaks.

..."Självbekräftelse, är det vad det heter? Jag tror nog det. Jag känner mig fullkomlig när folk runtom mig visar mig sin uppskattning. Jag känner mig ofullkomlig när människorna tittar bort. Jag känner mig fullkomlig när jag skriver om mig själv så här. Jag känner mig ofullkomlig när ingen vill läsa.
Förmodligen skriver jag detta för att andra ska läsa det, åtminstone gör jag det omedvetet. Samtidigt är jag säker på att inte en själ skulle orka läsa hela denna text eftersom den är så lång, och så ointressant för dem. Det handlar ju om bara mig. Det får mig att känna mig ofullkomlig, tills någon säger att jag skriver bra eller att mina bekymmer visst det är intressanta.

Att känna mig intressant gör att jag känner mig fullkomlig. Är det därför jag är en förhållandesökerska? Är det därför jag känner en sådan törst efter att känna mig speciell för någon annan?
När jag är tillsammans med någon, då handlar det inte bara om mig. Det gör det aldrig när man är tillsammans med någon. Min ofullkomlighet i att göra en person jag älskar till en del av mig, ger mig illusionen om att jag är intressantast och mest speciell för honom, utan att inse att den del av mig som jag skapat, som är honom, fortfarande är sin egen person som är intresserad och i behov av just sin egen person. I huvudet hos drömmerskan dansar flickan nummer ett vals med sig själv, i famnen hos sin älskade. I verklighetens vindpust ökar missförståndet och misstankarna om att hon är besatt, hon är en fackidiot i hans ögon. 'Förhållandet är allt du lever för, Monika.' Skäms på mig. Ofullkomligheten är fullkomlig i faktum om att jag borde vara intressantast för mig själv i första hand. Faktum är ofrånkomligt, men ack så lätt förglömligt."

Undrar hur många som känner så här.