Vintertid?

Roland är för mig en väldigt ovanlig man. Han utstrålar sådan värme och vänlighet. De gånger jag träffat honom har jag varenda gång blivit lika förvånad över hans enorma tacksamhet för minsta lilla goda gärning, trots allt dåligt som livet utsatt honom för. Och trots allt han gått igenom, har han alltid lyckats få folk att le.
I tredje året på gymnasiet, då det var dags att göra ett projektarbete som skulle sträcka sig över hela läsåret, bestämde jag och fem andra tjejer oss för att anordna en välgörenhetskonsert till förmån för de hemlösa. Vi tog kontakt med Aluma, till vilka intäkterna gick till, och som ett litet projekt i projektet gjorde vi en dokumentärfilm om en hemlös mans liv i Malmö.
Roland var den som ställde upp, och hans berättelse om sitt hektiska liv berörde många själar på konsertkvällen.

Häromdagen när jag och Ponte gick till Ikea, träffade vi honom utanför ingången när han stod och sålde Aluma.
Vi gick fram till Roland och hälsade. Frågade hur allt är med honom. "Inte så bra", sa han. "Inte så bra alls. Det verkade arta sig en tid, men nu går det nedför igen". Roland såg nästan skamsen ut när han sa det. Och återigen stod jag där, förbluffad. Den här mannen har inte blivit väl behandlad. Men han döljer inte det. Han är öppen med vad han går igenom, och det är hans uppmaning till folk att ta vara på sitt liv.
"En människa kan vänja sig vid det mesta. Men en uteliggare kan inte vänja sig vid att sova i kyla, för kylan finns alltid där och fryser ned en". Jag kom att tänka på det citatet när jag såg honom idag där han stod, kall och frusen. Han hade sagt det på intervjun i filmen för två år sedan.
En jätteliten flicka inom mig tittade på honom med stora ögon, undrandes hur det kan vara möjligt. En sådan person som han förtjänar inte det här livet! Han ska ha en varm filt runtom sig, med en kopp varm o'boy i handen, på en plats där han känner sig hemma.

Jag kände att det minsta jag kan göra är att ge honom kaffe, så jag gick in och hämtade en värmande kopp åt honom. Han blev så tacksam, och drack i sig den varma vätskan med skakig hand. Den var röd av kyla.
Men försäljningen hade gått bra idag, sade han. Dock ville han inte komma in till cafeet för ett fikabröd, eftersom han skulle missa försäljningstid.
Det var dags att gå. Och med ett leende på läpparna sade han "Hejdå, ha det så bra och sköt om er!" Och med ett leende på läpparna svarade vi "Detsamma". Och medan vi gick därifrån, ekade hans röst från två år sedan i mitt huvud:
"Heder åt er tjejer, för den här konserten. Heder åt er."

Men det är han som ska ha hedern. För det är han som fått folk, inte minst mig, att inse vad livet för en hemlös innebär. Och det är han som fick oss alla att vilja göra någonting åt det, på den där konsertkvällen för två år sedan.