Existens Minimum.

Vart är din passion, ditt skratt?
Dina breda leenden framför sorger?
Vart är din osårbara själ,
predikande om inre styrka och självrespekt?
Och varje gång du möter en person -
Vart är ditt varma bemötande,
ditt tilldragande sätt,
den kärlek som fanns bland glimten i dina ögon?
Och din värdighet, har den gått sin väg?
Funnit något bättre att göra,
lämnat dig till förfallenhet inför andra?
Vart är dina känsliga händer, din musik,
din sångröst som gav dig styrka och mod?
När du skrev dikter, vem var du då?
Vem är du nu?
För så som jag ser
så är du vad jag kallar "Existens Minimum"


"And I'm no other woman
I'm no other one
Believe me, I'm special,
You'll know the minute when I'm gone
Don't worry, you're not captured,
You deserve to be free,
But honey, you should know you'll never find another me..."