Ho-ho-ho

Jul, jul, strålande jul. Glansiga barnögon vid skyltfönstren, stora som små. Klirr i kassan, pappersmani i olika färger, former, utföranden. Snören som ska knytas, eller klistras, eller fransas??? "Hur göööör vi nu Inger..."

 Kommer hon gilla detta? Nä hon kommer inte gilla detta. Det är inte hennes stil. Men detta då? Wow! Det ska vi ge henne, för nu är det jul. Och jag önskar mig ingenting, jag vill bara ge och ge för att det är jul. Vi ska hedra Jesusbarnet och de Tre Vise Männen och stjärnan på himlen och vi ska hedra Eva som har namnsdag och vi ska hedra Kalle Anka för han skapade allt som vi vet om underhållning i Sverige.

 Häromdagen råkade jag trampa i en skål med julgröt och det blev jag så HIMLA lycklig över. Man ska vara glad för att man får mat på något sätt, eller hur? Sen om det är i munnen eller i skon, det är ju skitsamma bara man får mat.

 Nej hör ni... Ursäkta min bitterhet. Julen tar fram det värsta i mig. Jag blir som en Grinch, fast skitsnygg, runt dessa dagar. Helst borde jag stängas inne med karp och surkål, julmust, levande ljus, och ett hagelgevär någonstans i ett torp i Småland. Någon slags julterapi, en psykotisk form av "GOOOOOOOOOOD JUUUUUUUUUUUUL!!!!!!!"
 Men visst är det myyyysiiigt med pepparkakor och glögg. Bara att i vissa familjer går det där hemskt överstyr. Maten börjar lagas en vecka innan start och sedan när man ätit så.. jahapp. Det var det, då. Nu gör vi oss redo för nyårsmiddagen!
 Allt handlar om mat, pengar och saker. Folk pratar om miljöbovar och miljö hit - miljö dit - men det glöms helt bort på julen. Pappersverksamheten sticker upp i skyarna i form av färgade jultomtar och tejp. Undrar hur mycket papper Al Gore använder under julen. Undrar, just...

 God jul alla glada. :)

Avtändning.

 När kommunikation inte finns där så blir jag förbannad. Och när egenhandling uppstår istället, så blir jag ännu mer förbannad å motpartens vägnar - för visst fan ska man handla tillsammans, om man är tillsammans. Men, så kommer ju även den andra partens egenhandlingar upp till ytan - för visst fan ska man handla tillsammans, om man är tillsammans.

Så var går gränsen för egenhandling, när vi i grunden är flockdjur? Vad vi än gör, kan skada någon i vår närhet på ett eller annat sätt. Var går gränsen för "för långt", "för mycket" eller "för lite"? När behöver vi tänka "mer" på vår omgivning? Om det inte finns någon runtom dig; vem ska du ta hänsyn till då? Den du vill ha i din närhet? Men om denna person gång på gång avfärdar dina avsikter med att välkomna?

 "Världen väntar inte på dig, min vän. Världen går vidare och det är ditt val att stå och stampa, eller att fortsätta. Lev ditt liv värdigt, handla eftertänksamt och sunt. Bruka det du behöver, och ge inte efter för förbjudna frukter. Om du anser dig vara mänsklig, låt dem veta i förtid så att din smäll inte kommer dubbelt när du gör ett mänskligt misstag. Om du anser dig själv gudomlig, begå för guds skull inte ett mänskligt misstag.

 Inse att allt du gör har en anledning, och skyll allt du kan på anledningen. Inse, att oavsett vad så är handlingen ett faktum. Var stolt över dina gärningar, beskriv dina känslor och omge dig med människor som beskyddar dig. Vet, att det är ingen annan än du som förtjänar kärleken till dig. Men låt dina medmänniskor veta vem du är och vad du står för.

 Var pålitlig. Trampa inte ned det du står för, gå inte emot det. Men bli inte undergiven dina ståndpunkter; vet, att det är du som väljer dem och inte de dig.

 Och när du kan göra allt detta, när du blivit en människa med värdiga ideal, sinnesbilder och behov, kom tillbaka hit igen. Mitt nummer finns på eniro. Min mail är densamma som alltid. Min kärlek till dig är lika stark som spindelnätet då det tvinnats till ett rep. Men vet, att även sådant brister när för mycket tär."

 Herregud, ingen är frisk. Men vem är det egentligen som är minst sjuk? Den som är lyckligast? Är den lyckliga den som ingenting vet? Är den olyckliga den som vet allt? I den här världen verkar det så. Och jag vill just nu inte sitta med facit i hand.

Senaste flugan.

 Nåväl. Eftersom det är vad en blogg är; att ha någon att prata med - fast till i stort sett vem som helst, då vem som helst kan läsa en blogg (som inte har en sekretessinställning för enbart vänner el. dyl.), så ska jag försöka göra det också. Detta var ju lite grann temat här för fyra år sedan (om än i tämligen blygt format), men snart kom jag underfund med att mitt liv faktiskt inte är så himla spännande jämfört med andras. Läs folks bloggar! De gör de mest fantastiska saker... De shoppar, går i skolan, jobbar, pluggar, shoppar, reser (dessa är de mest spännande, enligt mig), tar hand om sina barn (eller är gravida), träffar kompisar, dricker kaffe, lagar mat, träffar kompisar, shoppar.

 På festligheten jag var på igår var det fina grejer som gällde. Cocktailklänning för damerna och kostym för herrarna, tema "fluga" - hör och häpna, alla skall ha fluga! "Hur i all sin dar hittar man en fluga en dag innan sittningen" hade tankarna farit. Men så kom jag på, att det finns flera sätt: till exempel att man tar med en fluga, eller att man tar med en bild på en fluga, eller man kan ha en låtsaskompis som heter "Bzz", eller så låtsas man vara en fluga själv. Men ja, stressade människor är himla tråkiga så något sådant kom jag aldrig på.

 Det blev högklackat, svart hatt och genomskinlig frack. På grund av den kraftiga vinden blåste dock hatten av strax innan jag hoppade in i bilen! Gissa om jag blev lättad, när vi en stund senare kunde stanna vid trottoaren på andra sidan gatan och hämta hatten där den landat.
 Kvällen blev alkoholfri utöver ett glas rödvin. Ja, alkoholfri för mig. Studenter är inte den folkgrupp som har för avsikt att bevara sin hälsa. Ta det nu inte fel! Jag är ingen torrboll inte, alkohol har förekommit även i min värld - ack, de midsommardagar och nyårsnätter som snurrat i min skalle. På senare dagar har det dock flutit bort, och när vardagsangelägenheter smyger sig på så finns det ingenting så uppskattat som en klarvaken människa. TRO MIG. Ibland behövs kontraster för att man ska kunna se.

 Alkohol är för övrigt djävulens påfund, säger jag dig. Man dricker för att våga, man dricker för att slappna av, man dricker för att ha roligare. Vissa kan inte ens ha roligt utan alkohol. Allt blir ju så himla mycket roligare med alkohol, och somliga nöjer sig enbart med det allra bästa.
 Visst får man lov att bli på lyret. Men vi lever i ett alkoholiserat samhälle. I fredags- och lördagsdimman har vi noll koll på vad som händer runt oss, förutom den kåthet som sipprar runt på dansgolven och klänger sig fast på rörliga kroppsdelar från barer och soffgrupper. I gruppdynamikens värld förstärks dimman ytterligare med flummiga, ogenomtänkta meningsuppbyggnader och konstiga tal, som enbart en berusad skulle förstå eller åtminstone känna sig berörd av. Alkoholismen är ett eget språk, fast vi alla känner till dess vokabulär (förutom kanske "zzzzniiiiiiettvvvviiissskkkähhhubbääälääähhh.......").

 Så igår kväll, när jag kände att det var dags att röra sig hemåt, tog jag en runda för att ta farväl av mina nya bekantskaper. Till min förfäran insåg jag dock, att det bland de allra flesta knappt var lönt. Blickarna från människor som samtalat med mig hela kvällen, såg rätt igenom mig. Jag var ett spöke - eller rättare sagt, de kunde inte fästa blicken. Och vad de sade kunde jag knappt uppfatta, än mindre begripa.
 Och på något, twistat sätt, tog det mig tillbaka till grundskolan. Jag hatade grundskolan, för där var det samma sak: jag var ett spöke.

 Det har sina likheter; då ville jag så gärna vara en av dem - men fick inte för mamma. I somras blev jag som dem - och det sket sig fullkomligt (mamma har alltid rätt).
 Då var flugan smink och utmanande kläder. Idag är det alkohol. Då vägrade jag ändra på min personlighet eller mitt beteende för att passa in, jag ville bara klä mig annorlunda samt sminka mig (vilket jag inte fick). För några år sedan ville jag dricka alkohol som alla andra (vilket jag inte fick).

 Likheten ligger i flugans beteende och språk. Ingen, som inte är en fluga, förstår en fluga. Men den som vill vara en fluga, räck upp en hand. Jag vet vad jag gör med bananflugor: ställer fram en skål med vinäger blandat med diskmedel. Diskmedlet tar bort ytspänningen så att flugorna inte kan hålla sig på ytan. På så sätt drunknar de undan sina små, störiga, patetiska bananflugeliv.

 Så, den som vill vara en fluga, räck upp en hand. Uppenbarligen ville inte min mamma att jag skulle bli en fluga.

En problemlösare.

 Platon var den mänskliga historiens största tänkare. Arbetare var för honom ovärdiga, och ju mindre en människa arbetade med händerna desto mer respekt förtjänade hon. De finaste människorna var de som satt och tänkte hela dagarna, och som lät omgivningen arbeta för dem.

 Än idag läser vi Platons filosofier. Mängder av litteratur baseras på hans verk. 400 år före Kristus levde Platon, men hans skrifter är odödliga. Varför?

 Kanske är det den nakna sanningen. Kanske går det helt enkelt inte att säga emot. Självaste faktumet att vi känner igen oss i en skrift som tecknades ned för 2400 år sedan, men som ändå kan relateras till vårt egna samhälle, psyke och manér, vittnar om att vi har en oföränderlig mänsklighet.

 Några kanske finner det självklart. Själv kan jag tycka att det är smått skrämmande; bör inte människans psyke ha förändrats en hel del under dessa millennium i takt med att världen förändras? Se vart tekniken fört oss idag. Hur vi har asfalterade gator, elektricitet som värmer våra lägenheter, datorer arbetar för oss.

 Kanske är vi idag alla fina människor. Många av oss slipper arbeta för hårt, eftersom datoriseringen tagit oss den biten på vägen.
 Men inte är vi tänkare för det. 

 Mänskligheten har, sedan våra ben började bära oss för att vi skulle slippa åla, senare sedan hjulets uppkomst, använt sig av diverse verktyg för att göra saker enklare för sig. Den fysiska kraften behöver ibland förstärkas.
 Men när vi idag har rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogrammen, och ursäkter för att människor ska slippa gå den svåra vägen och bara lära sig stava, har det gått på tok för långt med alla dessa förenklingsmedel. Med detta inte sagt att vi inte behöver hjälpmedel, visst finns det människor som verkligen behöver dem för att åstadkomma sina mål.
 Jag är rädd att mänskligheten till slut bara slappar efter, när datorerna gör jobbet åt oss. Slappfisar, som helt enkelt stänger av för att hänge sig åt en av de sju dödssynderna: frossan. "Jag förtjänar faktiskt det här efter allt detta arbete".

 Du gjorde dig förtjänt av någonting när du tänkte ut ett sätt att få tag på det. Med dagens enkelhet i form av kortbetalning och bankomatuttag krävs det dessvärre inte något geni för att tänka ut någonting alls; möjligen att skaffa resurserna. Kanske är det en del av utvecklingen: att trots all enkelhet göra valet att tänka till.

 Men, det var ju det Platon gjorde. Omgivningen arbetade för honom, så att han kunde få tänka ifred.

...var gick ni? :(

Så vem är vem?

Jag vill tro att alla här i världen någon gång drabbas av identitetsfrågor. "Vem är jag?", "Vad vill jag?" och "Var finns jag?" frågar åtminstone varje tonåring sig - några av dem finner svaret direkt, andra slåss med frågorna tills de ger upp om svaren och fladdrar iväg i meningslösa, ruttna liv.

 Det verkar nästan som att de som faktiskt inte ställer frågorna överhuvudtaget är de som har så pass grava problem att de inte hinner tänka på någonting annat. Lösningen på deras problem blir svaret på deras existentiella frågor. Antingen kämpar de för att bli kvitt problemen i bästa möjliga mån, eller så ger de upp och låter problemen identifiera dem. Oavsett vad, så går det liksom att konstatera samma sak; de finner sig i sina problem.

 Vad är ett problem?

 När en företeelse kommer i konflikt med en annan företeelse, så uppstår ett problem.
 När någon vill en sak, och någonting går emot det, så har vi ett problem.

 Vem är du?
 En problemlösare. Ja, kanske ska man ta exempel från dem vars problem är så grava att ingenting annat hinns att tänka på. Antingen kämpar du för att lösa vartenda problem du har, eller så ruttnar du i dem. Vilka problem du har definierar vem du är. Vilka problem har du ådragit dig? Lös dem. Vad står i vägen för att du ska få som du vill? Eliminera det. Det kommer att komma nya problem hela tiden - inse faktum, du är inte ensam i den här världen och det kommer alltid att komma någonting nytt att kämpa för eller emot.

 Vad vill du? 
 Lös dina problem, och njut av dina kommande utmaningar. Resten löser sig.
...och om du inte känner att du kan lösa dina problem på egen hand, skaffa hjälp. Inget problem är för stort för att lösas, men ju mindre det är, desto snabbare går det.
...och om du inte känner att du vill lösa dina problem överhuvudtaget, gör inte det. Oavsett vad så är du dina problem. Och de problem du flyr från, är helt enkelt inte du.

Kärleksorange.

Mot Helsingborg sitter jag på ett tåg, baklänges, vilket jag annars brukar ha litet problem med. Förväntansfull, smått glad, tillgiven livet och dess egenheter.

 Med utsikt över en smultronsröd kvällshimmel, blandat med persika. Eller om den är apelsin med inslag av rött sommarvin, du vet det där som inte har så mycket taniner och som är ganska lätt på smaken. Vi kanske rentav kan säga rosévin – fast lite rödare. Kärleksorange.

 Jag åker till Helsingborg för att synas. Konstigt? Jag älskar att synas. Teaterapan själv. Har alltid gjort det – om än det fanns viss svårighet med det under mina tidiga skolår (barn kan vara väldigt grymma). Från att ha varit en liten snoris på tre bast, och med hjälp av pappsen kommit upp på hyllmöbeln för att låtsas att jag stod på scen.  Till att komma till det verkliga livet (dagis) och inse att det finns de som är synligare än mig (till min fasa!). Och till att börja skolan, där jag fick låta min spegelbild säga exakt samma tusen ord som Lindeblad sa till mig, för att få mig att må dåligt. 

Hade jag bara vetat om att socionomlinjen inte är likadan som mellanstadiet, hade jag nog allt varit lite kaxigare. Samtidigt hade nog också saker och ting sett annorlunda ut. Hedda hade inte haft en chans mot mig i matte, Maria hade inte känt det otroligt psykiska övertaget (”Hejjj Maria!” ”..hej Monika...”) och Thomas hade inte haft anledning att ta min otroligt fint handskrivna essä för att krama den till en boll och kasta den till Michell som passade den vidare. Kanske hade inte heller Dennis varit lika rödhårig.

 Kanske hade jag rentav studerat kvantfysik och inte socionomi

 Men det finns kanske också en mening med allt. Tack vare inforslingen till sympatins värld blev min roll att hjälpa människor i nöd. Tack vare Helsingborg kan jag dessutom kombinera det med några stunder i rampljuset. Till skillnad från förut,vet jag idag att självbekräftelse inte nödvändigtvis behöver vara någonting negativt; eftersom de allra flesta behöver söka en viss bekräftelse av sig själv, är det nog bättre att bara omfamna faktum än att skylla på välvilja och världsfred. Ty vi alla i slutändan springer till samma delar av hemmet för att uträtta våra diverse behov. Ty vi alla i slutändan spränger en bro för att utropa vårt behov av uppskattning. Bara att vi gör det på olika sätt.

 Jag har alltid tänkt att självbekräftelsen är någonting som vi ska kunna hämta från oss själva, inifrån. ”Duktigt, Monika” ska i första hand komma från att du själv faktiskt känner dig duktig, inte för att någon säger det. Faktum är ju faktiskt, att någon kan säga samma mening på tusen olika sätt och med tusen olika betydelser – men det är hur du tolkar det som spelar den stora betydelsen för just dig. Om du sedan inser att människan ifråga faktiskt menar att förolämpa dig, kan det i sin tur vara din uppgift att bedöma huruvida personen är en tölp, eller om du faktiskt behöver en självgranskning.

 Mot Malmö sitter jag nu på ett tåg, framlänges. Förväntansfull, smått glad, smått ledsen, tillgiven mina egna egenheter och skavanker. En massa finns kvar att hämta. 

 Men det är dags att slå slag i saken och ta reda på vad mer det finns hos mig, för världen att se.

I månens sken.

I mörkret står jag,
än i månens sken
Ser över förflutet
Förgånget och framtid

Mig själv och min nästa
Min svaghet och min styrka
Mitt mod och min feghet
Min önskan och min värdighet

Gemenskap är för alla
Men ett fåtal tar del
De håller tal, gör gester
Teatern är en kraftfull maskin

Ty det som är oss närmast
Är det vi förlåter främst
Ty det som oss sårar,
Är det vi åsamkar den vi förlåter


 There is a great deal of pain in life and perhaps the only pain that can be avoided is the pain that comes from trying to avoid pain.
 R. D. Laing (1927 – 1989)

Jag sålde min själ till Djävulen.

 Vi ser på mänskligheten, och funderar.

 En grek visade mig ett uttryck för inte länge sedan: "Förlåt kom, och respekten försvann". Ett uttryck som i samband med diverse olägenheter gav mig en stor örfil. Ty plötsligt öppnas ögonen för dessa handlingar i många människors vardag, som hänvisar till en människas ego men förbises med ett "förlåt". Ett litet snedsteg här, en liten miss där. Och en liten lögn, för att täcka upp det. Eller ett "förlåt", för att ta bort det.

Parallellt med detta sker ett narkotikamissbruk, där narkotikan kallas självbekräftelse och självhävdelse. "Förlåt" är vad kanylen representerar. Remmen, som stoppar blodet i ådrorna, är de principer vi går emot för att skydda det sista vi har. Ruset, den fantastiska stunden när vi befinner oss i dimma och mörker, är då vi blundar för allt vi gjort för "livets små trevliga vrår". Avgiftningen... är återigen vårt "förlåt". Kanylen, remmen, ruset. Kanylen, remmen, ruset.

 Klockan är halv sex på morgonen och förutom ett par trötta blinkningar har inte en blund nått mina ögon. "Förlåt" är ordet som ekar i mitt huvud. "Jag var missbrukare, men jag är villig att komma ur det". Och jag ser på mänskligheten, och funderar.

 Vi har alla sålt vår själ till Djävulen. Våra smycken och juveler, våra frisyrer och skor, våra blommor och lönecheckar. Vi vill göra det enkelt för oss, och industrierna tjänar multum. Pengarna flödar, våra plånböcker töms och ekonomiska kriser avlöser varandra. Täcker över våra skavanker. Framhäver våra bra sidor, så att våra dåliga sidor inte ska märkas. Till slut går omgivningen runt som levande marionettdockor. Ett leende här, ett leende där, och nya näsor och bröst pryder både bloggar och Facebook. "Förlåt för att jag föddes med denna skavank, nu ska jag dölja den, ändra den, ta bort den".

 "Jag gör vad som helst för att bli förlåten" sa jag. "Jag gör vad du vill, jag gör allt för dig och jag är din i allt". Jag klädde av mig, satte mig på golvet och väntade på kommando. Innan jag visste ordet av, hade jag sålt mig själv till Djävulen. Så enkelt var det.

Men det positiva är, att jag lämnade ett kvitto. På det står: "Öppet köp om varan inte möter Era behov. Fabriksfel har påträffats, t ex respekt. Vänligen kontakta kundservice vid frågor."

Det som är ditt, är ditt.

 Det är lustigt hur vi i första stunden kan se någonting som självklart, och i nästa som någonting förkastligt.

 Huruvida det är dumheten i första hand, eller eftertänksamheten i andra hand, som är drivkraften bakom tankegången, råder det väldiga diskussioner kring. I många fall hinner dessvärre misstag begås innan eftertänksamheten kommer. Konsekvensen av misstaget är då inte välkommen på grund av eftertänksamheten.

 Kanske är en lögn på sin plats i det fallet. Kanske litar du blint på att du lär dig av ditt misstag utan att ta konsekvensen - för att du vet om att det du gjorde helt enkelt var ett snedsteg. Du vill inte att misstaget du gjorde ska bli en vision av dig, en tendens hos dig. Du vill radera det och du vill fortsätta leva så som du alltid gjort.
 För om du berättar om ditt misstag, är du plötsligt inte den människa som folk trodde att du var. Du har brister som är av stora proportioner. Hur förhåller man sig till dessa proportioner? Hur vet man, att du vill fylla igen dina brister? Hur vet man, att det verkligen är brister - och inte en faktisk del av dig som du helt enkelt dolt? Varför stoppade du inte dig själv från misstaget, varför blev det en faktisk handling?

 Så kommer du till den gigantiska svackan då du gör samma misstag om, och om, och om igen. Du fyller dig själv med lögner gentemot dig själv, gentemot dina vänner, gentemot din familj och dem du älskar. Allt du gör är självdestruktion och du gräver ned dig själv djupare, djupare och djupare i din egen grav. Någonting skapade ett självförakt. Någonting gjorde att du tappade tron på dig själv och ditt värde. Du svek dina drömmar och dina ambitioner. Du svek det viktigaste i ditt liv; dig själv.

 Det är dock inte sveket gentemot dig själv som gör mest ont. Det är förlusten av din egen pålitlighet.

  Efter en stark känsla av ensamhet, kom en människa in i mitt liv som visade mig mitt värde. Jag kände en viktig förändring hos mig själv tack vare personen; aldrig förr hade min egen vikt varit så närvarande som just i våra gemensamma stunder.
Men han lämnade mig, och mitt värde försvann lika snabbt igen. "Så viktig var jag", tänkte jag. "Så viktig kom jag dessutom att bli för en människa som jag kände denna enorma dragning till". En attraktion som inte är av denna värld - perfekt passform, den perfekta pusselbiten.

 Bristen på vikt gjorde mig blind, och fick mig att springa utan mål. Jag sprang efter självvärde och respekt från andra. Jag ville ha direkt feedback från min omgivning för det var det som mättade mig för stunden. Och i min blindhet såg jag inte att han hela tiden fanns där hos mig, med öppen famn, med kyssen på mina läppar och kramande mig innerligt och länge. Lycklig över att jag fanns i hans tillvaro, lycklig över att jag ville vara hos honom. Och jag var lycklig - så lycklig - över att vara där också. Men mitt värde var viktigare att jaga. Mitt värde - MITT - var det som jag ville få fatt på. Och i min värdelöshet sårade jag honom, och fick honom att känna sig lika värdelös själv.

 Jag vill bara varna, varna, varna. Och kanske i onödan, kanske är jag en av få som faktiskt tappat greppet så till den grad att jag går emot samtliga mina egna principer. Du anar inte hur många regler jag har brutit mot. Och som vi alla vet - bryter vi mot reglerna så får vi bestraffningar.

Den som kom på uttrycket "Regler är till för att brytas" är en redigt modig rackare.

Det finns två sätt att se på saken.

Om en felaktig handling: 

Om din handling är fel, kan dina förklaringar bli rätt
Enbart om du förklarar felaktigheten i din handling
För att andra ska förstå dina handlingar rätt, måste du förklara rätt
För förklarar du fel, så kan din handling bli änmer fel

Men tolkningen av din egen handling
Måste förklaras för att andra ska förstå
Om du handlar rätt utan förklaring
Finns inga frågetecken och inga tvivel

Lär du dig vad som är rätt eller fel för dig
Handlar därefter
Råder det slutligen inga tvivel


 Det finns två sätt att se på saken:

 Allt du har i ägo är till låns
Ditt hus kommer ärvas av någon annan.
Det som är på dina hyllor ärvs, eller slängs, bryts ned och blir till nya saker.
Dina hyllor ges bort, säljs, lämnas eller förstörs för att bli någonting annat.
Dina kläder kastas eller glöms bort, alternativt ges till någon annan.
Ditt smink kastas och din look tar någon annan efter.
Dina kompisar går vidare med sina liv.
Din pojkvän eller flickvän går vidare med sitt liv.
Dina repliker är tagna från någonstans, alternativt går vidare till någon annan.
Dina historier är återberättade, eller återberättas av någon annan och låter den bli en värdig berättare.
Din kropp är endast till låns.
Du gillar någonting, eller hatar det beroende på vem du är.
Vad som är rätt eller fel är en perspektivfråga.

 Allt som är du, är ditt
Ditt hem är alltid ditt hem.
Minnet av dina saker finns i ditt huvud så länge de finns i ditt huvud.
Det var du som satte upp hyllorna i ditt hem, alternativt behöll dem.
När människor ser dig så ser de dig, och inte dina kläder.
Ditt smink och din look framhäver dig.
Dina vänner framhäver dig, precis som du framhäver dina vänner.
Du älskar den du älskar.
Vad du har att säga kommer från ditt inre.
Din historia har endast du upplevt.
Din kropps fysik är resultatet av dina handlingar.
Du väljer någonting, eller avstår från det.
Du väljer att göra rätt eller fel.

Låt mig säga någonting om värdighet...

 Vi är alla samhällets avskum.

 Hur fjantigt eller trögt det än låter; tacka alla gudar som finns, för att du har någonting som kallas tillhörighet. Alla har vi den. Oavsett om det rör sig om en skolklass, en vänskapskrets eller det grundläggande och mest självklara - kärnfamiljen eller släkten - du har en plats där du är någon. Gör någonting med den platsen. Den platsen är nämligen den enda som du finner något nöje av, om du inte är redo att göra någonting av allt som hör allt annat till. Det är här du får skratta. Det är här du får gråta. Och har du tur, så är det även här som du blir skyddad och tyglad till en god samhällsmedborgare. Resten sköter politiken.

 En vis man sa en gång att en grupp människor är den ultimata experimentresursen. Tänk, vilken kunskap gruppsykologin givit oss genom tiderna: från grupptryck till världskrig - och än idag har människan på vardagliga platser inte lärt sig hantera de enklaste saker. En väninna berättar om ett slagsmål på McDonald's, där ingen ingriper. Inte en jävel. Eller någonting ännu mindre: dagens bussresa. Flera bussresenärer skulle av bussen vid en hållplats, men när dörrarna inte öppnades och bussen började åka, reagerade dessa resenärer med "nåja, vi ska inte besvära makthavaren". Ingen räckte upp handen eller ropade på busschauffören för att bli avsläppt. Inte en jävel.

 Det verkar finnas en hårfin linje mellan värdighet och feghet. Någonstans mellan "inte ska jag underlåta mig att tillrättavisa någon annan, jag har viktigare saker för mig" och "om jag gör detta så blir jag kanske inte omtyckt, bättre att göra någonting som jag vet att jag blir uppskattad för". Denna fundering har funnits i mitt huvud en längre tid, men för att det verkligen skulle ta sig fram för mig har jag sprungit, gråtit och svidit.
Inte vet jag om det är det som krävs för att man ska inse vad värdighet är - att själv känna sig som bottenskrap och den fullkomliga förnedringen förkroppsligad, eller att se någon annan bli det. Även om pendeln fört mig mellan feghet och värdighet - eller kanske är självvärde ett mer träffande ord - så kan jag inte springa ifrån mina öden och förvänta mig att mina öden kommer att vara snälla mot mig. Hela min värld och ungdom har varit fylld med förlåtelse och vad folk kallar för "självrespekt". 

 Samme vise man har lärt mig vikten av respekt mot andra. Däri ligger självrespekten; den respekt som du får tillbaka. Inte den du ger dig själv i första hand; den du får tillbaka. Värdigheten ligger inte i hur du ser på dig själv; utan hur folk ser på dig tillbaka. Och fegheten du uppvisar kommer att bita dig hårt i arslet, precis som idioten springer ifrån den verkliga faran till fots.

Love Shine a Light.

Katrina and The Waves - Love Shine a Light

Love shine a light
In every corner of my heart
Let the love light carry
Let the love light carry

Light up the magic
In every little part
Let our love shine a light
In every corner of our hearts

Love shine a light
In every corner of my dreams
Let the love light carry
Let the love light carry

Like the mighty river
Flowing from the stream
 Let our love shine a light
In every corner of my dreams

And we're all gonna shine a light together
All shine a light to light our way
Brother's and sister's in every little part 
Let our love shine a light in every corner of our hearts

Love shine a light
In every corner of our world
Let the love light carry
Let the love light carry

Light up the magic
For every boy and girl
Let our love shine a light
In every corner of the world

And we're all gonna shine a light together
All shine a light to light our way
Brother's and sister's in every little part
Let our love shine a light in every corner of our hearts
 

Hoppas att du läser.

 Hej.

 Jag vet att du är arg just nu, och att du vill radera mig från din tillvaro. Mycket av det jag gjort kan ses som avskyvärt, oförlåtligt och bortskrämmande. Ingenting önskvärt av någon av din rang, någon som är så målmedveten och engagerad i livets essentiella frågor. Du har all rätt att känna dig vanhedrad. En sådan som du ska inte beblanda sig med någon som sysslar med någonting sådant. En sådan som du skall hålla sig till någon som är på samma nivå. "Pretty woman" sker inte på riktigt.

 Mycket av det jag skriver kan ha kommit från din mun en gång eller två. Minns faktiskt inte. Mycket, mycket, mycket har sagts och några saker var sanning och några lögn. Det mesta av lögnerna var i själva verket förhastade slutsatser och förbannade glåpord som inte skulle ha accepterats av någon - kanske är det därför jag är så säker på min sak. Jag vet att jag inte är den människa som du fått se dessa veckor. Det jag sagt har varken varit sanning eller lögn; det har varit ett kippande efter andan på grund av det hål jag grävt ned mig i, och som nu börjat fyllas med vatten. Vatten, som ett försök att fylla igen brister, varje liten fåra. Vattnet kanske kan vara en symbol för alla de svar som jag har på alla dina frågor.

 Detta är överhuvudtaget inte den människan jag uppfostrats till. Det är inte den människan jag ser framför mig som något ideal, och aldrig någonsin skulle jag öppet bekänna mina val för människor som jag vet bryr sig om mig. De människor som bryr sig om mig delar nämligen mina värderingar och jag växer tillsammans med dem - vi ger varandra feedback - vi uppmuntrar när någonting känns bra, och förvarnar när någonting känns fel. Och jag visste om att dessa människor skulle protestera, därför har jag inte heller sagt allt till dem förrän nu. Och det är nu jag blir påmind om mina snedsteg. Stämplingen på vad jag gjort gör sig allt tydligare. Ikväll satt jag och tänkte; hur fan hamnade jag här? Hur kunde jag stega in i detta område, när det är det sista jag var menad till?

 "Hon var inte den jag trodde" är säkert en tanke som flugit igenom ditt huvud en, två eller kanske tiotusentals gånger. Gud, vad jag inte vill att du ska tänka så. Vad jag vill att du ska minnas vem jag var när jag var med dig, när vi hade det bra, när vi låg i din säng och skrattade eller grät. Jag gjorde saker som jag skämdes för - därför fick du aldrig höra. Men när jag sedan ville ta bort det, eftersom de sakerna inte var jag; då var det för sent. Det finns inget sätt för mig att säga till dig att han inte var du utan att du ska tänka "bullshit" precis som du tänker om allt annat jag nu säger. Men vem har jag valt att stanna med? Har det varit någon annan än dig? Tror du ärligt talat att jag tror, att den där vänskapen som du trodde jag eftertraktade hos den där faktiskt var någonting jag trodde på - efter allt? Efter allt detta?

 Du har tagit på dig skulden för en del av det, vilket jag är tacksam för. Självklart är en del ditt fel. Eller ja, det är det bådas; för vi båda ville ha kakan och äta den. Min kaka var större än din, men jag åt den hela. Tänkte "Ska han ha kaka - då ska fan jag också ha". Jag bakade mig en egen, större, för att även kunna spara lite till sen.
 Men alla får inte kaka här i livet. Och det är då man ska bjuda, eller försöka ta del. "Ursäkta, jag skulle inte kunna få en bit?" Och du hade bjudit. Gud, du hade verkligen bjudit mig på kaka. Men i min dimma, i mitt själviska, blinda tillstånd var du bara glupsk och självisk. Allt du ville var att jag skulle lita på att du vill väl. Det är allt du någonsin begärt av alla kring dig - jag, av alla människor i din närhet, kunde inte se det framför mig. Hur fucked up kan man vara i huvudet?

 Mitt snedsteg är i första hand någonting som har att göra med min egen identitetslöshet. Trots alla de saker som jag gjorde mot dig, valde du ändå att föra mig på rätt köl och fått mig att tänka efter. Jag klarade tentamen. Jag klarade reflektionsuppgiften. Jag satte manken till, för att du satte kravet. Och jag insåg än mer att den där låga människan som jag uppvisat senaste halvåret inte är jag. Jag har vetat det hela tiden, men det är när man vet vem man verkligen vill vara, som man kan lämna ett dåligt beteende bakom sig.

 Jag vill ge dig ett uppriktigt förlåt, men det är inte du som ska ha det. Det är min mamma som ska ha det, och de som har en förhoppning om att jag kan åstadkomma någonting meningsfullt. Jag har gett blanka fan i vilket och se konsekvensen. Din tillvaro har satts på spel. Det viktigaste förtroendet för mig, någonsin. Till vilken jävla nytta?

Tell me this night is over.

Why should it be so bad to be bad
When its so hard to be anything at all?
And why does everyone seem to forget
what its like to be all alone,

As soon as they, have got someone
"Oh its no fun", it makes me wanna vanish and die
Maybe ill throw all my clothes into a waterfall
And sit and spy while they all cry

You get so silly when you're lonely
And you think that you're the only who'll say:

- I hope that someones gonna call me and tell me this night is over
Cause i wanna start living my life before i grow much older

Maybe you all would consider it a joke,
If i say that i hate myself
But now and then when i look into the mirror
All i see is a big mistake -and would'nt you? -

Well, i just wanna be fun
Just wanna be the one
Who makes you smile
I just wanna believe
That i could be something to someone

Am i the only one around here
Whos not gonna live my life in fear?

I hope that someones gonna call me and tell me this night is over
Cause i wanna start living my life before i grow much older

(- I dont understand you)
- And why would you
(- Can you tell me what is on your mind?)
- I dont have words to say how much i think i owe you

We aint gonna live our lives in fear

Augustenborg.

Häromdagen gick jag hem från Allfrukt med fulla kassar, och insåg halvvägs att jag hade glömt köpa plastpåsar. Lyckligtvis fanns det en närbutik precis där jag befann mig, varvid jag gick in för att chansa på att de hade sådana till försäljning (det var en ytterst liten butik).

I affären jobbade en medelålders man, som genom släktmässig kontakt är bekant med min far - dock har jag aldrig träffat denne man vad jag kan minnas, och därför visste jag inte heller om det verkligen var han eller en anställd.
Hursomhelst, hoppades jag på en snabb visit i närbutiken, betala för mina plastpåsar och fortsätta mitt lunkande hemåt.

Besöket inleddes av sneda blickar från både kassören och den vid det tillfället innevarande kunden (de stod och småsnackade, så jag tog mig friheten att avbryta). Därefter följde en längre utläggning om vilka plastpåsar som är bra till vad, vilka han har slut på och vilka han har inne, och de olika påsarnas lämplighet för diverse ändamål.

Slutligen var det dags för mig att välja mina plastpåsar, och bege mig till kassan. Strax efter betalningen kollade kassören upp på mig och frågade:

"Är du bosnier?"

Jag svarade:

"Nej, däremot är jag bestämt säker på att du känner min far."

Han svarade:

"Ah, såklart. Jak sie masz!"

Innan jag vet ordet av, står jag där och tvångslyssnar på ett musikstycke från den nybekante mannens mobiltelefon. Kunder kommer och går, och när jag visar ett smärre tålamod får jag anmodan om att "Det är inte långt kvar! Lyssna, det är skitbra!"




Hahahah.
Trots allt gillar jag ändå Augustenborg.

Gyllene väg.

Hey, det här går ju riktigt bra! Inte ens den blåsiga, iskalla, gråmulna miljön skrämmer mig från mina fortsatta framgångar. Nu finns nämligen ett mål att rikta sig mot:

Söderut.

Man inser ju, att när ett mål verkar vara slutgiltigt, är det långt mycket läskigare att nå än om man bara kallar det för ett "delmål". Mot examen!

Telefonsamtal.

Hehe. Detta kommer inte bli något långt inlägg, ty jag är hungrig. Men det handlar om telefonsamtal.

Inte alla telefonsamtal. Vissa är koncisa, precisa, kortfattade och informationsrika. Men låt mig illustrera:

"Hej!"
"Ja tjena, vad händer?"
"Ah är på väg till ICA, tänkte slå en pling eftersom man inte hört från dig på ett tag!"
"Jaa visst var det, vi borde ses! Har du tid imorgon?"
"Hmm.. låt mig tänka, ja det har jag"
"Perfekt, vi kan ju ses och ta en fika. Femtiden?"
"Det låter jättebra."
"Så vad händer annars då?"
"Tja inte så mycket, ligger faktiskt bara och degar framför teven"
"Jaså ok. Men ok, men då ses vi imorgon"
"Japp! Ha det så bra så länge."
"Ja tack, du med. Vi säger så så länge"
"Hejhej"
"Hehe.. ja.. klockan fem"
"Klockan fem, ja"
"Juste... ha det så bra så länge"
"Ja detsamma du"
"Ja, hej.. hej så länge"
"He.. he-hej så länge"
"Ja, hej hej"
"Hejhej"
"Hej"
"Hej"

HEEEEJDÅÅÅÅÅÅÅ. Var det så jävla svårt?

Mrs Me.

Ikväll blev en spontan biokväll solo-stajl. I min desperation att utnyttja min gratisbiljett på sista giltighetskvällen, tog jag på mig en bekväm outfit, sket i sminket och tog en taxi till stan för att hinna till kvällens sista föreställning.
"Ska du träffa din kille" frågade chauffören.
"Nej" sa jag, "jag ska faktiskt gå på bio själv".
"Ah... det är synd. Det är synd att gå på bio själv" sa han, innan vi sa hejdå och han körde iväg.

På gatan utanför Filmstaden stod jag lite halvt irriterad. Senast jag försökt umgås i en biograf, hyssjade de andra filmåskådarna oss. Man ska vara tyst när man är i en biograf, och inte störa andra. Och när jag sedan prasslade i min påse efter en Ahlgrens bil - då jäklar fick jag blickar.
Men lik förbannat ska man inte gå på bio själv, det är synd att slösa den upplevelsen på enbart sig själv.

I disken sade kassörskan "Vi har två platser på rad nio, längst till vänster. Går det bra?"
Jag tittade frågande på henne. "Tycker du att jag behöver två platser? Jag tränade faktiskt i morse."
Hon tittade på mig från ovanför sina glasögon. "Jaså är du här själv?"
"Ja... jag är ju det. Coca-Cola tack."

Varför är det så få som går på bio ensamma? Är det patetiskt att inte ha någon att hålla i handen när man sitter knäpptyst i en stor, svart salong? Är det inte det man har för vana att göra varenda natt innan man går och lägger sig sedan man var liten - att vistas i mörker ensam? Kan man inte se en film utan en annan människas bekräftelse - hur kommer det sig att det går så bra för TV-industrin? Alla i TV-soffan har ju inte någon.
Bör man inte lägga ut tvåhundra kronor på att gå på bio alldeles ensam? Men var koftan värd de pengarna, då?
Men givetvis måste den ju ha varit värd det; omgivningen ser ju den. Beundrar den verbalt och ler uppskattande. "Den passar dina ögon" och "Jag önskar att jag hade dina bröst".

Ovanstående kanske vittnar om att jag är bitter - men tro mig, jag är verkligen inte det. Fast filmen sög åsnegenitalier. Dock var det någonting som fick mig att undra: Vad är poängen?

Vad är det vi behöver för att inte känna oss ensamma? Är det en titel som vi måste ha på våra relationer; pojkvän/flickvän, bästa kompis, kk? Vem är det okej att gå på bio med, när vill man definieras som "par", och när gör man det egentligen? Var börjar gemenskapen, om den kan definieras så himla olika - när vi har puckon som förföljer andra på grund av problem med att läsa signaler? Och när relationer, trots olika titelsättning och diskussioner om framtid, samtid och förflutet, i naturen inte förändrats det absolut minsta utan fortsätter så som de alltid gjort?
Vad är det vi letar efter, när vi hela tiden har det framför näsan på oss?

En gång träffade jag en man. Vi hade pratats vid, bestämt en träff, pratat hela natten. På morgonen frågade han mig "Såg du denna träff som en dejt?"
Varvid jag svarade "Ja".
"Men det var inte menat som en dejt från min sida", svarade han. Och jag brydde mig inte om hans svar det minsta.

För vad är poängen med att veta vad vi är, när vi gör det vi gör och ingenting annat?
När blev det så jävla komplicerat?

,,,

Det var när hon kastade sig ner på golvet som hon insåg hur många de var.
De låg överallt. På golvet, mellan soffkuddarna. Några hade rullat in under TV-bänken och fåtöljen. Rummet var som delvis täckt av glansiga prickar sett från ovan.

"Dumma, dumma mig" sa hon tyst medan hon tog upp några pärlor med högerhanden, och lade dem försiktigt i tygpåsen som hon höll i vänsterhanden. "Dumma, dumma, dumma mig".
Hon kröp runt i rummet och samlade pärlor, några åt gången. Direkt efter duschen hade hon enbart hunnit vira in sig i en handduk. Håret var blött och det droppade vatten på mattan. Pärlorna blev blöta.

"De där pärlorna är räknade, och kommer att bli räknade igen. Jag förväntar mig att varenda liten pärla är kvar i den här påsen när jag kommer tillbaks. Hela och fina, är det förstått?"
Orden ekade fortfarande i rummet. Hon visste vad hon hade att vänta sig, om det inte skulle vara som han sagt. Pärlorna var dyra, och hon visste om att det skulle göras till ett vackert smycke. Hon visste inte vem som skulle ha smycket, eller när det skulle bli färdigt. Men pärlorna var räknade, de var viktiga och hon skulle komma att ångra sitt snedsteg från badrummet mycket, mycket.
Hon brast i gråt.

Tut, tut. Tut, tut. Klick. "Hallå?"
Tystnad i telefonen, endast hennes andetag hördes. Paralyserade andetag.
"Hallå?"
Den svarande lät otålig. Han hade ingen lust att vänta på henne, på att hennes andetag skulle bli ord.
"Jo, jag undrar..." började hon.
"Sno på. Jag ska snart iväg här", svarade telefonen.
"Precis hur många pärlor ligger i påsen?"

Tystnad.

"Du vet precis hur många pärlor som ligger i påsen."

Tystnad.
Sedan lade hon på luren.
Slutdiskuterat.

Pärlorna låg där ett tag. Hon stod och skämdes en stund.
Sedan klädde hon på sig, tog tålamod till sig, och plockade upp resten av pärlorna.

Om jag vore man för en dag.

Inser ni hur fantastiskt det skulle vara? Att man byter kön för en dag innebär att man får en endagsidentitet som efter 24 timmar försvinner och allt återgår till det normala. Allt DNA är som bortblåst och personen som omvärlden lärt känna försvinner, och glöms efterhand bort. Man kommer aldrig bli hittad och fälld om man råkar göra någonting straffbart, varken lagligt eller moraliskt.

Inga gränser alltså. Jag skulle först och främst försöka tjäna snabba pengar, och utnyttja just denna tillfällighet. Kanske råna en bank på så mycket stålar jag bara kunde (och lyckas, fråga mig inte hur), låt oss säga några miljoner. Sedan skulle jag gå ut och testa den allmänna opinionen om sambandet mellan sexighet och män med pengar. Klä mig mäktigt, så att säga.
Antagligen skulle min pengarikedom ge mig ordentligt med brudar. Riktigt baxiga sådana, dessutom. Dessa skulle jag bjuda in till min privata VIP-lounge på något hett inneställe och skylta med makten som ligger i att bli uppassad av dem på diverse sätt. Känna respekten och tillgivenheten från omgivningen. "Wow, vilka brudar och vilken pondus, mannen verkar fantastisk". Vilket ypperligt tillfälle att uppleva denna eftertraktade ytlighet.
Bjuda på drinkar och pampig champagne, och avfärda sexuella inviter från tjejer som vet att de kan få vilken man de vill, och som tror att jag har sexuella avsikter med min frikostighet. Och säga att jag faktiskt inte är attraherad av dem. Bara för reaktionens skull.

Sedan skulle jag se till att få riktigt ordentligt med stryk av en tjej, bara för att se hur mycket en man kan komma undan med. Kanske är det olika beroende på om jag utstrålar pondus eller ynklighet? Det är bara att testa. Det är knappast så att någon kan söka upp mig sedan och skada mig för det jag gör, jag finns ju inte kvar, right?
Jag skulle försöka göra män homosexuella för min skull, och dominera allt i min väg. Jag skulle testa att se hur det är att bli dominerad själv. Av en kvinna.

Jag skulle snagga mig och ta foto på mig själv.
Ja. Självklart skulle jag ju fotografera mig själv. Både naken och påklädd. Så att man får lite minnen av det hela. Jag kanske till och med skulle köpa mig in i modellbranchen (jag kan ju göra det med alla de stålar jag har). Om man nu hinner det på en dag. Säg gärna till en tid innan jag blir man, så jag hinner träna upp mitt sexpack.

Jag skulle låna en bebis av någon och gulla med den på stan, för att se hur många kvinnor som vänder sig om efter mig.
Jag skulle bete mig riktigt maskulint, just for the heck of it. Och utforska omgivningens respons när jag beter mig feminint.

Jag skulle försöka skaffa mig så många fiender som möjligt.
Jag skulle skaffa mig så många älskare som möjligt, av alla kön. I vetenskapens namn.

Jag skulle nog inte göra helikoptern. Det skulle liksom inte finnas tid för det.

Och när det sedan är dags att göra sig beredd på förvandlingen tillbaka till kvinna igen, skulle jag spela in en film där jag talar till mig själv. Förmodligen sönderbankad med blåtiror och ordentligt utblommad munherpes. När det väl kommit till kritan så har nog testosteronet stigit mig en del åt huvudet under de där timmarna av motsatt kön.

Och jag skulle säga "Se dig själv i spegeln, och njut av att vara kvinna. För se vad jag har utsatt mig själv för - bara för att jag blev man för en dag."

Nånstans mellan Litauen och Grönland.

"Användarnamn: Bellabella87
Lösenord:______

Klicka här om du har glömt ditt lösenord.
Klicka här för att logga in som annan invandrare."

Så läste jag inloggningsrutan. Invandraren är i själva verket användaren.

Av allt som man ska hålla reda på i den här världen, är det svårt att hålla sig sansad och klarsynt. Tankspriddhet är inget att leka med. För det är just det som format min nuvarande situation: halvt bostadslös, rotlös, halvt framtidslös, men med stora idéer. Kanske går man i någon släktings fotspår - det skulle nog inte vara så konstigt.

Helvetes mög; pappa kommer peka finger och skratta åt mig igen. "Ja, Isia, du och dina studier asså... sa du inte att du träffat rätt den här gången, va?"
Nä pappa, jag tänker inte vara ditt lilla offer. Och innan tvångströjan åker fram och tandskyddet täcker mina gommar, tänker jag vara duktig och se vad mer som finns där ute. Vi är i Sverige. Här kan man få göra sånt. Får se vart det leder bara.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men... jag önskar att jag var 18 igen. Med den nuvarande åldern är det fan dags att stadga sig snart.

Mem.

Pennies in a well
A million dollars in the fountain of a hotel
Broken mirrors and a black cat's cold stare
Walk under ladders on my way to hell, I'll meet you there

But I don't mind at all
I'm not scared at all
About the cracks in the crystal,
cracks in the crystal ball

Vårkvitter.

Idag har jag fått lära mig den egentliga funktionen av en biltuta; det är amerikanernas sätt att infiltrera världen med sin censurkultur.
Exempel: Vid korsningen var två bilar nära att krocka. Båda förarna tutade länge och väl, samtidigt som deras ansikten var förvridna i ren ilska och munnarna gick i ett. Kunde via läppläsning urskilja någonting som liknade typ "evigt pungvred".

För övrigt är det vårstädning av balkongen på gång. Älskar när det äntligen är dags!

Varmt.

Kortslutning trots annalkande vårvärme, kvittrande fåglar och byggarbetare utanför porten. väldigt snart skall det renoveras.

Körsång fyller mitt huvud och akustiken i badrummet är bättre än någonsin.

Och snart firar jag nyår. Ett alldeles eget nyår, som bara gör mig och ingen annan äldre.

It's often too early,
but never too late
to let go.

Santìh

Dags att börja meditera och använda sig av de kunskaper man gagnat på yogan hittills. Yogamattan är beställd och snart kommer allt vara frid och fröjd.
Insåg hur mycket man kan ha på huvudet samtidigt, och skaffade så en almanacka. Den som uppfann almanackan är verkligen ett geni.

Snart är det tenta, innan dess ska det bli:

Lax med quinoa och ångkokta grönsaker
1 port

100 g lax
150 g broccoli
½ dl okokt quinoa
1 morot
1 paprika
2 stjälkar salladslök
1 buljongtärning

Hacka grönsakerna och ångkoka dem i 15 minuter. Koka laxen med buljongtärningen i 6 minuter. Koka quinoan.
Käka.

Otrohet.

1½ vecka in på totalt 8 veckors diet; dag 10.
Jag hade kunnat döda för en chipspåse. Normalt sett äter jag en chipspåse 1-2ggr i månaden, och den där dagen jag brukar unna mig i månaden verkar vara någon gång nu.
Det gör ack så ont.
Ännu värre: idag, när jag var på ICA för att köpa Keso, insåg jag vilken kamp det kan bli med djävulen inombords. Först skall man till mejeriavdelningen för att hämta Keso't, och då går man förbi chipshyllan, läskhyllan och Pucko. Sedan ska man betala för Keso't, då går man till kassan förbi glassdisken och MÄNGDERNA med godishyllor (Dumle, åååååhhhhh Dumle) samt ännu mer läsk. Man får fnatt.

Och där står man, med sin Keso. Lite smånöjd över hur gott det ska bli, med Keso. Men i mitt huvud är jag otrogen. För jag tänker på hur en Geisha skulle smaka just där och då.

Fläsk

Har påbörjat en diet. En diet som heter "Jag har ingen fritid och därför måste jag äta efter schema". Och den dieten fungerar - på en vecka har jag tappat 1½ kilo. På bekostnad av ett par timmars sömn eftersom jag gör matlådor till sent på kvällen. Men mat är så roligt att laga - så det gör ingenting. Och det kan bli så sinnessjukt enkelt också!

Här från boken "Isodieten" av Fredrik Paulún m fl:

Middag 17: Fläskfilé med haricot verts
358 kcal, 38% energi½ fett, 23 energi% kolhydrater, 39 energi% protein

150 g fläskfilé
70g haricot verts
125 g äpple (1)
20 g valnötter (10 st)
lite smör eller olivolja till stekningen

Skär fläskfilén i skivor och stek i lite olivolja eller smör tills de är genomstekta, det brukar ta 5-10 minuter. Koka haricot vertsen lätt så att de fortfarande har en viss spänst kvar. Servera med äpple i klyftor toppat med krossade valnötter.

Mums :)

Stackaren var kissrädd.

Möte med en sån där välgörenhetsförsäljare på stan idag:

"*ler stormförtjust* Hej!"
"*blänger*"
"*ler stormförtjust* Får jag ställa några frågor till dig?"
"*blänger*"
"*leendet tonas ned till någonting som ser ut som rädsla*"
"*blänger* ....Hurså?"
"*rädslan fylls till 50% med förhoppning, om än tårögd* Jo, bryr du dig om vår miljö?"
"*blänger* Nej, inte för tillfället för jag har bråttom hem."
"*förstörd* Va? Näh... nähä...."

Mötet avslutat.

Le bonbon

Idag har jag lärt mig att allt kretsar kring mig, och det känns bra. Men ibland får jag låna ut min rockring, annars får jag sura blickar. Och så får jag gå ut ur det tomma rummet så jag inte skadas.

Only love is all maroon

Gluey feathers on a flume

Sky is womb and she's the moon

Bon Iver

Era.

På bussen idag hörde jag en man bakom mig slå sig när han satte sig ner. Han svarade på det med "Aj satan, satjävel". Och när jag vände mig om för att titta (man gör ju bara det, liksom), såg jag spår i hans ansikte, såna där man kan se att personen precis skällt på någon eller något. Jag tänkte "Han vet att det inte tjänar någonting till. Vill han uppfostra stolen, eller vem vill han egentligen bestraffa?"

När jag vände mig tillbaka igen, kom jag att tänka på Patrick. Patrick var en lärare jag hade i mellanstadiet, och honom kommer jag nog aldrig glömma. Insikten om att han då var bara några år äldre än jag är idag, får mig att tänka på hur vuxen man är nuförtiden. Vilken förebild jag är för barnen i min dansklass, men även vilket ansvar man egentligen har för en annan människas utveckling. Men ändå.

Patrick försökte lära oss att inte svära. Att svära är fult, sådant gör man inte. Varje gång någon i klassen svor någonting i stil med "fan", "helvete" eller "jävlar" så spärrade han menande upp ögonen så att man skämdes.
Så en dag hände det att jag slog i foten när jag skulle in i klassrummet, och råkade framför Patrick utropa "aj helvete". Jag tittade hastigt upp på honom för att be om ursäkt - till min förvåning fick jag en helt annan respons. Han skakade på huvudet, skrattade och sa: "Det är okej, det är lite av en annan sak om man skadar sig. Då är det okej att svära."

Idag hör man det överallt. De säger åt mig att skrika, gråta och släppa ut min sorg. Jag tillåter mig själv att göra det, och det går stundtals över. Så småningom börjar hjärnan tänka på andra saker, och man lever vidare på ett naturligt, icke-framtvingat sätt. Jag svär inte, för jag vill inte besudla minnen.
Och det är inte värt det att ta exempel från gubben på bussen. Jag skäller inte på stolen om jag sätter mig snett, likaså kommer jag inte att plinga på någon dörr för att kalla någon för Satan. Saker och ting är helt enkelt sådana som man behöver ta itu med i sitt inre, innan man börjar försöka bearbeta utomstående brister.

Låt itu-tagandet börja.

Good old olive tree

Something burst
And something fell
When I tried to surrender
To be a sad, sad fool
Suddenly someone
Only wants to do well
After a year of waiting
And keeping to the rule

And God knows himself
I am down on my knees
Out of heart-broken love
Feeling low and lonely
Not only the seasons
But also ten other reasons
Remind me inside
Why you'll be the one and only

So while memories aggregate
To a novel about our mile
My hand still wants to touch you
Even if so just for a while
If you'll ever miss me
If you'd like to come and see
Our children and our future
Stop by that old olive tree

It's the place where I will be

Great man, you've changed me
I wish I was older and wiser
I wish that the world would embrace me
While still separating truth from lies
I wish I could learn to say "no"
So that I would feel worthy
And I wish I could learn to say "yes"
To the things that blindfold me

While memories aggregate
To a novel about our past
My heart is by yours
As always, beating fast
If you ever come to the valley
By the lake where we used to be
From there, go down the alley
To that good old olive tree

It's the place where I will be.

2011!

Listornas stora dag - 31 december - började och slutade för bara några timmar sedan. Det är under denna period som man tittar upp ur sina "måsten" och "kansken" som hör till vardagen, för att se hur man kan göra nästa år snäppet bättre.

Somliga hade ett superår, andra hade ett sopår. Alla har väl sina ups and downs alltid, det viktiga är att man lär sig av varje händelse och åtminstone försöker att få ut någonting av det. Och när det inte går, bära det med sig istället för att låta det bära en. Så försöker jag iallafall se på det.

Varför jag kallar det listornas stora dag?
För att jag har samma problem varje år: att välja ut ett nyårslöfte och hålla mig till det. För att börja prioritera bland mina behov, skriver jag ner en lång lista på allt jag vill göra, eller som jag känner att jag borde ha gjort för längesedan.
Men eftersom jag inte riktigt brukar kunna prioritera bort något av mina löften (för att året är långt och man hinner mer än man tror, tror man) så behåller jag istället hela listan, rangordnar den efter svårighetsgrad eller möjlighetsgrad för att fullfölja varje punkt, och gör det till min årslista istället.

Förra året blev faktiskt en stor del av mina nyårslöften uppfyllda. Listan det året var dock alldeles för invecklad och hade alldeles för lite utrymme för modifiering för att den skulle kunna fullföljas till punkt och pricka - men plan B blev nästan lika bra som plan A, och om inte annat så höjdes min medvetenhet radikalt. Detta året har jag konkreta uppgifter som jag vill fullfölja som en fortsättning på förra årets planeringar, och av det jag hade planerat fram tills årsskiftet utgör det väsentligaste av mina fullföljda punkter en redig grund för mitt nya år. Om det vill sig, givetvis.

Självklart kommer jag inte att skriva något löfte här för då har allmänheten det svart på vitt... man vill ju inte svika sig själv i alldeles för många personers ögon. Märker ni någon skillnad på mig så kan ni ge er på att det har med årsskiftet att göra.

Men, lagom till denna första vecka av år 2011, har jag lyckats göra upp ett städschema över veckans sju dagar. Och hur det kommer att utveckla sig, inveckla sig, avveckla sig eller bara... veckla sig, får vi se. Min kvinnliga intuition säger mig att detta kommer att hålla mycket bättre än någon annan städteknik i min värld.
Kan ju uppdatera om hur det gick.

Gott nytt år alla söta!