Vad får oss att inte säga nej?

Jag har en princip. Jag vet inte hur många som har denna princip, men jag har den iallafall. Jag vet inte ens om det är en riktig princip, men jag vill nog nästan se den som det, eftersom det förmodligen är rent önsketänkande bakom den fasad av ordet "regel" som jag har skapat den.

Min princip lyder följande, tro det eller ej. Att när jag går på stan, så ska vilken människa som helst se, oavsett om det syns tydligt på mig eller inte, att jag har en gräns som främlingar inte ska gå över. Låter det självklart? För mig gör det det också. Varför verkar det som om det inte alltid är det?

Gick en höstpromenad i Malmö för ett par dagar sedan med "Pämsiå" och pratade om människor som man känner fast ändå inte. Sådana som man har i sin närhet typ varje dag (med närhet menar jag inom ca 7-10 meters radieavstånd, inte riktigt den nära kompisnärheten alltså), och vi talade om hur nära de fick komma en och när. Vi kom fram till två saker. Det finns en fysisk gräns - och det finns en psykisk gräns. Den fysiska gränsen går där man inte vill att den fysiska närvaron ska vara hos sig själv, och den psykiska gränsen går där man inte vill att den psykiska närvaron ska vara.

Dessa två gränser betyder olika och olika mycket för olika människor. Om någon skulle ta på mig utan att jag ville, så skulle jag säga till rakt av. Där går den fysiska gränsen för mig. Om någon skulle närma sig på ett sätt som jag finner obekvämt, skulle jag vända bort huvudet och ta för givet att personen i fråga förstår. Jag antar att det sist nämnda är vad som kallas för en psykisk gräns - då man känner att någon har för avsikt att skrida över den fysiska gränsen. Men exakt var någonstans går denna psykiska gräns, när kan man känna sig säker på att tänka "Okej, nu är det dags att säga ifrån", och exakt vad är det man säger utan att känna sig som om man verkar paranoid?
Vad är det för skillnad på den fysiska och den psykiska gränsen och - framför allt - varför vet man precis när man ska säga ifrån om den fysiska gränsen men inte angående den psykiska? Och vart går gränsen mellan "Jag vill inte" och "Jag går inte med på det"?

Kommentera, kommentera, kommentera!! ^^

/Isia