Hej.
Jag vet att du är arg just nu, och att du vill radera mig från din tillvaro. Mycket av det jag gjort kan ses som avskyvärt, oförlåtligt och bortskrämmande. Ingenting önskvärt av någon av din rang, någon som är så målmedveten och engagerad i livets essentiella frågor. Du har all rätt att känna dig vanhedrad. En sådan som du ska inte beblanda sig med någon som sysslar med någonting sådant. En sådan som du skall hålla sig till någon som är på samma nivå. "Pretty woman" sker inte på riktigt.
Mycket av det jag skriver kan ha kommit från din mun en gång eller två. Minns faktiskt inte. Mycket, mycket, mycket har sagts och några saker var sanning och några lögn. Det mesta av lögnerna var i själva verket förhastade slutsatser och förbannade glåpord som inte skulle ha accepterats av någon - kanske är det därför jag är så säker på min sak. Jag vet att jag inte är den människa som du fått se dessa veckor. Det jag sagt har varken varit sanning eller lögn; det har varit ett kippande efter andan på grund av det hål jag grävt ned mig i, och som nu börjat fyllas med vatten. Vatten, som ett försök att fylla igen brister, varje liten fåra. Vattnet kanske kan vara en symbol för alla de svar som jag har på alla dina frågor.
Detta är överhuvudtaget inte den människan jag uppfostrats till. Det är inte den människan jag ser framför mig som något ideal, och aldrig någonsin skulle jag öppet bekänna mina val för människor som jag vet bryr sig om mig. De människor som bryr sig om mig delar nämligen mina värderingar och jag växer tillsammans med dem - vi ger varandra feedback - vi uppmuntrar när någonting känns bra, och förvarnar när någonting känns fel. Och jag visste om att dessa människor skulle protestera, därför har jag inte heller sagt allt till dem förrän nu. Och det är nu jag blir påmind om mina snedsteg. Stämplingen på vad jag gjort gör sig allt tydligare. Ikväll satt jag och tänkte; hur fan hamnade jag här? Hur kunde jag stega in i detta område, när det är det sista jag var menad till?
"Hon var inte den jag trodde" är säkert en tanke som flugit igenom ditt huvud en, två eller kanske tiotusentals gånger. Gud, vad jag inte vill att du ska tänka så. Vad jag vill att du ska minnas vem jag var när jag var med dig, när vi hade det bra, när vi låg i din säng och skrattade eller grät. Jag gjorde saker som jag skämdes för - därför fick du aldrig höra. Men när jag sedan ville ta bort det, eftersom de sakerna inte var jag; då var det för sent. Det finns inget sätt för mig att säga till dig att han inte var du utan att du ska tänka "bullshit" precis som du tänker om allt annat jag nu säger. Men vem har jag valt att stanna med? Har det varit någon annan än dig? Tror du ärligt talat att jag tror, att den där vänskapen som du trodde jag eftertraktade hos den där faktiskt var någonting jag trodde på - efter allt? Efter allt detta?
Du har tagit på dig skulden för en del av det, vilket jag är tacksam för. Självklart är en del ditt fel. Eller ja, det är det bådas; för vi båda ville ha kakan och äta den. Min kaka var större än din, men jag åt den hela. Tänkte "Ska han ha kaka - då ska fan jag också ha". Jag bakade mig en egen, större, för att även kunna spara lite till sen.
Men alla får inte kaka här i livet. Och det är då man ska bjuda, eller försöka ta del. "Ursäkta, jag skulle inte kunna få en bit?" Och du hade bjudit. Gud, du hade verkligen bjudit mig på kaka. Men i min dimma, i mitt själviska, blinda tillstånd var du bara glupsk och självisk. Allt du ville var att jag skulle lita på att du vill väl. Det är allt du någonsin begärt av alla kring dig - jag, av alla människor i din närhet, kunde inte se det framför mig. Hur fucked up kan man vara i huvudet?
Mitt snedsteg är i första hand någonting som har att göra med min egen identitetslöshet. Trots alla de saker som jag gjorde mot dig, valde du ändå att föra mig på rätt köl och fått mig att tänka efter. Jag klarade tentamen. Jag klarade reflektionsuppgiften. Jag satte manken till, för att du satte kravet. Och jag insåg än mer att den där låga människan som jag uppvisat senaste halvåret inte är jag. Jag har vetat det hela tiden, men det är när man vet vem man verkligen vill vara, som man kan lämna ett dåligt beteende bakom sig.
Jag vill ge dig ett uppriktigt förlåt, men det är inte du som ska ha det. Det är min mamma som ska ha det, och de som har en förhoppning om att jag kan åstadkomma någonting meningsfullt. Jag har gett blanka fan i vilket och se konsekvensen. Din tillvaro har satts på spel. Det viktigaste förtroendet för mig, någonsin. Till vilken jävla nytta?
Jag vet att du är arg just nu, och att du vill radera mig från din tillvaro. Mycket av det jag gjort kan ses som avskyvärt, oförlåtligt och bortskrämmande. Ingenting önskvärt av någon av din rang, någon som är så målmedveten och engagerad i livets essentiella frågor. Du har all rätt att känna dig vanhedrad. En sådan som du ska inte beblanda sig med någon som sysslar med någonting sådant. En sådan som du skall hålla sig till någon som är på samma nivå. "Pretty woman" sker inte på riktigt.
Mycket av det jag skriver kan ha kommit från din mun en gång eller två. Minns faktiskt inte. Mycket, mycket, mycket har sagts och några saker var sanning och några lögn. Det mesta av lögnerna var i själva verket förhastade slutsatser och förbannade glåpord som inte skulle ha accepterats av någon - kanske är det därför jag är så säker på min sak. Jag vet att jag inte är den människa som du fått se dessa veckor. Det jag sagt har varken varit sanning eller lögn; det har varit ett kippande efter andan på grund av det hål jag grävt ned mig i, och som nu börjat fyllas med vatten. Vatten, som ett försök att fylla igen brister, varje liten fåra. Vattnet kanske kan vara en symbol för alla de svar som jag har på alla dina frågor.
Detta är överhuvudtaget inte den människan jag uppfostrats till. Det är inte den människan jag ser framför mig som något ideal, och aldrig någonsin skulle jag öppet bekänna mina val för människor som jag vet bryr sig om mig. De människor som bryr sig om mig delar nämligen mina värderingar och jag växer tillsammans med dem - vi ger varandra feedback - vi uppmuntrar när någonting känns bra, och förvarnar när någonting känns fel. Och jag visste om att dessa människor skulle protestera, därför har jag inte heller sagt allt till dem förrän nu. Och det är nu jag blir påmind om mina snedsteg. Stämplingen på vad jag gjort gör sig allt tydligare. Ikväll satt jag och tänkte; hur fan hamnade jag här? Hur kunde jag stega in i detta område, när det är det sista jag var menad till?
"Hon var inte den jag trodde" är säkert en tanke som flugit igenom ditt huvud en, två eller kanske tiotusentals gånger. Gud, vad jag inte vill att du ska tänka så. Vad jag vill att du ska minnas vem jag var när jag var med dig, när vi hade det bra, när vi låg i din säng och skrattade eller grät. Jag gjorde saker som jag skämdes för - därför fick du aldrig höra. Men när jag sedan ville ta bort det, eftersom de sakerna inte var jag; då var det för sent. Det finns inget sätt för mig att säga till dig att han inte var du utan att du ska tänka "bullshit" precis som du tänker om allt annat jag nu säger. Men vem har jag valt att stanna med? Har det varit någon annan än dig? Tror du ärligt talat att jag tror, att den där vänskapen som du trodde jag eftertraktade hos den där faktiskt var någonting jag trodde på - efter allt? Efter allt detta?
Du har tagit på dig skulden för en del av det, vilket jag är tacksam för. Självklart är en del ditt fel. Eller ja, det är det bådas; för vi båda ville ha kakan och äta den. Min kaka var större än din, men jag åt den hela. Tänkte "Ska han ha kaka - då ska fan jag också ha". Jag bakade mig en egen, större, för att även kunna spara lite till sen.
Men alla får inte kaka här i livet. Och det är då man ska bjuda, eller försöka ta del. "Ursäkta, jag skulle inte kunna få en bit?" Och du hade bjudit. Gud, du hade verkligen bjudit mig på kaka. Men i min dimma, i mitt själviska, blinda tillstånd var du bara glupsk och självisk. Allt du ville var att jag skulle lita på att du vill väl. Det är allt du någonsin begärt av alla kring dig - jag, av alla människor i din närhet, kunde inte se det framför mig. Hur fucked up kan man vara i huvudet?
Mitt snedsteg är i första hand någonting som har att göra med min egen identitetslöshet. Trots alla de saker som jag gjorde mot dig, valde du ändå att föra mig på rätt köl och fått mig att tänka efter. Jag klarade tentamen. Jag klarade reflektionsuppgiften. Jag satte manken till, för att du satte kravet. Och jag insåg än mer att den där låga människan som jag uppvisat senaste halvåret inte är jag. Jag har vetat det hela tiden, men det är när man vet vem man verkligen vill vara, som man kan lämna ett dåligt beteende bakom sig.
Jag vill ge dig ett uppriktigt förlåt, men det är inte du som ska ha det. Det är min mamma som ska ha det, och de som har en förhoppning om att jag kan åstadkomma någonting meningsfullt. Jag har gett blanka fan i vilket och se konsekvensen. Din tillvaro har satts på spel. Det viktigaste förtroendet för mig, någonsin. Till vilken jävla nytta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar