Getter som dansar tango?

Japp, och så har nytt lägenhetssökande påbörjats. Jag är så på g! Det känns som om en rymlig, härlig sak med någonting som påminner om kanske balkong och med ett kök som eventuellt är i ett eget utrymme, är på väg till Isia. Någonting som inte kräver en studerande persons färdigheter. Gärna med parkettgolv i vardagsrummet. Och ganska så centralt.

Just nu sitter jag hemma i min lilla trånga etta och glor på min fisk, samt väntar på att klockan ska bli prick tre. Jag har äntligen en tvättid som jag kan passa. Det är fantastiskt. Jag tror att jag har sumpat typ fyra eller fem tvättider den här månaden på grund av jobbet. Det suger att gå runt i kläder man aldrig skulle ta på sig om det inte var för att allt ligger i tvätten. Samtidigt har jag fått lära mig att jag har mer kläder än jag tror. Dock ligger en rejäl shoppingdag, så fort jag fått min första lön, i planerna.

Förresten så var jag helt så klantig idag. Gick för att köpa mig en falafel (jag var hungrig och på väg hem och orkade inte vänta tills jag var framme), och saknade en krona. Jag frågade falafelsnubbarna om det är okej att jag kommer lite senare med enkronan. De båda tittade på mig och började skratta. De ba "Nääähhh asså, det är en krona. Det är alldeles för mycket för att du ska få låna. Men okej. Kommer du inte tillbaka så skickar vi polisen på dig." Med falafeln i handen gick jag därifrån, till tåget som skulle ta mig hem.
Stiger på tåget, sätter mig och frågar några passagerare bredvid mig om det är okej att jag tar tidningen som ligger på bordet bredvid dem. Utan ett ord ger de mig tidningen och fortsätter kolla ut genom fönstret, och jag börjar ögna igenom förstasidan. Sedan stiger jag av tåget vid min station och går hemåt. Ska ta fram falafeln för att käka lite på vägen.
Men jag glömde den på tåget! >_<

Easy come, easy go som man säger? Det låter perfekt. Och självklart är klockan fem minuter över tre, så min tvättid har börjat. Innan jag råkar glömma bort den helt, är det bäst om jag bara publicerar inlägget och låter det vara för idag.

Ha en bra dag på er!
Kraaaahm.

Grisar som dansar polka.

Oavsett vad som händer, vem som händer och hur det händer, så kvarstår till slut endast ett faktum:

Ingen människa kommer någonsin förstå mig fullt ut - jag har det helt enkelt i mig.

Som om jag visste precis vart månen fanns

Och jag hade antalet stjärnor uppräknat
Och antalet grässtrån i grannens trädgård
Och antalet polkagrisar i godisaffären
Nej, det kommer jag aldrig ha memorerat
Kommer aldrig räkna ut några sådana ting
Och det faktum att jag inte finner det värt
Ger mig oroliga påminnelser.

Det blåser.

På en perrong står lyktor som vajar, med ljus över tomma bänkar. Det flimrande ljuset döljer nästan en delvis småstensbeklädd mark, nedtrampad av mängder av olika människor vars fotsteg riktats mot fjärran. Ännu ett tåg ska anlända.
Arbetskamrater står på perrongen. Flera olika arbetskamrater och andra människor som ska åka med. De huttrar i kylan medan de ängsligt tittar åt vänster, från vilket håll tåget ska anlända.
Himlen är ganska svår att se. Det flimrande ljuset avspeglar en vind som pågår där uppe och som når ner till perrongen, där plastpåsar leker runt över de ännu öde tågrälsen. Den leker med människornas hattar och väskor och armbandsur. Den gör tidningarna oläsbara och ansikten vrids av missnöje med det oanständiga vädret.

Man kan se på människorna att de är rika. Deras resväskor är nya, och skorna är välputsade. De har bråttom, trots att de alla står på samma perrong, väntandes på samma tåg. Armbandsur som blänker fram från under jackärmar gång på gång, vittnar om att människorna tjänat sina pengar på att ägna en stor del av sin tid till hetsiga aktiviteter. Ändå har de alla en gemensam klocka på perrongen. Den visar sex minuter över åtta, två minuter tills tåget anländer.

Vinden leker med hennes hår. Det är långt, lockigt och silvergrått. Klädd i en stor, grön jacka, går hon in på perrongen med osäkra steg, i trasiga skor. Vore det inte för alla rynkor i hennes ansikte hade man tagit henne för ett barn. Hennes ansikte känns så utslitet och så gammalt, men ungt på samma gång. Man ser på henne att hennes liv tog slut för lång tid sedan, innan hon fick chansen att veta vad som hände med det.
Hon håller sina händer i varandra, tröstande sig själv. Vaggande fram och tillbaka med vinden pratar hon, oavbrutet. Hon kollar människorna i ögonen. Hon talar till dem. Hon vädjar till dem om någonting. Ju längre tid människorna lyssnar, desto mer känner de av hennes gråt i rösten. Men de vet inte vad hon vill. Hon låter så blyg och så osäker. De ser bara leenden mot henne som möjligheter. Att nicka och se bort.
Men ryggarna som vänds påverkar inte hennes sorgsna ansiktsuttryck, vädjan har inget avslut. Hon har så mycket att säga, så mycket att be om. Om de bara hade tid.

Tåget anländer, avbryter plastpåsarnas dans. Vindens tjut överröstas av tågrälsens skriande stämma. Återigen tittar armbandsuren fram, ljud av stressade suckar viner genom perrongen. Dörrarna öppnas och människorna kliver snabbt på det påskyndande tåget. Bort mot fjärran, lämnandes en återigen ödslig perrong. En ny stund är kommen för alla.

Hennes vädjan är lång. Ända tills människorna går på tåget och lämnar henne för alltid, fortsätter hon att vädja oavbrutet. Men de ser henne gråta inombords genom fönstret. Hennes nötbruna ögon möter deras blick, innan de vänder sig bort för att finna sina platser.

Plötsligt tystnar hon och vänder sig om. Med osäkra steg lämnar hon till slut perrongen.

Känslor.

Någonting som inga pengar i världen kan påverka till hundra procent, men någonting som säljer som smör så fort man fått grepp om dem.

Känslor. Ett naturligt, kroppsligt - fysiskt som mentalt, fenomen, som förekommer såväl hos människor som hos djur. Någonting som hos olika individer prioriteras på olika sätt, beroende på uppväxt, uppfostran, inställning och intuition. De allra flesta har känslor. De som inte har några känslor, kallas "apatiska". De är ofta oförstådda av många, förmodligen just för att känslor är någonting som så många har gemensamt, men samtidigt även någonting som på ett sätt redovisar en personlighet.

Jag har känslor. Du har förmodligen också känslor, och dina vänner, och dina vänners vänner. Faktum är, att så många har känslor att man gärna tar för givet att deras känslor finns där. Eller så tar man för givet att andra tänker på att du har känslor. Sedan, beroende på hur vi hanterar dem, kan känslor märkas olika mycket i olika situationer. Ibland blir man ledsen, ibland blir man glad, och ibland är känslan kanske någonting mellan "ilska och sorg", och "det fanns säkert en bra anledning till det".

Jag tror att negativa känslor, såsom ilska, endast förekommer då vi inte förstår oss på en situation. Ilska känns som frustration, som en känsla av att vad man än gör, så biter det inte på den felaktiga sida som visar sig för en. Har du tänkt på, att du inte blir arg på sådant som du förstår till fullo?

Kanske är det det som gör att känslor blir tabu idag. För det är bara en tidsfråga innan människor börjar inse, att känslor är tabu. Man visar inte känslor i onödan trots att de allra flesta människor har dem. Här är det som är viktigast ett gott intryck, och då finns det inte plats för känslor i bilden så länge det inte är glädje och lycka. Lättja. Nöje med livet.

Och medan folk blir arga, sitter jag och funderar (nåja, jag är bara människa och får mina arga inslag ibland jag med). Kanske behöver man inte förstå sig på allting. Kanske finns det en anledning till att det där glaset gick sönder, att cykeln blev stulen eller att någon gjorde en repa på din nylackerade bil, men att denna anledning är bortom dina händer. Och kanske är det bäst så. För vad vore livet, om man förstod allting?

Det är det jag älskar med känslor;

Plötsligt får allting en mening.

En tidig dag.

"Yeah!! My dad is better than yours!" "We have the same dad, you idiot." "Yeah, but mine is smarter!"

Haha. Family Guy rockar as.

Idag gick man upp klockan sex på morgonen för att för första gången känna sig som en arbetsperson med tidiga arbetsmorgnar. Att gå upp som alla andra, att äta ordentlig frukost som alla andra, att läsa morgontidningen som alla andra, att pendla som alla andra och att komma hem på eftermiddagen, precis som alla andra. Plötsligt finns det inte längre tid för Våra bästa år, Oprah eller Ricki Lake. Plötsligt är det inte längre att vara uppe så länge man bara orkar kvällen innan, för dagen därpå finns det en tid att passa. Man är upptagen på dagen. Man ställer krav på sin fritid, på sig själv, och på helg-hitta-påanden.

Jag har följt en del diskussioner om arbetslöshet, bidragstagande och arbetsnarkomani. Vittnande om hur de olika parterna trampar ihjäl varandra, på grund av att de anser att deras livsstilar är de ultimata, gör mig smått generad. Jag står inte på någon av sidorna. Jag jobbar för att få ihop en ekonomi samt någonting vettigt att göra om dagarna, men hade jag haft möjligheten så hade jag lätt låtit bli att offra hela min fritid "bara för att ha lite pengar att leva för". Alltså skulle ett bidrag som räckte för en lugn och fri livsstil, vara kanon för mig.

Tyvärr finns det människor som inte vill acceptera sådant. De trivs med att betala skatt till samhället, men hatar att folk lever på den. Det är okej att onödigt dyra projekt sätts upp, såsom svindyra bänkar utanför stadsteatern, men att en person ska få leva ut sig själv tillräckligt innan den är redo att tjäna ett helt samhälle med ett arbete som kanske gör resten av vardagen trött och livlös, det är fullkomligt otänkbart. Alla ska jobba, oavsett om man vet vad man vill ägna sig åt specifikt eller inte. Och det handlar absolut inte om individens egna bästa, att "det är bättre för din ekonomi om du jobbar för dig själv". Det är helt enkelt personer som jobbar, betalar en del av sin lön till staten, men spottar på att dela med sig till andra.

Jaa. Det var väl bara det jag hade att säga egentligen, för ikväll iallafall. Nu måste jag lägga mig för att sova. Imorgon ska jag upp tidigt för att jobba.

Kjam.

Låtsasinlägg?

Början av detta inlägg vill jag ägna åt att hylla ett år och tre månader av Pontus i min närhet. Yay! ^^

Kom nyss hem från Ica Maxi, snälla pappa hjälpte mig med större inköp till kylskåpet. Kylskåp kan tjata asså. "Buhu, du uppdaterar mig aldrig, du lämnar mig alltid utanför". Säg inte det till henne, men köpte faktiskt bara mat för att få tyst på henne. Needy freak!

Pappa fastnade vid cd-samlingen på Maxi, och vi valde vars en skiva. Han tog nån konsertinspelning med Deep Purple-liknande verk, och jag tog... jag vet, sluta skratta nu för fan. Anna-Lotta Larsson. Jag tänkte att eftersom hon såg relativt gammal och poetisk ut på framsidan, och låttitlarna verkade helt filosofiska, så skulle jag kanske få sporrande till poetikerande av henne. "Skivor bör väl ändå alltid vara värda att köpa om de verkar intressanta" brukar det låta från mig när jag inte köpt en dålig skiva på tusen år.

Ickepicke. Första låten var "The Rose". Ni vet, balladen av hon där, vad hette hon nu igen. Joo, Bette Midler. Anna-Lotta översatte den till svenska och la till lite mer känsla. Och alla låtar hon har på skivan, ja, de är av andra personer som skrivit låtar... och som hon översatt. Lixom, hjälp. Hjälp!

Öh, jaja, äter glass. Så det hjälper mig vara lite glad iallafall. Och sedan ska jag tvätta fönstren, diska, och dricka ur mina nya highballglas. As-snygga! Ni får se dem sen. Fast jag får ta fotot med web-kameran, eftersom min digitalkamera behöver ladda sitt batteri.

Och nu är jag översockrad av glassen. Och körde ut Anna-Lotta Larsson. Fasen, inte konstigt att folk blir svartrockare när sån här smörja finns att köpa...

Bodydouble - facedouble

Nä, asså näää, jag vill seriöst inte. Jag viiiiiill inte, inte, inte delta i sådant där! Och jag vill inte att folk ska göra det heller. För varför ska de göra det när de till slut bara är det där som de skyltar med?

Jag syftar inte på småuppvisningar av sig själv. Jag syftar inte på stora uppvisningar heller för den delen. Jag syftar dock på stora uppvisningar av sådant som inte är en själv. Någonting "lånat". Någonting som hade funnits där om man varit född till det, med det eller skapad för att få det sedan. Diskussionen om Michael Jackson är visserligen för längesedan uttjatad. "Den svarte mannen blev vit - huuur i all sin dar kunde det gå till"?

Den ännu mer uttjatade tv-serien V.I.P med bland annat Pamela Anderson var på tv för någon dag sedan. Den serien följde jag för längesedan, men sen blev den på något sätt bortglömd. Självklart finner man år senare att det kan liknas vid den dära gamla tv-serien om Läderlappen och hans äventyr - Superman i slagsmål = "OUCH" "BOOM" "WAAAH" i olika bildmotiv som läggs på skärmbilden med stillbilder på hjältedomen i bakgrunden. Superkul att se.
Hursomhelst. Jag har adlrig utforskat Pamela Anderson speciellt på närmare håll. Vid första anblicken har jag alltid tyckt att hon är en fin snäcka på tv-skärmen. Tills för en stund sen när jag googlade på henne.

Herre-jästanes. Vad har den stackars tjejen gjort med sig själv. Om pengar är lycka och skönhetsoperationer tills man faller sönder är vägen till pengar... då måste hon ha blivit jääääääädrigt lycklig. Undrar när en person inser att den inte borde ha opererat sig från första början.

Fundankar 2

Nej? Nej. Okej. Jag flummade rejält i förra inlägget. Nu när jag läste det, insåg jag att jag inte bara kan lämna min blogg sådär för några dagar. Någonting måste vara klargjort också. Och varför inte bara vara rakt på sak. Varför bara inte säga exakt vad man tänker på just i detta nuet.

Jag undrar. Vad är etik, vad är moral, vad är förstånd, och vad är sunt förnuft? Vem kan förklara för mig, varför människor skyller ifrån sig på materiella ting, på flytande ting och på fasta ting, och ibland, varför skyller människor ifrån sig på varandra? Fasen, jag vill leka helgon. Men hur jag än försöker, så är det hela tiden någonting inom mig som gnager, som säger "Isia, du är väl liiiide skyldig själv." Och ja, klart. Någon gång i livet kommer man väl förhoppningsvis till insikter om hur korkad man egentligen är innerst inne. Och filosofierar man tllräckligt mycket, kanske man till och med kan bli en guru, eller varför inte Naken-Janne/Helikopterdude.

Ibland, när man vaknar en morgon på ett golv och en kudde, en filt över sig och i kläder som man hade på sig kvällen innan, minns man helt enkelt vissa grejer alltför väl för att låta dem passera förbi. Särskilt saker som påverkar ett psykiskt och ett fysiskt mående hos flera personer, etsar sig fast i huvuden. Trötta huvuden. För trötta huvuden för att egentligen göra någonting speciellt och roligt den dära uppvaknade dagen. Speciellt när man vaknar i en skitig lya, undrandes vart man ska ta vägen. Vänta, har detta hänt förut? Självklart. Varför tänker man inte innan, om och efter? Varför tänker inte folk för sig själv heller? Yes. Jag har några människor som skrafsar med tassarna efter att få befinna sig på en "menande"-lista. Men så rak på sak är jag inte. För tydligen är det bara jag som bryr mig.

Gah, så vill man vara ett helgon igen. Sluta, Isia, sluta. Skaffa dig en självinsikt för helvete. Hade du gjort bättre om du befann dig i den sitsen?

...

I have my eyes set on you, watch out.

Fundankar.

Jag har på senare tid kommit längre och längre fram till att man kanske ska lära sig att uppskatta stunder som de är, i stunderna. "Det hände i stundens hetta", brukar det låta. Men asså. Om stunden är så het, varför vandrar folks tankar ibland bort som de gör? Då är väl inte stunden så het iallafall?

Varför kallas det att en stund är het överhuvudtaget? Jag förstår vad som menas, det där *ögonblicket*, då när man verkligen bara har nuet och *ingenting annat gäller*. Men vadå... hett, hett, hett, typ? Extra, extra? Ni vet, som kändislöpsedlar "Heta news, Brittan har rakat huvet". Fast, hon mådde ju inte så bra. Då kanske det inte är så hett, kanske. Men men. Ni vet vad jag menar. Kanske det är det som det syftas på iallafall.

Det jag menar med allt detta, är att man ofta drar sig undan för att göra saker, vänder ner ansiktet för att dölja att man egentligen skulle vilja göra någonting, men man låter bli för att det inte passar sig. När sedan den där stundens hetta kommer upp, när man kan skylla på "fyllan, vädret och sällskapet", då gör man plötsligt allt det där som man vände ner ansiktet för. "Det passar sig inte till vardags, men det passar sig nu", trots att man kommer att träffa de här människorna på vardagen, och att de kommer minnas alltihop som man annars hade skämts för att göra.

Om ni anser att mitt prat just nu är flummigt, så kan jag skylla på att jag har varit ordentligt fundersam kring vissa grejer senaste timmarna.. sedan tretiden i natt.
Men imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag längtar. För jag längtar tills jag börjar uppskatta stundens hetta.

...

Ja, och jag uppskattar inte kommentarer på det här inlägget. XD