Kärleksorange.

Mot Helsingborg sitter jag på ett tåg, baklänges, vilket jag annars brukar ha litet problem med. Förväntansfull, smått glad, tillgiven livet och dess egenheter.

 Med utsikt över en smultronsröd kvällshimmel, blandat med persika. Eller om den är apelsin med inslag av rött sommarvin, du vet det där som inte har så mycket taniner och som är ganska lätt på smaken. Vi kanske rentav kan säga rosévin – fast lite rödare. Kärleksorange.

 Jag åker till Helsingborg för att synas. Konstigt? Jag älskar att synas. Teaterapan själv. Har alltid gjort det – om än det fanns viss svårighet med det under mina tidiga skolår (barn kan vara väldigt grymma). Från att ha varit en liten snoris på tre bast, och med hjälp av pappsen kommit upp på hyllmöbeln för att låtsas att jag stod på scen.  Till att komma till det verkliga livet (dagis) och inse att det finns de som är synligare än mig (till min fasa!). Och till att börja skolan, där jag fick låta min spegelbild säga exakt samma tusen ord som Lindeblad sa till mig, för att få mig att må dåligt. 

Hade jag bara vetat om att socionomlinjen inte är likadan som mellanstadiet, hade jag nog allt varit lite kaxigare. Samtidigt hade nog också saker och ting sett annorlunda ut. Hedda hade inte haft en chans mot mig i matte, Maria hade inte känt det otroligt psykiska övertaget (”Hejjj Maria!” ”..hej Monika...”) och Thomas hade inte haft anledning att ta min otroligt fint handskrivna essä för att krama den till en boll och kasta den till Michell som passade den vidare. Kanske hade inte heller Dennis varit lika rödhårig.

 Kanske hade jag rentav studerat kvantfysik och inte socionomi

 Men det finns kanske också en mening med allt. Tack vare inforslingen till sympatins värld blev min roll att hjälpa människor i nöd. Tack vare Helsingborg kan jag dessutom kombinera det med några stunder i rampljuset. Till skillnad från förut,vet jag idag att självbekräftelse inte nödvändigtvis behöver vara någonting negativt; eftersom de allra flesta behöver söka en viss bekräftelse av sig själv, är det nog bättre att bara omfamna faktum än att skylla på välvilja och världsfred. Ty vi alla i slutändan springer till samma delar av hemmet för att uträtta våra diverse behov. Ty vi alla i slutändan spränger en bro för att utropa vårt behov av uppskattning. Bara att vi gör det på olika sätt.

 Jag har alltid tänkt att självbekräftelsen är någonting som vi ska kunna hämta från oss själva, inifrån. ”Duktigt, Monika” ska i första hand komma från att du själv faktiskt känner dig duktig, inte för att någon säger det. Faktum är ju faktiskt, att någon kan säga samma mening på tusen olika sätt och med tusen olika betydelser – men det är hur du tolkar det som spelar den stora betydelsen för just dig. Om du sedan inser att människan ifråga faktiskt menar att förolämpa dig, kan det i sin tur vara din uppgift att bedöma huruvida personen är en tölp, eller om du faktiskt behöver en självgranskning.

 Mot Malmö sitter jag nu på ett tåg, framlänges. Förväntansfull, smått glad, smått ledsen, tillgiven mina egna egenheter och skavanker. En massa finns kvar att hämta. 

 Men det är dags att slå slag i saken och ta reda på vad mer det finns hos mig, för världen att se.