Om jag inte hade känt mig så stressad dels av min osäkerhet, dels den panikerande tanten på andra sidan linjen och dels min tunghäfta, hade jag höjt rösten och sagt "Om inte du lugnar ner dig, visar en patient en gnutta hänsyn och lyssnar på vad jag har att säga så går jag raka vägen till din chef och klagar på den usla servicen som detta sjukhus har." Jag hade fortsatt med mitt glada humör de kommande timmarna efter plågosamtalet och jag hade undrat varför jag inte ringer sjukhuset oftare. Nej, självklart gjorde jag inte det. Jag satt och tog emot medan växeltanten matade och matade på med stress, stress och åter stress som underströk min osäkerhet ännu mer.
Varför? Jo, för att man förväntar sig inte av en organisation vars händer så många lägger sina liv i, att de ska agera respekt- och tanklöst gentemot en patient som ber dem om hjälp - det som organisationen ska stå för allra mest av allt. Det är någonting som gjorde mig så paff idag, det mest iögonfallande exemplet på inkompetens som jag stött på.
Jag må vara överkänslig. Jag är den som snarare står chockad och kollar min motståndare förfärat i ögonen för att sedan vända mig om och gå, istället för att be personen ifråga att dra åt helvete. Jag är den som inte klarar av att handskas med människor som inte fått lära sig hyfs - min inre känsla säger att "då var det inte meningen att den här personen skulle få lära sig någonting sådant". Jag är en av dem som vänder andra kinden till, som man säger.
Ju fler människor som tänker som jag, och i ju högre grad, desto mer empati och social kompetens väntar man sig av en personal på vilken organisation som helst. Och varför skulle det vara annorlunda för växeln på ett sjukhus, dit människor ringer för att få hjälp med sina hälsoärenden? Så mycket stress i en sjukhusväxel innebär större anledning till utökning av resurser och personal för maximal komfort för dem som känner press bara inför att ringa till ett sjukhus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar