Massförstörelsevapnet.

Nej jag talar inte om nåt atomigt eller så. Inga bomber än så länge. Och man kunde aldrig ana att något så fint, så vitt och fluffigt och oskuldsfullt, skulle bli så dödligt farligt i fel mans händer.

Jag talar om den snö som härjar i Malmö - tja i hela Skåne för den delen - hela Sverige - VÄÄÄÄRLDEN!!!! Snöänglar här och där, en och annan snögubbe och lyckliga små barn som åker pulka. Åhåhå, det blir en vit jul i år och det betyder att tomten äntligen kan ta sig fram med sin släde och sina renar och blaha blaha. Aw.

Ju mer man skymtar det vackra och snälla, desto mer skymtar man det onda och farliga - desto mer tappar man förtroende för mänskligheten som moraliskt ting. Snöbollar som kunde rullas till att bli stora, nya (om än kalla) människor (om än fula), kastas på fastigheter och busskurer. Istappar, som med sin skönhet skulle bli en perfekt bakgrundsbild på var mans datorskrivbord - faller ner och träffar personer i hjässan. Blodsplatter och elände. Sedan sitter folk där på trottoarkanten, huvudlösa. Medan de snöbollskastande fortsätter skrattande sin färd mot nästa snöhög för att hämta ny snö. Och medan fastighetsägarna fläktar sig själv med sedelbuntarna, som egentligen skulle ha varit betalningsmedel till elslingor - men som minsann blir en perfekt julklapp till barnen.

Någonstans i Stockholm har en förälder köpt sitt barn en alldeles ny cykel. Men så kom en istapp. Gissa vad de skulle ha lagt pengarna på istället.

Kyla skapar fint pälsmode, isprinsessor, kisande ögon för att skydda mot snöfall vilket gör att folk ser ut som om de ler, pulkatävlingar.
Kyla skapar busstreck av 18-åriga pojkar (väx upp), förkylningar/virus/ihjälfrysningar, blöta strumpor/allmänt obehag.

Kylan borde förstås helst förbjudas. Dock är nog detta svårt att genomföra - det finns dock kryphål. Ett leende från en total främling kan göra att man glömmer kylan totalt. Anordna gemenskap i olika former. Uppfostra buspojkarna (heck, bussa en isprinsessa på dem). Vid sidan om sprutbyte - anordna strumpbyte. Visa Malmös befolkning att staden bryr sig.

Annars är det svårt att bry sig själv.

Pavlov.

Har du hört talas om Pavlovs hundar?

Jag har lyckats utföra detta kognitiva experiment på mig själv.

Sitter och skriver på ett paper som ska vara inne imorgon, och givetvis har grannen satt igång med sitt blåsinstrument igen. Vet inte om det är en fagott eller en trumpet, eller rentav en cello (vill poängtera här att jag är fullkomligt medveten om att cellon INTE är ett blåsinstrument) men oavsett vad det är, så vill jag köra ner instrumentet i halsen på denna någon och sedan släppa loss ordentligt med mina små kärleksvisor.
Vanligtvis brukar jag vara inloggad på det berömda chattprogrammet MSN när jag stör mig på grannens spelande, eftersom datorns position i vardagsrummet verkar ligga precis rätt för ett visst ekoljud som förs just till den här hörnan och som kommer från någonstans under mig. Där brukar jag beklaga mig lite grann över det eländiga ljudet som brukar komma från det faktum att man inte övat på att spela innan man tagit tag i sitt instrument. Idag har jag dock valt att avstå från att logga in på chattprogrammet, för att istället skriva färdigt mitt paper.

Det som avlöste min längtan efter att skriva av mig om Pavlov, var min totalt omedvetna reaktion på grannens pruttmusik; jag tog nämligen direkt tag i mousepaden och styrde muspekarens kosa mot MSN för att beklaga mig. Klassisk betingning minsann!

Musikhögskolan ligger inte långt härifrån, och de har en jäkla massa musikövningslokaler man kan få låna helt gratis. Det är rent ondskefullt av MKB att göra om några av lägenheterna här till studentbostäder för musikstudenter. Jag säger: Gå till skolan, öva där, kom sedan tillbaka när ni lärt er stycket. Majkatt har jag redan tillräckligt av, även i november.

Lund.

Vill bara uttrycka min fascination över Lund.

Det är bara någonting spöklikt över staden; om det är lugnet i centrum, om det är kyrkorna och de gamla byggnaderna, eller om det bara var vädret idag. Snöoväder, halka och slask som skapade ett dystert dagsljus och en centralstation som hade kunnat vara som hämtad ur ett fotografialbum från 1940-talet (givetvis bortsett från medborgarnas klädstil).

Det är en studentstad, där ett tiotal fakulteter är utspridda över gatorna och parkerna. Fakulteter som är belägna i gamla, gamla byggnader som renoverats några gånger, men som förnimmer om en tid för länge sedan. Byggnader som man ibland måste gå igenom gamla grindar för att komma till, eller stora parker.
Det är doften av gamla böcker som vädrats ur av vinden utomhus, bilar och deras avgaser som kör förbi, regn som tvingar ner den på marken någonstans i grusstigen. Doften av böcker tycker jag är underbar, men tanken på att samma doft av böcker funnits där så länge, och att så många som sedan flera årtionden inte är vid livet, som använt sig av biblioteken för att söka information precis som deras arvingar gör idag, gjorde att jag helt enkelt gjorde mina affärer - och gick raka vägen till centralstationen igen. Nej, för här stannar jag inte.

Lund är ett vackert minne. Det är en nostalgitripp, och en sak som har sin tid. Och vem vet, kanske hamnar man där igen en dag - den gången utan förföljare eller ärkefiender. Men idag har jag funnit min rätta plats, och det är inte i spökstaden.

Obevakning.

Mörk kväll.
Uteserveringen är upplyst och pubbesökarna överröstar varandra med fredagskvällstjatter och cigarettrök. Vinkande armar efter en småstressad personal, muttrande miner på tal om någonting som hände på förra lördagsfesten.
Lyckliga miner på tal om det som hände på förra lördagsfesten.
Handskakningar som introduktion på möjligtvis livslånga relationer. Eller bara nöje över natten.

På inneserveringen är det nästan öde. Alla vill vara där ute, delta i cigarettrökens civilisation. Det är ju där alla är, det är ju därför de är där. Socialisering. Går man in, så är det för att man måste av rent fysiologiska behov.

Men inte har puben satt upp någon övervakningskamera över de dunklaste områdena, inte är toalettrummen uppdelade mellan kvinnor och män. Inte har någon ordningsvakt fått uppgiften att kontrollera ordning och reda mellan gästerna, och borden i närheten av toalettsektionen är redan uppdukade och fina, fria från hunger och inkomst. Där finns ingen som ser eller hör vad som sker i toalettkön, än mindre...

Alla har rätt till sin privata sfär, det gäller även övergreppsmannen. Även om han ansåg att hon spelade för svårflörtad, alldeles för otillmötesgående. Att han givit sig på hennes privata sfär, det är hans privata sfär. Det är varken hennes eller någon annans ensak.

Det kommer även domstolen att anse, när han säger "men hon ville ju". Det är iallafall vad hon har fått höra om många liknande fall - klarar hon av statens nekanden i frågan om hennes egna privata sfär? En hel övergripande makt som tar till sig av fiendens kritik mot hur hon agerat i det här fallet, och vad hon hade kunnat göra bättre? Att barnet inom henne valt en bättre plats att vara på, vem berättar hon det för, vem kommer att lyssna?

För några minuter sedan uppdagades att han kommer att sitta bakom lås och bom i ett par år. Och att hon får pengar för mödan. Som att de säger "Nu har du lite försprång, köp dig en turistklassbiljett till någonstans så släpper vi honom lös när du är utom räckhåll". Eller kanske "Här har du lite skadestånd, köp dig någonting fint... ursäkta väntetiden".

Väntetiden. Den började då en obevakad toalettkö bildades. Jag vet inte vad statistiken säger - av bristen på bevakning att döma så är den inte speciellt hög.
Varför skulle den inte vara hög?

För att vi tar försiktighetsåtgärder. Flickor går in på toaletten tillsammans, de vågar inte gå själv. En blir attackerad, den andra larmar. Den andra blir attackerad, den första larmar. Alla oskadda.
Tills flickorna kommer ut ur toaletten och möter kränkning av män utanför. "Ey, lesbiska eller?" och "Men dela med er för fan". Mörkertal. Vem anmäler sådana ord, när de förekommer för ofta för att de ens ska ha en laddning längre?

Det är en enda stor köttmarknad.

En sista gång.

Hur går det?
Någon framgång ännu?
Känns det inte ensamt där, i skuggan av gemensamheten?

Hur går det?
Känns någon ångest?
Är det inte jobbigt att hela tiden behöva kolla över axeln?
"Jag ska nog minsann inte låta dem förstöra min kväll."

Hur gick det till?

Att ifrågasätta och smutskasta böner som hör ett hjärta till -
det är fullkomligt slöseri.
Jag väntar på universums beslut...

Bussdispyter.

Nog visserligen mer än så.

Har jag någonsin beskrivit hur underhållande det kan vara att betrakta människor på bussen och på busshållsplatsen?

Dagens bussresa från stan gav mig ont i magen. Det var fullsmockat med folk. En utländsk kvinna hade kommit in på bussen med sin barnvagn och skulle gå fram till bussföraren för att betala. Det var ungefär när jag hade stigit på bussen, som jag plötsligt hörde "Ur vägen, arabjävel!"

Det var en gammal man, som höll i en rullstol i vilken en annan gammal man satt. Man såg att han brydde sig mycket om denne rullstolsbundne man. Men truten på den omhändertagande gick i ett - "Stick tillbaka dit du kom från!" och "Jävla arab".
Kvinnan svarade "Håll käften", kort och gott. Människor runtom bara stirrade på situationen, medan jag och övriga påstigande försökte ta oss förbi denna gamling och denna förolämpade småbarnsmamma. En äldre kvinna ställde sig upp och sa "Det där är faktiskt en mor, du ska visa respekt!" Människor runtom nickade instämmande. 'Mm, det är ju bara därför man ska visa respekt', tänkte jag.
"Den!?" utbrast mannen. "Den där ska fan tillbaka dit den kom ifrån!"

För varje steg förbi fick jag alltmer ont i magen. Ville skrika "Hur vågar du?? Hon har utländsk härkomst, vilket faktiskt de allra flesta har - men du är dessutom ful, otrevlig och alldeles för gammal för den truten." Det hade fått tyst på honom, tror jag. Hade det eggat honom så hade jag säkert kommit på någonting mer, men det är någonting som jag verkligen ville sagla ut över hans förvridna, glåpordiga ansikte.

Sant som det är sagt, gjorde ynglingen bakom mig det åt mig istället. Han var kanske 12, 13 år gammal, även han med utländsk härkomst. Han hade råkat stöta till mannens armbåge, varvid mannen utbrast "Ur vägen, ungjävel."
Pojken svarade "Ey, håll käften... bög."

Det fick tyst på mannen. Han sa inte mer under hela resan.

Jag och gamlingen gick av på samma hållplats. Även den äldre kvinna som hade sagt ifrån. Och där blev jag paff: Kvinnan gick leende ut från bussen och talade med gamlingen, var trevlig och sa hejdå som om de hade varit bästa vänner.
Jag stod kvar en bit från busshållsplatsen och tittade mot dem. Förvånad, förskräckt, förtvivlad. Att denna människa, trots sina glåpord och sitt otrevliga yttre, kan få vänner, människor på sin sida. Att han kan sätta sig på den där bänken oberörd och med människor runtom sig, medan mamman på bussen antagligen kommer att bära med sig orden och förödmjukelsen ett bra tag framöver.

För inte kan det väl vara så att han helt enkelt bara var på dåligt humör och lät det gå ut över andra? Han måste vara genomond. Dock räckte ett enkelt "Ey, håll käften... bög" för att gubben skulle hålla klaffen resten av resan. En tom respons på en tom förolämpning?

Nej.

Du har alltid rätt, Monika.

"Ursäkta herrn, du spottade på min sko."

Han vände sig om, ögade mig, hånlog och tog ett bloss.

"Va?"

Jag rörde mig inte ur fläcken, men jag kände hur ilskan och irritationen forsade fram och tillbaka genom mig. Egentligen ville jag bara ta fram en k-pist med ett rör som var kopplat till mina spottkörtlar, och skjuta saliv på honom.

"Min sko. Kolla här. Den är inkletad i ditt DNA. Jag är inte intresserad av ditt DNA."

Han stirrade på mig. Tog ett bloss. Tittade på skon. Tittade upp på mig.

"Förlåt, det var inte meningen."

"Mhm, det låter ärligt." Jag rotade fram bomullsrondeller som jag hade liggande i väskan och sträckte fram dem.

Han hånlog igen. Ögade mig. Stirrade på bomullsrondellerna. Tog ett bloss. Andades ut röken och skakade på huvudet i ett skratt.

"Det där salivet hade du kunnat trampa på i vilket fall som helst ju."

"Jag trampade i hundbajs en gång. Jag torkade av min sko i hundens päls. Här är jag ändå generös med mina bomullsrondeller. Se så, jag har bråttom."

"Tss."

"Men herregud. Du får ju för fan stå för dina handlingar. Du valde att spotta på min sko och jag är inte okej med det."

"Jag tänker inte böja mig ner för att torka av din sko."

"Äsch sluta nu, jag bjuder på det."

Han torkade aldrig av min sko. Däremot har jag sett honom ett par gånger sedan dess, och han har kollat bort, kollat ner i marken och börjat pilla med sin mobiltelefon. Det får mig att tänka på mänskligheten och dess inskränkthet. Hur inskränkta människor kan vara, hur deras egna liv och hur deras känslor spelar så mycket större roll än omvärldens. Hur mån man kan vara om att skydda sitt anseende från någonting som kan tänkas verka nedvärderande, patetiskt, trots att man själv var den som orsakade hela scenariot. Hur mån man kan vara om att 'stå på sig', för det ska man göra alltid för att inte någon annan ska göra det åt dig, oavsett situation. Och den åsikt man har är alltid den som är rätt och den går inte att ändra på, och man ska inte låta någon annan ändra på den. Och man är på ett visst sätt och det kan man inte rå för, för det är helt enkelt sån man är.

...det ligger så mycket sanning och så mycket lögn. Så mycket skräp från feltolkningar och så mycket feltolkat "skräp". Jag skäms och jag gråter och jag mår illa.

Men jag gör det, för att jag har en anledning till det.

Ge mig en bomullsrondell så ska jag visa.

Gammalt och nytt.

Hej.

Jag vet inte om det är jag som hörde i höre... eller vad det heter.

Faktumet dessa dagar är att man stängt av hissen i vårt hus för hissbygge. De har bytt ut och reparerat och utvidgat och ladida ladida. Det är nog ganska bra, eftersom mitt första intryck av hissen, dvs på lägenhetsvisningen, var att den stannade någonstans mellan femte och sjätte våningen när jag skulle upp. Den knarrade mellan fjärde och femte och lade till en smäll någonstans vid trean.
När det kommer till vardagsgrejer är jag inte så jättekräsen när det gäller hur nytt eller modernt någonting är. Visst, gäller det prylar så kan det vara kul att kosta på sig någonting alldeles extra, min nya mobiltelefon är till exempel otroligt sexig. Och visst, man vill inte ha dödsångest inför hemresan.

Nu börjar hursomhelst dessa tre hisslösa veckor närma sig sitt slut - rättare sagt, en eller två dagar kvar. De har satt igång hissen tror jag, men de gör fortfarande lite finjusteringar. Den har inte slutat knarra. Det hörs in i lägenheten. Det var detta som gjorde att jag misstänkte att hissen var igång nu, och jag blev så sjukt nyfiken. Så när jag gick igenom trapphuset, tryckte jag på hissknappen. Vad hör jag?

"Till Våning 7" säger en kvinnlig stämma. En sån där maskinell sak. En sån som även finns på bussen, som säger vilken nästa hållplats är.

Jag känner mig verkligen ärad att framtiden kommit för att besöka oss. Det är vackert och så. Men är framtiden verkligen standard?
Såg inte synskadade vilken knapp de hade tryckt på, när de gick in i hissen? Är äldre människor rädda när hissen plötsligt stannar vid en annan våning än den de tryckt sig till - för att någon annan också kallat på den? Eller känner sig folk i det här huset ensamma och vill ha en kvinnlig röst i det trånga utrymme som de vistas i ca två gånger per dag? Det kanske är en vettig anledning.
Jag vet ju om att folk råkat gå av hissen på fel våning för att någon annan hade kallat på den utifrån och sedan skitit i att gå in, så att det såg ut som att man stannade på sin egen våning. Det må ha skapat vissa irritationsmoment.

Kalla mig oldfashioned, men jag skulle föredra att ha kvar den gamla hissen, om än i lite snabbare, säkrare form. Större kommer den ju inte vara ändå - det är någonting som är mer önskvärt i ett sjuvåningshus. I ett lägre hus hade man kunnat ta stora möbler uppför trappan.

Sätt siffror på varje vånings hissdörr inifrån, så att man ser vilken våning man är på innan man går ut. För som jag ser det, så vill dessa söta små krabater syssla med extrem ögontjäning. För inte f*n kommer jag frysa mindre om nätterna på vintern. Inte f*n stämmer husets utseende utifrån, så när som på fönstren, med denna 'standardisering' inomhus. Och kanske skulle man tro att sprickan i min vägg skulle försvinna tack vare hissbygget, men det gör den inte. För det är inte hissbygget det handlar om.

Jag hade gärna flyttat ut i trapphuset... men kvinnorösten i hissen stör mig när jag sover.

Branden.

Satt på en bänk på Södervärn för en halvtimme sedan och betraktade livet runtom mig.

En tjej sitter snett till vänster om mig på en annan bänk med benen utsträckta och i kors. Hon är väldigt snyggt, ungdomligt klädd. Jag skulle vilja säga att hon har likadana skor som jag. Röda Converse Allstar. Men det kan jag inte. Hennes är rena och fina, putsade eller bara nyköpta/välskötta. Mina är fyra eller fem år gamla. Hål på vissa ställen. Inte ett vitt parti någonstans - om det var meningen att man skulle tvätta eller putsa sina Converse så har jag missat det. Mamma hade säkert gjort det i smyg om hon såg dem.
Men jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag har sett dem utvecklas från nya till gamla, från rena till smutsiga, från hela till ihåliga. Varit med på deras resa till sin nuvarande karaktär - sunkiga.

Och när jag satt bredvid tjejen med nya, röda Converse Allstar skämdes jag. Inte över någon känsla av mindervärdeskomplex eller att jag skött mina skor dåligt. Sådant där överlever jag gott och väl.
Mina nya, vita skor i kassen bredvid mig sken av min lycka. Sommarkläderna i den andra kassen också. Det är inte ofta jag shoppar loss. Och på något sätt kände jag att jag fick äta upp det idag när jag satt bredvid den här tjejen. Jag hade lust att, trots mina orakade ben, kasta mig bakom en buske och snabbt byta om till min nya, fräscha garderob. Mina nya vita skor bredvid hennes nya röda Converse.

Kanske är det kursen jag läser som påverkar mig. Eller människor i min omgivning som understryker känslan av framtid och inte förflutet. Mina gamla, röda Converse är en del av en historia om tre gymnasietjejer som delade estetlyckan med allt som hörde till. En gång i tiden var mina skor också sådär nya och fräscha. Men då längtade jag tills de skulle vara i sitt nuvarande skick för det var den stilen som eftersträvades. Det är det jag tänker på när jag ser mina Converse.
Men givetvis är de jäkligt sköna att gå i och de håller som bara den. Det är höjden av farlig bekvämlighet som även kan finnas på andra plan i livet.

Ps. Varför inlägget heter 'Branden'? För att det brann i papperskorgen på busshållplatsen. Det var en massa rök och det luktade bränt. Hade jag haft vatten med mig så hade jag hällt det över branden, men nu hade jag inte det. Ingen affär var öppen i närheten heller, men även om den hade varit det så hade jag inte gjort mig besväret. Speciellt inte sedan en polisbil körde förbi utan att reagera. Så ja.

Milf.

Ett uttryck som kommit upp i den svenska tv-rutan ett antal gånger varje gång jag satt mig i soffan de senaste veckorna har varit följande:

Milf.

Förkortningen, som står för 'Mother I'd Like to F*ck' (enl. Wikipedia även 'Mature I'd like to f*ck'), används för att beskriva kvinnor som, trots att de har en eller flera generationer under sig, av omgivningen tycks påsättbara och lätt någon som en man skulle kunna tänka sig att ta hem en fredagkväll efter krogen eller nattklubben.
Wikipedia skriver att uttrycket är känt från främst porren och populariserades först genom American Pie-filmerna (avskyvärda filmer, avskyvärda).

Senast var det Nyhetsmorgon som hade bjudit in en kvinna som skrivit en bok, och som var där för att berätta, om livet som milf. "Hur är det att vara en milf egentligen?" löd frågan. "Det funkar hur bra som helst" tyckte jag mig höra svaret låta. Vad svaret var, skiter jag fullkomligt i egentligen. Att människor överhuvudtaget använder detta uttrycket för att beskriva sig själv däremot - det försöker jag se framför mig hur det kommer sig.

Att det finns män som tänder på äldre kvinnor är väl ingen nyhet. Förkortningar på nätet underlättar för dem att söka på sina porrfavoriter, okej. Varje part har rätt att vara lycklig. Och någonstans i filmhistorien gjorde de en ungdomsfilm om tonårspojkar som utforskar sin pubertet. Den gick hem hos människor - de lyckades, härligt. När IRL-pojkarna insåg att uttrycket 'milf' numera var lite mer officiellt och alla visste vad det var för någonting, så var det lite mer okej att använda det som uttryck. Folk skrattade ju bara, de refererade i sitt huvud till den där scenen då... Men där borde det f*n i mig ha stannat.

Numera har vi alltså mammor i teverutorna och ute på bloggarna som mer än gärna refererar till sina skriftalster där de beskriver sig själv som 'en riktig milf :D' eller 'det är så svårt att vara milf :('. Främst har jag uppmärksammat yngre tjejer som blivit på smällen och trots vetskapen om sin ännu ej utforskade ungdom valt att behålla sina barn, att gå ut och partaja loss och som ju då per automatik definitivt blivit milfar (unga och vilda, vad kan en man mer begära av ett one night stand?). Förnuftet gick ut och kastade in sina nycklar i brevlådan där. "Oh, hell", sa det.
För var någonstans sitter kopplingen mellan porrindustrin, den insugande nattklubbshysterin och insiktsfulla mammor som skriver böcker? I barnets sinne? Vilket av barnen - nyfött eller nyförlöst?

Alla unga mammor borde snarare satsa på att vara Bilf; 'Brains I'd Like to F*ck'.

Det kungliga.

På söndag kommer vi få veta vad Daniel Westling ska få för titel. Media har redan skvallrat om att han kommer att bli kallad för "Ers Kungliga Höghet prins Daniel". Kronprinsessans ögonsten. Nykomlingen i slottet. Vilken charmör.

Jag tänker inte uttala mig om vad jag tycker om själva bröllopet - det kan vi ta en annan gång - men det har pågått debatter om huruvida kronprinsessan ska få gifta sig med Daniel eller ej, i och med att han är rödblodig och inte blåblodig, och det har resulterat i turturduvornas förtjänst. En stor del av svenska folket är inte förtjusta. Många vill överhuvudtaget inte ha kvar kungahuset och anser att kungafamiljen endast drar pengar från befolkningen. Speciellt nu när bröllopet är igång. Det är bröllopsklänningar, det är nya skor och smink, det är pynt och dekorationer, den nye prinsen ska ha nya glasögon som passar prinsessans outfit och drottning Silvia ska ha en ny hatt. Massor av pengar går åt till evenemanget medan sjukvården inte kan ge oss det vi behöver och skolor serverar mobbade barn på fat.

Men nu har de funnit varandra, och det ska bli ett spektakel. Det som fångat mitt intresse är en insändare i Metro igår, som löd "Betala inte säkerhetsstyrkan med våra skattepengar, ingen kommer att vilja skada prinsessan."
Kungahuset är mycket väl medvetet om hur många som är emot bröllopet och att vi skattebetalare jobbar för att de ska få gifta sig. Med all säkerhet kommer det stå demonstranter utanför på bröllopsdagen. Och de har säkert fått många arga brev.

Så det är en sak att de väljer att betala för det stora bröllopet med våra skattepengar. Vi är ett land som följer en tradition osv. Men att de är medvetna om att vi rödblodiga inte gillar det, och därför sätter in en säkerhetsstyrka på 7000 man vilket de betalar med VÅRA SKATTEPENGAR - det är bara svinigt.

Facebooknätter.

Så, nu finns jag inte längre.
I tre år har jag funnits där alla andra funnits. Visat andra var man är, hur man är, när man är och varför man är. Petat och blivit petad tills armen/magen/ryggen blöder. Ramat in sitt ansikte på diverse olika fotografier från årgångar, månadsgångar, veckogångar. Kollat på andras inramningar. "Jaså, det är så hon ser ut" och "Så skönt att fler kan se ut som sär på fotografier".
Så gick internet ut genom dörren. Användandet minskade radikalt. Och de få gånger som man loggade in, så fanns man inte. Man petade, men det hann läka innan nästa gång. Man skrev, men bara onödiga små inlägg. Inget man blev ihågkommen för - vilket jag inte ville bli heller. På nätet? Snälla nån.

Så jag satte mig ner och började googla. Kom till en sida på aftonbladet som berättade hur svårt det är att få bort sitt facebookkonto. Somliga användare på sajten började intressera sig för detta fenomen. Någon har startat en grupp som heter "How to delete your facebook account permanently" (Hur man permanent tar bort sitt facebookkonto). Någon berättar hur han fick gå igenom 2500 steg (cirkus) för att få bort sig själv därifrån. Någon skriver "Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att förstå att det är någonting lurt med det här".

De vill ta över världen. De stänger in mänskligheten i en bubbla. Och mänskligheten älskar det.

Det tog mig två nätter att ta bort alla mina meddelanden, alla mina kommentarer, alla mina foton, alla mina vänner och mina meddelanden till dem (en jäkla massa scrollande i andras loggar) och alla de idiotapplikationer som glatt berättar vem man är i Ankeborg, och vilken drog man hade varit om man var en drog.
Efter att ha klickat på länken "Ta bort Facebookkonto permanent" kom meddelanderutan upp om att "Kontot inaktiveras i två veckor, varvid det tas bort helt. Om du loggar in inom dessa två veckor, återaktiveras kontot." Och då slog mig tanken "Om mitt konto ändå tas bort helt, varför har jag suttit som en idiot och scrollat, raderat och klickat i två nätter som de skrev att man skulle göra?" Konspirationsteorierna, som de kallas även i detta fallet, började synas ännu tydligare när jag insåg att denne gode man som startat TaBortFacebook-gruppen måste vara någon slags revolutionist. En revolutionist som inser mänsklighetens svagheter och som utan människans vetskap eller förståelse visar att "Du har begått ett misstag med att bli medlem i den här sajten och blottat dig själv helt - en vacker dag förstår du vilket misstag det var - men jag hjälper dig att rentvå dig själv från allt det där. För att göra det måste vi börja i ditt psyke."

För visst f*n har jag inte lust att logga in på Facebook igen när jag kämpat som en tjur för att få bort allt som Facebook handlar om; att 'behålla' kontakten med mina vänner? Inte nog med det så har jag plågat mig själv med att klicka mig till vansinne i två långa nätter. Hade gått snabbare att hoppa ner i en avgrund - men det är inte det livet jag ville få slut på.

Kaffe.

En vulkan. En by med trettio tusen invånare. Sju tusen hus och fyrahundratjugotvå affärer, bagerier, caféer och andra lokaler som invånare kan tänkas behöva. Lekplatser, parker. Barn som skrattar, barn som gråter, tanter som stickar sockor till sina trettiosju år gamla söner och söners söner. Balkonger. Ballonger. Trädgårdsmöbler. Parkeringsplatser och torg.

En staty.

Den symboliserar rikedom, makt och frihet. Den visar ett svärd i vädret och en stor, mätt mage som vittnar om en underförståelse över faktum att mat finns på det stora mahognybordet med svarvade, lackerade ben. Axlarna breda och absolut inte retuscherade. Ansiktet manligt och insiktsfullt – gudomligt, makalöst.

En vas med färska tulpaner från trädgården. En kristallkrona. Ett dragspels körsång i myller av hundra fötter och skällande hundar, framför en sliten hatt på trist betong. Rikedom, frihet. Gyllene hårstrån över fattiga ögon. Fattiga riddare på ett gyllene fat. En korg med äpplen. En vulkan.

De säger att alla ska ha mat på sitt bord. Alla ska veta att man kan köpa ett stort mahognybord om man vill. Några inser att det bara gäller vissa. Och vissa av dem vet, att detta bara är om man håller ett svärd i handen. Svärdet är allt. Utan svärd, ingen makt eller rikedom. Våld och brottslighet.

Folk gör världsresor genom öknar, djungler och tätbefolkade, främmande städer för att få veta vem de är och vad de står för. När de kommer tillbaka är de mer förvirrade än de var när de åkte. De vill åka tillbaka, för där var så nytt och spännande jämfört med här. En ny kultur att anamma, en ny befolkning att lära känna och nya saker att upptäcka. Håller man inte med så är man en fackidiot. Vill man stanna i trista, kalla, gråa Sverige så är man lika trist, kall och grå själv. Man ska inte stänga in sig från kulturer man inte känner. Man ska åka till deras länder och se varför de är som de är. Jag har alltid hållt med. Likt förbannat har jag stått där, som ett fån. Men fötterna, de dansar. Andra fötter reser, men dessa dansar och är lyckliga på sin grund. För de vet, att kulturerna är så många att de ger skoskav. Och skoskav gör att man inte vill gå, och inte dansa heller.

Bryggaren börjar puttra. Tumult på gatorna. Mänsklighetens skarv känner sig sviken. Mjölk i mitt kaffe. Alla barn gråter nu, inte bara några. Två skedar honung och rör om med en sked. Husen ödeläggs, bollplanen töms och gräsmattor lämnas. Söderut, söderut. En slurp, alldeles för varmt. Rör om lite till. Rör er lite snabbare, sno på.

Jag vänder blad, till insändarsidan. Där står det att ingen är perfekt och att alla ska bete sig på ett visst sätt. ”Rök inte i busskuren” och ”Låt den stackars flickan få gå före i kön för att köpa sin klubba”. ”Sänk priset på mjölet” vill vissa. Kaffet är lite bättre. Två snabba slurpar, sedan löser jag sudoku. TV säger: Askmolnet försvårar våra flygresor denna vecka. Ack, då. Dragspelet har tystnat.

Pussgurkor.

Måste bara dela med mig av mina katter. Speciellt senaste tiden har de förbluffat mig med sitt teamwork i skapandet av illusioner som må höra katters mystik till. Kanske beror det på att jag inte varit hemma så mycket som de kanske önskar och att de därför tett sig mer till varandra... hur som helst är jag glad för att de trivs ihop. Speciellt ler jag vid tanken på när:

* jag hade ännu ett långpass på raken och pussingarna stod inte ut med jag skulle gå hemifrån -igen-. När jag närmade mig ytterdörren ställde sig båda två på baktassarna, satte framtassarna på dörren och tjöt "MEEEOOOOOWW..."

* jag vaknade härommorgonen av att Findus satt på ena sidan av mig och nosade i min mungipa, och Lussi satt på andra sidan och fridfullt, lite halvt vakande, hade lagt ena tassen på min arm. Så sjukt kärleksfullt, om än lite creepy. Speciellt sedan de sällan vill kela med mig samtidigt, funderar jag ibland på vad de hade gjort med mig om jag inte hade vaknat..

* de brukar smyga på varandra så att de hoppar en meter upp i luften av skräck. Lussi har även lärt sig värsta Kung fu-grejen med att i farten (då de susar efter varandra genom lägenheten) hoppa upp på väggen och skjuta ifrån för att öka farten ännu mer.

* jag betraktade Lussi från sängen när han gjorde korkade försök att komma in genom sovrumsdörren, som stod på glänt, genom att försöka prega in huvudet. Han har till skillnad från Findus inte lärt sig att man kan stoppa in tassen i glipan och dra dörren mot sig så att den öppnas. Efter en stunds pregande utan framgång gick Lussi därifrån. En kort stund senare kom han tillbaka med Findus. Utan ett jam gick Findus fram till dörren, öppnade dörren åt Lussi med sin dörröppnartalang, och gick sedan ugnt tillbaka till ursprunglig plats igen. Jag önskar att jag fick veta vad Findus fick i gengäld.

* jag lyckades råka stänga in Findus i garderoben en hel dag då jag jobbade tiotimmarspass. När jag kom hem och öppnade garderobsdörren, mötte jag en förvirrad katt som för första gången på tolv timmar mötte ljuset. I femton sekunder försökte han få ordning på vart han var någonstans - andra stoppet var kattlådan, tredje matskålen. Tukti kat.

Löftet.

När du lovar en person någonting, låt oss säga att göra en tjänst, så innebär det att du måste göra det du sagt att du ska göra. Ni har ingått ett muntligt kontrakt som båda är införstådda med. Att inte fullfölja det utlovade resulterar i besvikelse och i värsta fall i osämja om personen inte fått förklarat för sig varför den inte fick som den förväntade sig. Men händer det att löften bryts flera gånger så sinar sakta förtroendet för dig. Nästa gång du lovar någonting så är det bara någonting du säger, med plats för modifikation och 'oftast avbrott'.
När du lovar en annan människa något, så har du automatiskt bundit dig till någonting. Och när du bundit dig till detta, så måste du antingen fullfölja det du lovat, eller bryta löftet - vilket resulterar i besvikelse eller i värsta fall i osämja.

Ibland kan det hända att du lovat en person någonting, som personen själv inte vet om. Ett internt löfte som endast gjorts för dig själv, kanske för att överraska personen på något sätt. Detta kan resultera i positiva känslor hos personen och stärka er relation, alternativt rasera det helt för er (beroende på hur väl du känner denna människa).
Blir du tvungen att bryta ett sådant löfte, är det ingen skada skedd för din och personens relation eftersom personen inte visste om löftet och därför inte kan bli besviken. Däremot blir du besviken över att du inte fullföljde det du lovat dig själv.
Sådana löften kan också handla om enbart dig själv; att gå klart skolan, att städa badrummet, att gå på spa för att skämma bort dig själv ordentligt. Och ibland blir man tvungen att bryta sådana löften. Kanske handlar det om dålig ekonomi, eller brist på tid, eller någon plötslig olycka bland dina vänner eller familj. Men eftersom det bara är du som är med om löftet, är det ingen större skada skedd. Ingen som blev besviken förutom du - men du fick förklarat för dig varför det blev som det blev, och du förlät dig själv.

Nu undrar jag om det finns något samband mellan förmågan att hålla löften till andra och att hålla löften till sig själv?
När man lovar en annan människa någonting, lovar man då sig själv att hålla löftet? Är själva löfteshållningen någonting som kanske håller självförtroendet i trim?
Hur ofta bryter du dina löften till dig själv? Har det kanske blivit så, att det du lovar dig själv idag, är efter år av löftesbrott till slut bara någonting som du säger med plats för modifikation? Hur duktig är du på att hålla dina löften överlag?

VS.

Det är perfekt fullmåne ute ikväll, och de rasande förbigående molnen påminner om någonting som kan vara en skräckfilm om vampyrer eller kallblodiga mord ute i natten. Speciellt halkan ute på parkeringen överrumplar mig - i tron om annalkande vår hade jag förväntat mig en betydligt lättare gång mot taxin. En plusgrad är varmare än tio minusgrader men likt förbannat står man där och skakar. Femton grader till. Det är allt jag begär.
Ett svävande sinne tar mig tillbaka till en naiv ungdom, och jag är inte förvånad över nuvarande resonemang. Det är som om jag var femton år igen. Utan en aning om vad jag ger mig in på och utan en aning om hur jag tar mig ur det. Funderingar om vilket jag borde ta reda på först tar över mig medan allt runtomkring mig fortsätter i sin normala takt. Sin normala, alldeles för snabba takt. Är det läge att tappa huvudet nu, när mitt liv ska ta sitt stora skutt?

Våren ska inte inledas på detta obetänkta sätt. Så låt oss behålla vinterns mystiska atmosfär ett tag till...

Ägg.

En intressant tanke.

Två enäggstvillingar känner samma vän.
En dag fyller vännen år, och båda tvillingarna vill skicka ett grattis-textmeddelande via sina mobiltelefoner till denne. Vad de inte vet är, att de skriver exakt samma sak i textmeddelandena, men underskrivet med sina egna namn. Vi vet att det är lite allmänt känt att enäggstvillingar ofta har samma sätt att interagera på vid vissa skeden (teve har pratat mycket om telepatiska förmågor etc).

När vännen får meddelandena blir han ledsen över tanken på att de bara slängt ihop någonting tillsammans och sedan skickat iväg det. Så han hämnas genom att skicka tillbaka två exakt likadana meddelanden till tvillingarna, med konstgjord personlig prägel.
Givetvis blir tvillingarna konfunderade över hans sätt att dra dem båda över en kam, som om de inte hade sina egna personliga egenskaper och personliga, icke-enäggstvillingsbaserade relationer till vännen.

Det hela slutar med att parterna ser varandra som oärliga och lata, och vänskapen därmed inte fördjupas.

Är detta möjligt?

Lullo

Sitter på bussen hem en fredagkväll efter midnatt. Utanför regnsnöar det, och jag njuter av att höra vattendunsar mot bussens fönster. Äntligen slipper vi det - det där vi saknar på sommaren, men hatar på vintern. Snön.
Vi kan ju aldrig riktigt bestämma oss. För att detta till trots var vi lyckliga över en vit jul, och grät över en regnig sommar.

Mänskligheten. Detta arma släkte som det alltid är synd om, oavsett situation. Det kan handla om gravallvarliga saker, och det kan handla om lite spilld crème fraiche. Beroende på våglängden i övrigt kan vi i vissa skeden reagera exakt lika starkt på om vi brände vid potatisen, som om hamstern ramlade ut genom fönstret. Är det inte ironiskt?

"Hycklare där", kan man kanske påstå. "Dig är det också alltid synd om. Du är duktig på att beklaga dig." Kanske det. Har man inget glatt att berätta, som man vill att hela världen ska höra - utan att låta skrytande, dömande, drömmande eller ironisk (för det kommer du definitivt få sota för) - nä, då får man klaga. Eller håna folk bara för att. Eller prata viktiga, vuxna saker.

Frågan är dock idag - vad tusan pratade jag om med mina vänner i mellanstadiet??

Nytt.

Medan ett gammalt förflutet hoppar på bussen jag sitter på, med barn i handen och ett vuxet leende över läpparna - försvinner ett nyare förflutet i snåren av historia om glada och roliga dagar, i skuggan av ett nytt år och nya löften. Sorg över obefintlig sorg är någonting som överväldigar mer än det faktum att friheten och den nya värmen från elementen blandar ihop en ny aning om vad trivsel är. Och sängen - den stora, nya sängen som står i rummet där tusen minnen lagrats under så lite så fjorton månader, varför väcker den så pass abstrakt undran?

Hur många nya starter får en människa under sitt liv? Finns det statistik över det? Hur många gånger har man inte bestämt sig för att "nä nu jävlar" och "Nu babbe mig ska vi slå slag i saken. Det är ju trots allt nytt år"?

En sak kan vi säkert många hålla med om - 2009 sög åsneröv. För min del av många sentimentala anledningar. Och för många andra också. Och nu har vi kommit in på ett nytt decennium, då folk i min generation kommer få barn, gifta sig och skaffa hus och Saab (ja för ni har väl läst ;)). Nytt år, nya möjligheter - första året på decenniet innebär krav på planering, strukturering och nerknarkning med förskönande ungdomselixir. Nu ska vi bli vuxna på riktigt.

Även det suger åsneröv. Men ja.. jag får se till att gilla åsneröv.