Det är lustigt hur vi i första stunden kan se någonting som självklart, och i nästa som någonting förkastligt.
Huruvida det är dumheten i första hand, eller eftertänksamheten i andra hand, som är drivkraften bakom tankegången, råder det väldiga diskussioner kring. I många fall hinner dessvärre misstag begås innan eftertänksamheten kommer. Konsekvensen av misstaget är då inte välkommen på grund av eftertänksamheten.
Kanske är en lögn på sin plats i det fallet. Kanske litar du blint på att du lär dig av ditt misstag utan att ta konsekvensen - för att du vet om att det du gjorde helt enkelt var ett snedsteg. Du vill inte att misstaget du gjorde ska bli en vision av dig, en tendens hos dig. Du vill radera det och du vill fortsätta leva så som du alltid gjort.
För om du berättar om ditt misstag, är du plötsligt inte den människa som folk trodde att du var. Du har brister som är av stora proportioner. Hur förhåller man sig till dessa proportioner? Hur vet man, att du vill fylla igen dina brister? Hur vet man, att det verkligen är brister - och inte en faktisk del av dig som du helt enkelt dolt? Varför stoppade du inte dig själv från misstaget, varför blev det en faktisk handling?
Så kommer du till den gigantiska svackan då du gör samma misstag om, och om, och om igen. Du fyller dig själv med lögner gentemot dig själv, gentemot dina vänner, gentemot din familj och dem du älskar. Allt du gör är självdestruktion och du gräver ned dig själv djupare, djupare och djupare i din egen grav. Någonting skapade ett självförakt. Någonting gjorde att du tappade tron på dig själv och ditt värde. Du svek dina drömmar och dina ambitioner. Du svek det viktigaste i ditt liv; dig själv.
Det är dock inte sveket gentemot dig själv som gör mest ont. Det är förlusten av din egen pålitlighet.
Efter en stark känsla av ensamhet, kom en människa in i mitt liv som visade mig mitt värde. Jag kände en viktig förändring hos mig själv tack vare personen; aldrig förr hade min egen vikt varit så närvarande som just i våra gemensamma stunder.
Men han lämnade mig, och mitt värde försvann lika snabbt igen. "Så viktig var jag", tänkte jag. "Så viktig kom jag dessutom att bli för en människa som jag kände denna enorma dragning till". En attraktion som inte är av denna värld - perfekt passform, den perfekta pusselbiten.
Bristen på vikt gjorde mig blind, och fick mig att springa utan mål. Jag sprang efter självvärde och respekt från andra. Jag ville ha direkt feedback från min omgivning för det var det som mättade mig för stunden. Och i min blindhet såg jag inte att han hela tiden fanns där hos mig, med öppen famn, med kyssen på mina läppar och kramande mig innerligt och länge. Lycklig över att jag fanns i hans tillvaro, lycklig över att jag ville vara hos honom. Och jag var lycklig - så lycklig - över att vara där också. Men mitt värde var viktigare att jaga. Mitt värde - MITT - var det som jag ville få fatt på. Och i min värdelöshet sårade jag honom, och fick honom att känna sig lika värdelös själv.
Jag vill bara varna, varna, varna. Och kanske i onödan, kanske är jag en av få som faktiskt tappat greppet så till den grad att jag går emot samtliga mina egna principer. Du anar inte hur många regler jag har brutit mot. Och som vi alla vet - bryter vi mot reglerna så får vi bestraffningar.
Den som kom på uttrycket "Regler är till för att brytas" är en redigt modig rackare.
Huruvida det är dumheten i första hand, eller eftertänksamheten i andra hand, som är drivkraften bakom tankegången, råder det väldiga diskussioner kring. I många fall hinner dessvärre misstag begås innan eftertänksamheten kommer. Konsekvensen av misstaget är då inte välkommen på grund av eftertänksamheten.
Kanske är en lögn på sin plats i det fallet. Kanske litar du blint på att du lär dig av ditt misstag utan att ta konsekvensen - för att du vet om att det du gjorde helt enkelt var ett snedsteg. Du vill inte att misstaget du gjorde ska bli en vision av dig, en tendens hos dig. Du vill radera det och du vill fortsätta leva så som du alltid gjort.
För om du berättar om ditt misstag, är du plötsligt inte den människa som folk trodde att du var. Du har brister som är av stora proportioner. Hur förhåller man sig till dessa proportioner? Hur vet man, att du vill fylla igen dina brister? Hur vet man, att det verkligen är brister - och inte en faktisk del av dig som du helt enkelt dolt? Varför stoppade du inte dig själv från misstaget, varför blev det en faktisk handling?
Så kommer du till den gigantiska svackan då du gör samma misstag om, och om, och om igen. Du fyller dig själv med lögner gentemot dig själv, gentemot dina vänner, gentemot din familj och dem du älskar. Allt du gör är självdestruktion och du gräver ned dig själv djupare, djupare och djupare i din egen grav. Någonting skapade ett självförakt. Någonting gjorde att du tappade tron på dig själv och ditt värde. Du svek dina drömmar och dina ambitioner. Du svek det viktigaste i ditt liv; dig själv.
Det är dock inte sveket gentemot dig själv som gör mest ont. Det är förlusten av din egen pålitlighet.
Efter en stark känsla av ensamhet, kom en människa in i mitt liv som visade mig mitt värde. Jag kände en viktig förändring hos mig själv tack vare personen; aldrig förr hade min egen vikt varit så närvarande som just i våra gemensamma stunder.
Men han lämnade mig, och mitt värde försvann lika snabbt igen. "Så viktig var jag", tänkte jag. "Så viktig kom jag dessutom att bli för en människa som jag kände denna enorma dragning till". En attraktion som inte är av denna värld - perfekt passform, den perfekta pusselbiten.
Bristen på vikt gjorde mig blind, och fick mig att springa utan mål. Jag sprang efter självvärde och respekt från andra. Jag ville ha direkt feedback från min omgivning för det var det som mättade mig för stunden. Och i min blindhet såg jag inte att han hela tiden fanns där hos mig, med öppen famn, med kyssen på mina läppar och kramande mig innerligt och länge. Lycklig över att jag fanns i hans tillvaro, lycklig över att jag ville vara hos honom. Och jag var lycklig - så lycklig - över att vara där också. Men mitt värde var viktigare att jaga. Mitt värde - MITT - var det som jag ville få fatt på. Och i min värdelöshet sårade jag honom, och fick honom att känna sig lika värdelös själv.
Jag vill bara varna, varna, varna. Och kanske i onödan, kanske är jag en av få som faktiskt tappat greppet så till den grad att jag går emot samtliga mina egna principer. Du anar inte hur många regler jag har brutit mot. Och som vi alla vet - bryter vi mot reglerna så får vi bestraffningar.
Den som kom på uttrycket "Regler är till för att brytas" är en redigt modig rackare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar