Året som gått.

En tår försöker trycka sig ur ögat på en tjej vid en bärbar dator, någonstans på femte våningen inne i stan. "This is my life" av Gasolin ekar i hennes föga kvalitativa, men fullt funktionella, laptophögtalare. Det är inte världsbästa ljudet, men mer än tillräckligt för att hon ska få höra den melodi de skapar.
I hennes rum står, bland alla livets nödvändigheter, ett piano, en gitarr och ett litet staffli med små tavlor som hon målat. De fyra årstiderna, men bara tre av dem finns. Våren har inte kommit än. Och vinterns bark lyckades bara bli mörk sörja på en vit yta, bredvid små, halvt lyckade fågelspår.

Hon tänker på året. Det som gått, den tid som gått åt att tänka, förbanna, känna, granska saker och ting. Hon har hatat, älskat, saknat och varit full av umgänge under en så lång tid nu. Stunder då hon ville vara ensam, och tvärtom. Så mycket som har hänt, men ändå inte! Tiden hon haft detta året har trots sin enformighet och brist på glans, aldrig varit det minsta likt de år innan.

Mest har hon saknat sin musik. Sitt uttryck i sång och skrift sammanspunna i en fläta av känslor till noter och fantasier om allt som kan relateras till väder, fysiska såsom psykiska. Allt det har på något sätt gått förlorat, även om det funnits djupt inom henne. Fingerfärdigheten vid pianot finns inte där längre. Inte vid gitarren heller vid den delen, även om hon aldrig direkt lade ner så mycket energi på den. Men gymnasieåren som hon tyckte om och värderade så högt, klagar ändå på henne angående just den punkten.
Kanske skulle det kunna vara ett nyårslöfte. Kanske skulle ett sådant nyårslöfte även kunna vara som en kompakt lösning av den långa lista av nyårslöften som hon har annars. Och antingen skulle den pianoträning, som skulle få henne att nå den nivå som hon faktiskt vill nå, ta all hennes tid i och med allt annat som måste göras, eller dra ihop allt och få den tid då saker måste göras, att gå snabbare. "Men inte nu" är det någonting som säger. Ingen annan är i rummet. Det är hon själv som säger det. Vad väntar hon på? Vad är det som fortfarande är fel?

Nej, det kan inte vara någonting. Inte när beslutsamheten har nått sin slutfas, att ha fått igång tankeverksamheten runt ett beslut, som faktiskt ska träda i kraft. För alla vet att man kan besluta sig, men ändå inte alltid fullfölja sin plan.

Vad är felet isåfall?

Jag har inte önskat alla en riktigt riktigt god jul, ens i efterskott. Så jag vill passa på att göra det. Även om jag inte har kunnat ställa upp för så många som jag velat, visat dem den kärlek som jag haft att ge dem, gjort musik av varenda liten känsla som de gett mig, så vill jag iallafall göra det här. För en hälsning direkt från hjärtat måste vara någonting av det vackraste jag vet.

God jul i efterskott alla. Och god fortsättning. Och gott nytt år. Vi läses av nästa år igen. Och då blir det så, så mycket mer av den här bloggen. I won't let you down next year.

Puss&Kram / Isia