Året som gått.

En tår försöker trycka sig ur ögat på en tjej vid en bärbar dator, någonstans på femte våningen inne i stan. "This is my life" av Gasolin ekar i hennes föga kvalitativa, men fullt funktionella, laptophögtalare. Det är inte världsbästa ljudet, men mer än tillräckligt för att hon ska få höra den melodi de skapar.
I hennes rum står, bland alla livets nödvändigheter, ett piano, en gitarr och ett litet staffli med små tavlor som hon målat. De fyra årstiderna, men bara tre av dem finns. Våren har inte kommit än. Och vinterns bark lyckades bara bli mörk sörja på en vit yta, bredvid små, halvt lyckade fågelspår.

Hon tänker på året. Det som gått, den tid som gått åt att tänka, förbanna, känna, granska saker och ting. Hon har hatat, älskat, saknat och varit full av umgänge under en så lång tid nu. Stunder då hon ville vara ensam, och tvärtom. Så mycket som har hänt, men ändå inte! Tiden hon haft detta året har trots sin enformighet och brist på glans, aldrig varit det minsta likt de år innan.

Mest har hon saknat sin musik. Sitt uttryck i sång och skrift sammanspunna i en fläta av känslor till noter och fantasier om allt som kan relateras till väder, fysiska såsom psykiska. Allt det har på något sätt gått förlorat, även om det funnits djupt inom henne. Fingerfärdigheten vid pianot finns inte där längre. Inte vid gitarren heller vid den delen, även om hon aldrig direkt lade ner så mycket energi på den. Men gymnasieåren som hon tyckte om och värderade så högt, klagar ändå på henne angående just den punkten.
Kanske skulle det kunna vara ett nyårslöfte. Kanske skulle ett sådant nyårslöfte även kunna vara som en kompakt lösning av den långa lista av nyårslöften som hon har annars. Och antingen skulle den pianoträning, som skulle få henne att nå den nivå som hon faktiskt vill nå, ta all hennes tid i och med allt annat som måste göras, eller dra ihop allt och få den tid då saker måste göras, att gå snabbare. "Men inte nu" är det någonting som säger. Ingen annan är i rummet. Det är hon själv som säger det. Vad väntar hon på? Vad är det som fortfarande är fel?

Nej, det kan inte vara någonting. Inte när beslutsamheten har nått sin slutfas, att ha fått igång tankeverksamheten runt ett beslut, som faktiskt ska träda i kraft. För alla vet att man kan besluta sig, men ändå inte alltid fullfölja sin plan.

Vad är felet isåfall?

Jag har inte önskat alla en riktigt riktigt god jul, ens i efterskott. Så jag vill passa på att göra det. Även om jag inte har kunnat ställa upp för så många som jag velat, visat dem den kärlek som jag haft att ge dem, gjort musik av varenda liten känsla som de gett mig, så vill jag iallafall göra det här. För en hälsning direkt från hjärtat måste vara någonting av det vackraste jag vet.

God jul i efterskott alla. Och god fortsättning. Och gott nytt år. Vi läses av nästa år igen. Och då blir det så, så mycket mer av den här bloggen. I won't let you down next year.

Puss&Kram / Isia

Julstök.

Va? Vänta lite nu.. Gjorde jag det verkligen självmant? Sitter jag verkligen här nu i en alldeles ren lägenhet efter julstök som jag själv tagit initiativ till? Är det möjligt?

Ja, fasen, det är tydligen det. Fantastiskt. Det enda som saknas nu är snö där ute. Eller kanske inte. Det skulle bara förvärra det kyliga vädret för dem som är i behov av värme just nu.

Så, nu händer det. Endast två dagar kvar till julafton, fyra dagar till minijulafton, och nio dagar till nyårsafton. Dan före dan före doppardan. Hur många gånger under årets gång har jag inte funderat kring just den här högtiden, då alla familjer sitter runt sina julbord och äter sin skinka och korv. Snart är det dags att öppna sista luckan i chokladkalendern, och sedan är chokladen slut.

Ja, sedan är den slut. Helt. Slut. Finito. Slut.

Existens Minimum.

Vart är din passion, ditt skratt?
Dina breda leenden framför sorger?
Vart är din osårbara själ,
predikande om inre styrka och självrespekt?
Och varje gång du möter en person -
Vart är ditt varma bemötande,
ditt tilldragande sätt,
den kärlek som fanns bland glimten i dina ögon?
Och din värdighet, har den gått sin väg?
Funnit något bättre att göra,
lämnat dig till förfallenhet inför andra?
Vart är dina känsliga händer, din musik,
din sångröst som gav dig styrka och mod?
När du skrev dikter, vem var du då?
Vem är du nu?
För så som jag ser
så är du vad jag kallar "Existens Minimum"


"And I'm no other woman
I'm no other one
Believe me, I'm special,
You'll know the minute when I'm gone
Don't worry, you're not captured,
You deserve to be free,
But honey, you should know you'll never find another me..."

Tomtar och änglar.

Herregud. Jag tittade nyss på almanackan. Har det verkligen undgått mig att det är sjunde december idag? Jul! Om bara drygt två veckor är det julafton. Snart har ett år gått, och snart är det på väg mot ännu ett nytt. Vart är tiden på väg? Och när sattes julpynten i fönstren? När lystes Malmö upp av de fina träden med blå lampor och alla julgranar på torgen?

Vart är tiden på väg?

Det får inte vara sant. Det får det bara inte. En snäpp fick mig just att inse att hela jag ligger på halt, hela min tillvaro befinner sig i en yttre rymd utan golv och utan tak. Vad ska man göra nu? Lägga sig på golvet och slå med armar och ben, eller resa sig upp och bete sig som en människa?

December! Jul!

Barndomens alla glädjefyllda leenden och längtande till presenter och god mat flög igenom mig för en stund sedan. Trots allt julpynt i staden sedan två veckor tillbaka, trots julgranarna på torgen. Ingenting påverkar så mycket som en insikt. Ingenting. Och snart är det jul. Och ett år har gått förbi mig, utan någon förvarning.

Jul. Snart känner jag mig som ett barn igen. Men bara för en dag, innan allt börjar om, igen.

Vintertid?

Roland är för mig en väldigt ovanlig man. Han utstrålar sådan värme och vänlighet. De gånger jag träffat honom har jag varenda gång blivit lika förvånad över hans enorma tacksamhet för minsta lilla goda gärning, trots allt dåligt som livet utsatt honom för. Och trots allt han gått igenom, har han alltid lyckats få folk att le.
I tredje året på gymnasiet, då det var dags att göra ett projektarbete som skulle sträcka sig över hela läsåret, bestämde jag och fem andra tjejer oss för att anordna en välgörenhetskonsert till förmån för de hemlösa. Vi tog kontakt med Aluma, till vilka intäkterna gick till, och som ett litet projekt i projektet gjorde vi en dokumentärfilm om en hemlös mans liv i Malmö.
Roland var den som ställde upp, och hans berättelse om sitt hektiska liv berörde många själar på konsertkvällen.

Häromdagen när jag och Ponte gick till Ikea, träffade vi honom utanför ingången när han stod och sålde Aluma.
Vi gick fram till Roland och hälsade. Frågade hur allt är med honom. "Inte så bra", sa han. "Inte så bra alls. Det verkade arta sig en tid, men nu går det nedför igen". Roland såg nästan skamsen ut när han sa det. Och återigen stod jag där, förbluffad. Den här mannen har inte blivit väl behandlad. Men han döljer inte det. Han är öppen med vad han går igenom, och det är hans uppmaning till folk att ta vara på sitt liv.
"En människa kan vänja sig vid det mesta. Men en uteliggare kan inte vänja sig vid att sova i kyla, för kylan finns alltid där och fryser ned en". Jag kom att tänka på det citatet när jag såg honom idag där han stod, kall och frusen. Han hade sagt det på intervjun i filmen för två år sedan.
En jätteliten flicka inom mig tittade på honom med stora ögon, undrandes hur det kan vara möjligt. En sådan person som han förtjänar inte det här livet! Han ska ha en varm filt runtom sig, med en kopp varm o'boy i handen, på en plats där han känner sig hemma.

Jag kände att det minsta jag kan göra är att ge honom kaffe, så jag gick in och hämtade en värmande kopp åt honom. Han blev så tacksam, och drack i sig den varma vätskan med skakig hand. Den var röd av kyla.
Men försäljningen hade gått bra idag, sade han. Dock ville han inte komma in till cafeet för ett fikabröd, eftersom han skulle missa försäljningstid.
Det var dags att gå. Och med ett leende på läpparna sade han "Hejdå, ha det så bra och sköt om er!" Och med ett leende på läpparna svarade vi "Detsamma". Och medan vi gick därifrån, ekade hans röst från två år sedan i mitt huvud:
"Heder åt er tjejer, för den här konserten. Heder åt er."

Men det är han som ska ha hedern. För det är han som fått folk, inte minst mig, att inse vad livet för en hemlös innebär. Och det är han som fick oss alla att vilja göra någonting åt det, på den där konsertkvällen för två år sedan.

Vägg.

Hon fäller sina motståndare, sätter sitt nästa mål i sikte. Tar sats, börjar rusa. Snart är det hela över. I bakgrunden, i ögonvrån och i maggropen hör, ser och känner hon publikens jubel, applåder och hejaramsor. Kommer hon klara det? Bara några meter kvar. Några steg och allt är avgjort. Om några flämtande, andfådda andetag kommer hon få veta om huruvida det varit värt denna möda, dessa senaste minuter av rivalitet, svett, hårda hjärtslag. Hennes ben börjar springa fortare och fortare, som en vildkatt spänner hon ögonen mot sin slutpunkt. Nu, allt eller inget.
Plötsligt känner hon hur benen inte orkar bära henne. Plötsligt gör det ont, så ont, någonstans i kroppen. En ilande känsla som förlamar hennes säkra målmedvetenhet och kattögonen börjar spana efter hjälp. Frustrationen ger henne andnöd, varför detta nu? Och... mitt i allt vimmel av glorifiering och spänning, energi och utmattning, händer det. PANG!

Svart för ögonen.
Innan vi vetat ordet av, ligger hon där. Tyst, slapp, all den vitalitet som synts i henne för bara en kort stund sedan, glimten i ögonen, de breda leenden som hon lyckats frammana, täcks av tunga ögonlock ihopknupna av smärta.
Hon vet det. Hon borde inte ha deltagit. Hon borde ha väntat tills hon läkt klart. Hon borde ha stannat hemma som vilken människa med sunt förnuft som helst. Men känslan av att hon klarar allt i världen, hade lett henne.
När en person ser någonting lýsande på andra sidan tunneln, tänker den inte alltid på att det kan vara en vit vägg. Att då ska man inte rusa, utan man ska leta efter fönstret som lyser upp den.

Men fönstret hade inte synts till. Bara ljus i en massa mörker. Det hade känts värt det, det hade känts rätt.
Nu ligger hon där uppgiven och betalar för sin otålighet. Ingen återvändo. Inte lönt att se tillbaka. Nu har spelet börjat. Nu, just i denna stund, är det allt eller inget.

12e november.

Ja, det är den tolfte november idag. Den tolfte november, då jag plötsligt finner mig själv hemma i min egen lägenhet, helt själv, med nydiskat kök och bäddad säng. Mitt liv ser annorlunda ut på något sätt. Inte alls som det har sett ut det senaste året.
Utsikten över Malmö stad från mitt fönster säger mig att jag klarar mig. Jag, med världen för mina fötter. Jag vet inte hur jag blev så tankspridd. Det enda jag vet är att jag trivs som jag har det just nu, även om jag har en jäkla massa att sätta nål i. Kanske har det att göra med att Pontus fått en lägenhet i Malmö, kärlekskrank som jag är. Eller kanske, att jag lyckats få tillbaka kontakten med mina vänner, den kontakt som jag mist under årets gång på grund av en massa tankspriddhet. Det är ofattbart vad tankspriddhet kan göra med en.

Vad jag uppfattat det som, så finns det två sorters tankspriddhet som jag är medveten om - den som man kan skriva om och den som bara sitter och maler i ens huvud. Det är den senare som jag har varit fastlåst i, och den har varit så störig! Den har gjort mig sentimental, ogästvänlig, osäker och allmänt odräglig. Jag vet inte varför det har blivit så. Men det har fått mig att tänka ännu mer. Som ni märkt, har det blivit bloggande om ditten och datten, saker som har stört mig och saker som jag vill ha ändring på. Ja, tacka vet jag bloggande. Jag är ingen Alex Schulman, men att klaga med sin blogg är jäkligt förfriskande att göra, måste jag säga.

Så, snart bär det av till duschen och sedan är det visst tacoskäk hos Sofisen (Japia). Det ska bli trevligt!

/Kram

Mu

Fasen vad man känner sig seg idag. Efter ännu en natt av sjuka drömmar och tung sömn vaknade man i morse av att klockan slog nio. Ingen väckarklocka, ingen ringning. Jag vaknade helt enkelt av att klockan slog nio. "Spärren nio".

Hur snabbt tiden gick visste jag inte då och det vet jag inte heller nu. Jag fastnade någonstans mellan datorn och mina drömmar. Satt och tänkte på lite allt möjligt. Läste igenom diskussioner på communities och drack mild naturell lättyoghurt. Innan jag visste ordet av så var det dags för jobb. Där man gick runt som en zombie, perfekt för Alla helgons dag. Förstod ingenting, orkade ingenting, såg ingenting. Kroppen brydde sig helt enkelt inte om vad hjärna sa, och ingen av dem orkade inte tjata emot heller.

Salladshuvud. Jag har inte varit någon social varelse. Och de flesta jag mött har varit sega själv. Salladshuvuden. Salladshuvuden går inte hand i hand. Dels fattar de inte, dels har de inga händer.

Här är jag.

Liten. Nylärd. Neutraliserad.

Idag har varit en jobbig dag. Salladsbaren var fylld med hungriga människor som väntade på sin tur att få välja sina maträtter ur buffén, och stressande och flängande förbi sallader, dressingar och mikrovågsugnar är vad som har varit aktuellt den här dagen.
Men jag älskar människor. Varför vet jag inte, men det är någonting med människor som fascinerar mig. Vissa sidor av dem kan göra mig så glad. Människor. En persons humör kan påverkas av en annans under en hel dag, är inte det fantastiskt?

Träffade Sofia idag, första gången sen hon kom tillbaka från Tyskland och Gazette och andra människor. Andra människor som tydligen inte kunde tala engelska. De skapade problem med kommunikationen. Det borde vara ett minimum för alla folk i hela världen. För jag ångrar språkskillnader.

Men samtidigt inte. För språkskillnader fick mig så himla stolt idag, när det kom in en amerikansk familj utan svenska språkkunskaper, i salladsbaren. Då var det jag som visade dem vägen genom menyerna.
Sådana smågrejer. När man står inför en främmande person och visar den någonting som den inte sett förut. Förklarat det på personens språk. Fått den att förstå.
Det är kanske inte världsomspännande. Och det skulle inte ge mig något pris någonstans. Men för mig själv. Därför älskar jag människor.

Jaa. Just därför älskar jag människor.

Egendomlighet.

Nu är det så här att jag har tappat förtroendet för nya bisexuella tjejer. Förut var det någonting som bara vissa var, och som var det med hjärta. "Jag är bisexuell för att jag inte alls känner någon skillnad på tjejer eller killar, tjejer vet till och med lite mer vad jag vill ha" lät det från flickorna. Nu verkar det låta, kanske inte högt, men "Mina vänner och människorna runtom mig har sån inverkan på mig och därför är jag bi. Det är ju så hett att vara hämningslös"

Ni är snarare humlor. Som inte kan flyga men som gör det ändå.

Naturens fenomen.

Jo, jag tog det genom fönstret. Kylan välkomnar inte mig ut nämligen.
Vilket gör det högra trädet fantastiskt för det ser ut som det brinner =D

The beginning.

Jag har bestämt mig.

Efter år av velande från ena hörnet till det andra, har jag bestämt mig. Jag kan bättre än det här. Det har inte varit slöseri med varken pengar eller tid, förutom kanske detta år som gått.

Mitt pianospelande ska komma igång igen, på riktigt. Mitt musicerande ska märkas vart jag än går, och det ska duga till mer än det någonsin gjort.

För jag kan - och jag vill.

Rastfull.

Det finns så jäkla mycket att göra egentligen. Oavsett om man bor hemma eller inte så kommer man ständigt på nya saker att göra. Kommer man hem från skolan eller jobbet så vilar man kanske. Tar sig en macka, kollar på teve eller sätter sig vid datorn.

Reflekterar över dagen.

Men sedan framemot kvällen så kommer ibland en sådan stark känsla av att man vill göra någonting men man vet inte riktigt vad. Det går inga intressanta program, det går inte att laga någon favoriträtt/baka pga brist på ingredienser och energi och städa vill man definitivt inte göra. Det är kallt ute och jobbigt att ta på sig en massa ytterkläder, och man är trött på te och dagdrömmar.
När inga plikter kallar, när allt känns som en enda lång period av omöjlig socialitet med sig själv, det är då som många glömmer någonting. Det där lilla extra som tar en till fantasins värld.

En bok.

Förut vägrade jag läsa böcker för att jag tyckte att det inte gav mig någonting, det enda som händer är ju faktiskt att man sitter och läser ord för ord tills man vänder blad och sedan fortsätter läsa. Men självklart hade jag glömt bort vad som hände inom mig när jag läste spännande historier, roliga berättelser, spännande skildringar. Hur jag ibland kände kalla kårar vandrande över ryggen. hur mina tårar rann nedför mitt ansikte, eller hur jag började gapskratta i en annars knäpptyst omgivning.
En bok. En sammansättning av pappersark, en massa svarta tecken tryckta på vitt papper. Att en tyst stund kan skapa så mycket glädje, så mycket hat, så mycket förståelse och oförståelse.

Det är fantastiskt.

Snodde från Emma ;P

DITT RIKTIGA NAMN
Isabella

DITT GANGSTA NAMN
(2 första bokstäverna i ditt förnamn + izzle)
Isizzle

DITT DETEKTIV NAMN
(favorit mat och djur)
Sushipippi

DITT STAR WARS NAMN
(det tre första bokstäverna från ditt efternamn och två första från ditt förnamn)
Frais

DITT HJÄLTE NAMN
(favorit färg och favorit dricka)
Brunjuice

DITT ARAB NAMN
(två första bokstäverna i ditt första namn, tre sista i ditt mellannamn,fyra första i ditt efternamn)
Isikafran

DITT SPÖK NAMN
(svarta och ditt/dina husdjurs namn)
Svartablomma

Den förbannade ungdomen.

Ett program om bråkiga ungdomar var på TV nyss. Tre familjer satt i en studio med programledaren och berättade om sina döttrar vars beteende var så oregerligt att de fått sitta i behandlingshem och ungdomsantalter. I programmet fanns även en ungdomskurator som delade med sig av sina åsikter, syner på saker och ting och råd.

En fjortonårig flicka hade knivskurit sin syster för att hon inte fick titta på TV. En annan flicka hade kommit hem full och möttes av polis hemma hos sig varefter hon var beredd på att fly genom fönstret, då hennes far stoppade henne. Föräldrarna satt gråtande inför en chockad publik och berättade sina historier, medan ungdomarna satt och med en nästan hånande blick dömde föräldrarnas tårar, som hade varit så många fler om bara kameran stängts av och folk hade gått därifrån. Dessa människor behövde hjälp, de hade tappat greppet om någonting som för nästan ett och ett halvt decennium sedan varit något underbart, någonting som de sett fram emot under hela sin uppväxt - ett barn som de skulle få uppfostra alldeles själv.

Hur kan det kännas att se det barn som man uppfostrat, matat och nattat, gå ut och festa, klä sig exploaterande, komma hem stupfull och inse att det undanhåller intima saker som man hoppats på att få ta del av under hela dess liv? Att i stället för att möta ett gråtande barn berättandes om sina problem, komma hem en dag och finna det i säng med någon främmande kille man aldrig ens hört talas om? Vem vill vara förälder under sådana förhållanden?

Ungdomskuratorn som delade med sig av sina åsikter var ett geni i mina ögon och öron. Hon satt avslappnad, såg de förstörda föräldrarna, log varmt och sa "Jag är en person som alltid tar barnets parti. Barn i den här åldern är sexuella varelser, de har just kommit in i puberteten och vill utforska så mycket som det bara går. Säger de att man inte förstår dem, att ingen vet vad de går igenom, så ska man ta det ordagrant. Jag vill inte skylla bort ilskan inom dem på hormoner, jag vill skylla den på problemen som ligger bakom och som behöver lösas. Det är inte bara barnets skyldighet att göra det - det är även föräldrarnas. Istället för att ge det restriktioner - ge dem medlidande och vänskap, även om det är svårt att ge som bestämd förälder." (modifierat med dåligt minne samt egna inslag)
Hormoner är ingen ursäkt att bete sig dåligt. Det är inte någonting som man kan skylla på för att man snortade kokain vid fjorton års ålder. Däremot är det någonting som förstärker barnets beslutsamhet att slå sig ifrån det överbeskyddande täcke som man haft med sig under hela sin uppväxt. Dessa flickor som var med i programmet var unga, i början av sin pubertet, och deras aggressivitet hade kanske inte så mycket med själva hormonerna att göra som ilskan inombords - däremot förstärktes den av en undermedveten känsla av vuxenhet (som kommer med hormonerna).

Jag sågs som ett problembarn hemma. Mamma var orolig för mig, hon trodde att jag hade mycket allvarliga tendenser och att jag aldrig lär mig. Men förmodligen är det tack vare henne som jag inser allvaret i saker och ting vilket får mig att avstå från sådant som jag i annat fall hade haft lust att göra.
Under perioder medger jag att jag kände mig oförstådd. Jag har alltid varit en hormonstinn, kärlekskrank tonåring (nåja, åtminstone sedan jag var tolv) och uppväxt med en familj med katolska värderingar i ett ateistiskt samhälle. Detta var ingen bra blandning när ungdomar runtomkring mig festade, hade kul, sminkade sig i mellanstadiet och berättade om olika killar som de träffade. Det såg ut som en hyperrolig ungdom, medan jag satt och fick bra betyg i skolan vilket tillät mig att komma in på det program jag ville komma in i i gymnasiet. Dock fick det värre följder - min kärlekskrankhet väcktes på riktigt i gymnasiet då det är dags att bli snäppet friare, mina betyg dalade från MVG till G under två år, jag tröttnade på tjatet som jag fick hemma och flyttade hemifrån vid arton års ålder.
Men jag lever inget syndigt liv bara för att jag är fri. Hade jag bara blivit förstådd så hade saker och ting varit så mycket lättare idag.
Att låsa in sitt barn är ingen lösning - det är bara sporrande till mer ilska inombords. Alla behöver regler under svåra perioder i sitt liv, men när detta väcker besatthet hos föräldern i att göra vad man anser är bäst för barnet, det är då man ska stanna upp och fundera på vad konsekvenserna kan vara. Alla förhållanden har känslomässiga inslag - och alla känslor beror oftast på någonting konkret, speciellt i den mognande åldern.

Studentlivet.

Det finns en nämnd som varenda student ska akta sig för. Den nämnd som en stor av landets studenter beror på, dess bidrag och i många fall även lån.
Dessa pengar går till att man ska kunna leva samtidigt som man studerar det ämne som man är intresserad av att hålla på med som yrke i framtiden, eller för ren allmänbildning. Jag är en student på jakt efter framtidsvisioner.

Jag läste i tidningen häromdagen att det är en väldigt låg andel människor som klarar sina sommarstudier. Detta för att många blir förtjusta över möjligheten till studier på distans och därför känner att de kan sitta var de vill och plugga - och tänker inte över tidsbegränsningen samt studieron. Huruvida CSN ser över detta på något sätt eller ej, vet jag inte. Eftersom det handlar om en sommar på sisådär 7,5 studiepoäng, tar detta inte lång tid att läsa in om något. Det handlar kanske om en månad eller så.

Det finns en del moraliska frågor som kretsar runt mig som motsätter vissa regler hos denna nämnd: Sättet att räkna studiepoäng på, sättet att generalisera ett mänskligt psyke/vetskapen om livsval samt denna väntetid innan de ger sitt beslut till studenten om huruvida bidraget blir beviljat eller ej, är enligt min mening totalt sanslös. En kurs som inte ens tar en hel sommar att läsa, som behöver läsas in - versus en hel plan för hur ens yrkesliv ska se ut de kommande åren vid nitton års ålder efter stora komplikationer vid val av utbildning och missplacering, är två saker som jag aldrig någonsin kommer förstå hur man kan jämföra. Hur stor andel av befolkningen vet redan vad de vill veta, hålla på med, vart de vill befinna sig i samhället, när en hel uppväxt handlar om medial stresspåverkan? Varför i all sin dar ser man inte över en persons snedsteg när det handlar om en hel framtid?

Jag anser att åtminstone den första terminen på högskola/universitet ska ha betydligt lägre ribba. Pressen som sätts på ungdomar med olika sociala, familjära och ekonomiska situationer är alldeles för stark. Viss kompromiss i form av möjligtvis lägre bidrag i månaden på grund av otillräckliga studieprestationer förra läsåret är också någonting som jag nästan ser som en självklarhet.

Alright

Hi,
Are your doors open tonight?
Would you welcome me
So I can feel I can sleep tight?
Can you let me take shelter
That is, if your room is light?
Is there something I can do
To make my presense alright?

I'm not gonna trap you
I hope that it's okay?
Will you be as judgemental
As I would be every day?
Hi, sorry to bother
Am I blocking your sight?
Okay, I'll just back off,
I guess that it's alright

Förhållanden.

En sak som jag har funderat på en längre tid är förhållanden och löften som kommer med dessa.
Om man ser på det med helt fria ögon. Man är ung. Man är vital. Man är i sina bästa år och man har världen för sina fötter. Man blir fortfarande uttråkad, man är flexibel och utvecklas fortfarande - än finns chansen att bli chef för ett stort företag och försäkra sitt liv ända fram tills en väl betald pension.

Så kommer kärlekskrankheten. Det finns olika typer av människor. Det finns de som är evigt lyckligt självständiga och så finns det de som söker den rätta. Däribland finns det de som inte vet.

Vart kommer idén om år långa förhållanden, som i slutändan tar slut för att man inte är redo att binda sig, från? Om man är för ung för att bestämma sin framtida make, varför slösar man bort så mycket tid på en enda människa när man kan utveckla sig själv istället? Och oroligheterna som kommer utifrån dessa självdestruktiva tankar, som hämmar allt annat på grund av tankarna på denna enda person är ju inte heller ovanliga.

Svaret är träning. Det ligger ju för fasen i människans natur! Man tränar sig i att lära känna sig själv i förhållanden, samtidigt som man självklart inte vill släppa en vän som man är så nära. Go girls and boys, och oroa dig inte för att förhållandet ska ta slut. När och om det gör det, så gör det det av en jävligt bra anledning.

Vad får oss att inte säga nej?

Jag har en princip. Jag vet inte hur många som har denna princip, men jag har den iallafall. Jag vet inte ens om det är en riktig princip, men jag vill nog nästan se den som det, eftersom det förmodligen är rent önsketänkande bakom den fasad av ordet "regel" som jag har skapat den.

Min princip lyder följande, tro det eller ej. Att när jag går på stan, så ska vilken människa som helst se, oavsett om det syns tydligt på mig eller inte, att jag har en gräns som främlingar inte ska gå över. Låter det självklart? För mig gör det det också. Varför verkar det som om det inte alltid är det?

Gick en höstpromenad i Malmö för ett par dagar sedan med "Pämsiå" och pratade om människor som man känner fast ändå inte. Sådana som man har i sin närhet typ varje dag (med närhet menar jag inom ca 7-10 meters radieavstånd, inte riktigt den nära kompisnärheten alltså), och vi talade om hur nära de fick komma en och när. Vi kom fram till två saker. Det finns en fysisk gräns - och det finns en psykisk gräns. Den fysiska gränsen går där man inte vill att den fysiska närvaron ska vara hos sig själv, och den psykiska gränsen går där man inte vill att den psykiska närvaron ska vara.

Dessa två gränser betyder olika och olika mycket för olika människor. Om någon skulle ta på mig utan att jag ville, så skulle jag säga till rakt av. Där går den fysiska gränsen för mig. Om någon skulle närma sig på ett sätt som jag finner obekvämt, skulle jag vända bort huvudet och ta för givet att personen i fråga förstår. Jag antar att det sist nämnda är vad som kallas för en psykisk gräns - då man känner att någon har för avsikt att skrida över den fysiska gränsen. Men exakt var någonstans går denna psykiska gräns, när kan man känna sig säker på att tänka "Okej, nu är det dags att säga ifrån", och exakt vad är det man säger utan att känna sig som om man verkar paranoid?
Vad är det för skillnad på den fysiska och den psykiska gränsen och - framför allt - varför vet man precis när man ska säga ifrån om den fysiska gränsen men inte angående den psykiska? Och vart går gränsen mellan "Jag vill inte" och "Jag går inte med på det"?

Kommentera, kommentera, kommentera!! ^^

/Isia

You give a little love, and it all comes back to you.

Av någon anledning har låten från Coca Cola-reklamen fastnat i mitt huvud - den är så bra! Varför har jag inte lyssnat på Bugsy Malone förut? Laaalaaalalalalalaaa....

Usch, idag ska jag till skolan igen. Idag är det dags för en ny termin av sådant som ska fastna i huvudet. Sådant som man mer eller mindre tvingar sitt huvud att klibba fast fakta i sig. Idag ska jag till skolan.

Jag vet inte varför jag är nervös egentligen - det här är någonting som jag gjort förut. Men jag kan inte sluta tänka på alla nyheter detta skapar. Jag ska åka tåg till lund, jag ska gå någonstans dit jag gick för första gången igår och jag ska sätta mig i samma sal som en massa andra människor som jag inte kan namnet på och som jag förmodligen ska kunna handskas med i resten av terminen. Det största av allt? Jag ska plugga musik. Det är någonting som drar upp hela tre år av mitt förflutna, någonting som sätter press på min framtid. Vad ska jag göra sen? Vad är meningen med allt det här? Kommer jag att trivas med att hålla på med någonting så flummigt som musikvetenskap? Jag har gjort det här förut. Kommer jag klara av att göra det igen?
Öy, hoppas att jag kommer att fixa det. Har iallafall redan varit och lånat böcker till kursen, så halva grejen är avklarad redan.

Och hur ser ställningen ut i min undersökning? De ledande grädd-med-marmelad-söta-gosedjurs-favoriterna är Anka och Groda. Anka var ett ledande fjäderfä, men Groda fintade och tog sig jämsides som en värdig motståndare. Jag väntar spänt på fler röstare!


You're gonna be remembered for the things that you say or do, laaalaaalalalalalalaaa..

Inkompetens

"Hejsan, jag har en fråga och undrar om ni kan svara på den" "Ja, vilken avdelning ska jag koppla dig till?" "Jo, det är det jag inte är riktigt säker på.." "Du måste ju veta vilken avdelning du ska till" "Det handlar om..." "Kvinnokliniken, psykiatriska kliniken, allergikliniken, vart är det du vill?" "Jag är inte säker" "Men vart ska jag koppla dig då, du måste ju veta det om du ringer hit" "Jag vill ha ett rece.." "Vart ska jag koppla dig någonstans!?" "Levaxin.." "Vilken klinik tillhör det!?" "Jag vet väl inte.. någon jäkla vuxenavdelning" "VUXENAVDELNING TILL VADÅ!!??" "Jag är ju inte säker!" "Är det medicinsk avdelning du ska till? Är det det??" "Jag antar det.." *beeeep* *ny röst* "Den medicinska avdelningen är öppen vardagar mellan tio och tolv" *klick*

Om jag inte hade känt mig så stressad dels av min osäkerhet, dels den panikerande tanten på andra sidan linjen och dels min tunghäfta, hade jag höjt rösten och sagt "Om inte du lugnar ner dig, visar en patient en gnutta hänsyn och lyssnar på vad jag har att säga så går jag raka vägen till din chef och klagar på den usla servicen som detta sjukhus har." Jag hade fortsatt med mitt glada humör de kommande timmarna efter plågosamtalet och jag hade undrat varför jag inte ringer sjukhuset oftare. Nej, självklart gjorde jag inte det. Jag satt och tog emot medan växeltanten matade och matade på med stress, stress och åter stress som underströk min osäkerhet ännu mer.

Varför? Jo, för att man förväntar sig inte av en organisation vars händer så många lägger sina liv i, att de ska agera respekt- och tanklöst gentemot en patient som ber dem om hjälp - det som organisationen ska stå för allra mest av allt. Det är någonting som gjorde mig så paff idag, det mest iögonfallande exemplet på inkompetens som jag stött på.
Jag må vara överkänslig. Jag är den som snarare står chockad och kollar min motståndare förfärat i ögonen för att sedan vända mig om och gå, istället för att be personen ifråga att dra åt helvete. Jag är den som inte klarar av att handskas med människor som inte fått lära sig hyfs - min inre känsla säger att "då var det inte meningen att den här personen skulle få lära sig någonting sådant". Jag är en av dem som vänder andra kinden till, som man säger.
Ju fler människor som tänker som jag, och i ju högre grad, desto mer empati och social kompetens väntar man sig av en personal på vilken organisation som helst. Och varför skulle det vara annorlunda för växeln på ett sjukhus, dit människor ringer för att få hjälp med sina hälsoärenden? Så mycket stress i en sjukhusväxel innebär större anledning till utökning av resurser och personal för maximal komfort för dem som känner press bara inför att ringa till ett sjukhus!


Deckaren för tillfället ;D

Ovegetariskt salladsfreak

Bananer och äpplen i stora lass
I form av juice, i form av glass
Kanske vill du gärna smaka
En jättesmarrig päronkaka
Jordgubbe, ananas, blodapelsin
Kroppen behöver ju vitamin
Blandning av vatten- och honungsmelon
Ja, låt oss ditcha den stackars kon ;)
(En tripp till BK då och då går iofs alltid för sig)

Blandat

Igår fick jag för första gången på ett bra tag se en regnbåge. Färger i blandningen av solsken och regn. Kanske är det bra med pogativa sidor (Ja, precis, blandat positivt med negativt=pogativt. Jag borde verkligen ge ut en egen ordlista), någonting fint verkar komma ut från det i vilket fall som helst.

Det regnar så mycket att Blomma hade kunnat simma i luften utomhus. Det är mysigt, men inte strandvänligt. Man blir inte brun direkt, och varmt vet jag inte om det är heller. Jag som hade tänkt åka rullskridskor till gymmet idag. Orka med buss liksom.



Jag vet inte om jag skrivit det förut, men jag har skaffat gymkort. Dags att bli nyttig, låta mekaniken ta över ens kropp och snart även tänka kostigt. Jag tycker inte om att tänka på kost. En gång i tiden lovade jag mig själv att aldrig någonsin räkna kalorier - frågan är hur väl man lyckas sätta sig i form utan det där kaloriräknandet.

Hmmm.... Man kanske ska försöka visa mänskligheten att det faktiskt går?

Somter.

Värmen har slagit mot fönstret. Hela mitt rum kokar av den plötsliga hettan som tagit över himlen över Malmö. Vart jag än kollar över gräsmattan ser jag halvnakna studenter liggande på sina filtar njuta av solen. Detta efterlängtade fenomen verkar ha insett hur mycket nytta det gör denna annars så trista, kalla, mörka sommar. Äntligen kommer flipflopkänslan och glassförsäljningen till liv.

Äntligen, äntligen kan man se fram emot ännu en Malmöfestival efter en bra, het sommar som lyckades fullfölja sin uppgift, trots att den hade ett uppehåll fram tills början av augusti.

Malmöfestivalen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns absolut inte längesen sist. Och det gör att det absolut inte heller känns som lång tid kvar tills man kommer sitta i soffan igen, iklädd varma tofflor och med glögg i ena handen och en lussekatt i andra. Tänk, ett fönster beklätt med snö längsmed sidorna, och kyla, blåst och tjocka små hungriga fåglar utomhus.

Samtidigt som jag får smått ångest inför den kommande svårigheten att ta sig hemifrån på grund av istappar i näsan (vilket stör andan ur dem flesta), får jag denna varma känsla inombords som gör att det inte spelar någon roll om det är Malmöfestival, stranddags eller julfest.

Ofta hör man klagomål om antingen värmen eller kylan. Hur de stör sig på svetten som rinner ner mellan skinkorna på grund av den gassande solen, eller hur de stör sig på att fingrarna knäcks av när man snabbt som satan vill gömma dem i fickorna undan den otäcka blåsten. Det är som att man längtar till sommaren när det är vinter och tvärtom. Jag är en av dem även om jag inte alltid vill medge det.

Men igår var en av de bästa sommardagarna, då jag drog med vännerna till parken för att grilla. En bild på brända korvar och halvråa grillspett blev sommarens bästa sommarbild som definitivt kommer vara det som håller mina tankar uppe om den gassande, men trots allt varma, solen då jag sitter i soffan och värmer mig på min nyligen kallnade temugg.

Sötpuppa

Jag skulle baka bröd igår, ett sånt dära som man köper i affären som man bara tillsätter vatten så är det klart - och när jag öppnade den så flög en mal ut ur kartongen. "Ue" tänkte jag för, men annars brukar jag inte ha sånt problem med malar - det är ju som en fjäril som flyger på natten!

Jag släppte det ganska snabbt, speciellt då jag fick syn på en liten puppa med en ny liten nattfjäril som höll på att skapas. ^^ Även om många kan se det som äckligt, satt jag och tänkte "aaawww" och tog foto.

Hihi ^^

Att ta vara på en stund

Ibland känns det som om man inte orkar, vill eller känner för att göra någonting. Bara sitta och stirra.

(Sen kan man göra det med stil.) Häromdagen ösregnade det. Det var det mysigaste jag varit med om på ett tag. Satte mig och tittade ut genom fönstret, kände mig som en gammal farmor men njöt verkligen av doften av regn, blött gräs och fuktigheten där jag satt på femte våningen.

Andra dagar har jag suttit vid datorn, suttit, spelat. Som en avslappning för hjärnan, som ett utlopp för behovet av någonting utvecklat - som ett rent tidsfördriv. För en stund sen stängde jag ner spelet. Plötsligt kände jag mig som ett stort frågetecken. Vad fasen ska jag göra nu?

Det ligger en stor klädhög på min säng. Under en paus i spelandet fick jag för mig att tömma mina klädhyllor och lägga kläderna i en hög på sängen för att sortera, vika, och se. Jag har så himla mycket kläder. Jag förstår inte vart allt kommer ifrån, och varför jag aldrig finner någonting att ha på mig till fester och dylikt.

Undrar hur mycket jag har försummat.

Att gaska upp sig och ta tag i saker är mycket lättare sagt än gjort. Helst av allt skulle jag vilja leka igenom livet. Lugn som en falk strosa igenom det, njuta av de mjuka vågorna och lära mig nya saker som om det vore det allra enklaste som finns.

Funderar på att ta vara på lite mer av mitt liv.

Den dära natten

Ibland finns det nätter då man är delad. Då man minns ord som sagts, och som man lagt så mycket vikt vid att det blivit som en slags ledsagare. Ett ersättande element för någonting som man egentligen har inom sig - den fria viljan, den egendomliga tanken, den själsliga sångrösten. En bluff, skapad på bekostnad av tilliten till ens egen person.

Ord blir så mycket mer när de förvandlas till en hel människa i ens inre. Den ovan nämna bluffen är inte orden, orden blir bluffen. Oråd anas då ord mals om, och om, och om, och om igen tyst, tyst för sig själv inombords...

Dit kommer till slut alla känslor. Dit kommer till slut alla krav på sig själv, på omgivningen och sen ännu mer på sig själv. Dit kommer minnena, sen tillvaron, sen framtiden som bryts ihop i känslovrak. Och omkring den ännu oordnade oordningen vandrar döden hotfullt.

Då känslor blir ens styrka, det är då styrkan blir känslig.

Ps. Symboliken är mitt andranamn och känslorna min hemliga kärlek.

Omvänt, upp och ner och baklänges. Myggbett.

Igår var första utgångskvällen i Malmö på över en månad. Det slutade med myggbett.

Det blev en tripp till Pildammsparken med Riffsan och Micke och alla andra för att se operan Carmen. Tyvärr hamnade vi bakom scenen så det blev inte så mycket tittande, mest fjollande och skrattande åt allt omkring oss. Till slut kom en modig kille fram till oss och frågade vad vi gjorde där för att vi inte verkade så värst intresserade av operan.

Då började en annan tant applådera åt honom med en sur blick på oss.

Människor är så söta när de försöker försvara sitt nöje, eller vill försvara sitt nöje men nån annan får göra det åt dem för att de inte vågar.

Jag hade tagit med mig muffins till alla att snaska på men nån hade chilinötter så då var jag inte lika poppis längre.

Nej, det var en söt kväll tyckte jag, och kändes skönt att få gå ut igen och kul att få träffa vänner igen (=

Det andra första inlägget

En resa tillbaka till Malmö från en "nästan" annan kontinent (Stockholm-Kumla-Kumla-Stockholm) kräver även ett pånyttstartande av en blogg man haft för en tid sedan.

Kom hem från Kumla i förrgår från ett besök hos min Pontus, väl i Malmö blev jag förbluffad över hur skånskt alla pratade, hur främmande allt kändes och hur högt i tak jag har. Jag har högt i tak hemma hos mig! Allt känns så gammalt och så nytt på samma gång - här bodde jag en gång och lämnade stället för en resa till Stockholm, Taxinge. Allt förändrades i mina vanor för en månad - när jag kom tillbaka hade jag fått nya ögon, nya syner och hela jag känns så ny.

Jag har för det första skaffat mig en fotokamera. Det är någonting som jag har längtat efter jättelänge, men äntligen tog jag tillfället i akt och åkte till Elgiganten. Det blev en resa med buss från Taxinge till Södertälje (livrädd pga att jag hört att busstider och buss-system skulle vara hopplösa där borta). Resan tog mig sammanlagt ungefär tre timmar, men det blev som en rolig liten utflykt.

Sedan så har min syn på städning förändrats en hel del. Det första jag köpte i Willy's idag var stålull och nya Wettex-trasor ^^ Rätt stolt över mig själv är jag, förutom det faktum att nu sitter jag och skriver en blogg istället för att städa.

Men det tänkte jag göra nu! Ska bara klicka på knappen häär... "publicera inlägg".....