Den dära natten

Ibland finns det nätter då man är delad. Då man minns ord som sagts, och som man lagt så mycket vikt vid att det blivit som en slags ledsagare. Ett ersättande element för någonting som man egentligen har inom sig - den fria viljan, den egendomliga tanken, den själsliga sångrösten. En bluff, skapad på bekostnad av tilliten till ens egen person.

Ord blir så mycket mer när de förvandlas till en hel människa i ens inre. Den ovan nämna bluffen är inte orden, orden blir bluffen. Oråd anas då ord mals om, och om, och om, och om igen tyst, tyst för sig själv inombords...

Dit kommer till slut alla känslor. Dit kommer till slut alla krav på sig själv, på omgivningen och sen ännu mer på sig själv. Dit kommer minnena, sen tillvaron, sen framtiden som bryts ihop i känslovrak. Och omkring den ännu oordnade oordningen vandrar döden hotfullt.

Då känslor blir ens styrka, det är då styrkan blir känslig.

Ps. Symboliken är mitt andranamn och känslorna min hemliga kärlek.