Du har alltid rätt, Monika.

"Ursäkta herrn, du spottade på min sko."

Han vände sig om, ögade mig, hånlog och tog ett bloss.

"Va?"

Jag rörde mig inte ur fläcken, men jag kände hur ilskan och irritationen forsade fram och tillbaka genom mig. Egentligen ville jag bara ta fram en k-pist med ett rör som var kopplat till mina spottkörtlar, och skjuta saliv på honom.

"Min sko. Kolla här. Den är inkletad i ditt DNA. Jag är inte intresserad av ditt DNA."

Han stirrade på mig. Tog ett bloss. Tittade på skon. Tittade upp på mig.

"Förlåt, det var inte meningen."

"Mhm, det låter ärligt." Jag rotade fram bomullsrondeller som jag hade liggande i väskan och sträckte fram dem.

Han hånlog igen. Ögade mig. Stirrade på bomullsrondellerna. Tog ett bloss. Andades ut röken och skakade på huvudet i ett skratt.

"Det där salivet hade du kunnat trampa på i vilket fall som helst ju."

"Jag trampade i hundbajs en gång. Jag torkade av min sko i hundens päls. Här är jag ändå generös med mina bomullsrondeller. Se så, jag har bråttom."

"Tss."

"Men herregud. Du får ju för fan stå för dina handlingar. Du valde att spotta på min sko och jag är inte okej med det."

"Jag tänker inte böja mig ner för att torka av din sko."

"Äsch sluta nu, jag bjuder på det."

Han torkade aldrig av min sko. Däremot har jag sett honom ett par gånger sedan dess, och han har kollat bort, kollat ner i marken och börjat pilla med sin mobiltelefon. Det får mig att tänka på mänskligheten och dess inskränkthet. Hur inskränkta människor kan vara, hur deras egna liv och hur deras känslor spelar så mycket större roll än omvärldens. Hur mån man kan vara om att skydda sitt anseende från någonting som kan tänkas verka nedvärderande, patetiskt, trots att man själv var den som orsakade hela scenariot. Hur mån man kan vara om att 'stå på sig', för det ska man göra alltid för att inte någon annan ska göra det åt dig, oavsett situation. Och den åsikt man har är alltid den som är rätt och den går inte att ändra på, och man ska inte låta någon annan ändra på den. Och man är på ett visst sätt och det kan man inte rå för, för det är helt enkelt sån man är.

...det ligger så mycket sanning och så mycket lögn. Så mycket skräp från feltolkningar och så mycket feltolkat "skräp". Jag skäms och jag gråter och jag mår illa.

Men jag gör det, för att jag har en anledning till det.

Ge mig en bomullsrondell så ska jag visa.

Gammalt och nytt.

Hej.

Jag vet inte om det är jag som hörde i höre... eller vad det heter.

Faktumet dessa dagar är att man stängt av hissen i vårt hus för hissbygge. De har bytt ut och reparerat och utvidgat och ladida ladida. Det är nog ganska bra, eftersom mitt första intryck av hissen, dvs på lägenhetsvisningen, var att den stannade någonstans mellan femte och sjätte våningen när jag skulle upp. Den knarrade mellan fjärde och femte och lade till en smäll någonstans vid trean.
När det kommer till vardagsgrejer är jag inte så jättekräsen när det gäller hur nytt eller modernt någonting är. Visst, gäller det prylar så kan det vara kul att kosta på sig någonting alldeles extra, min nya mobiltelefon är till exempel otroligt sexig. Och visst, man vill inte ha dödsångest inför hemresan.

Nu börjar hursomhelst dessa tre hisslösa veckor närma sig sitt slut - rättare sagt, en eller två dagar kvar. De har satt igång hissen tror jag, men de gör fortfarande lite finjusteringar. Den har inte slutat knarra. Det hörs in i lägenheten. Det var detta som gjorde att jag misstänkte att hissen var igång nu, och jag blev så sjukt nyfiken. Så när jag gick igenom trapphuset, tryckte jag på hissknappen. Vad hör jag?

"Till Våning 7" säger en kvinnlig stämma. En sån där maskinell sak. En sån som även finns på bussen, som säger vilken nästa hållplats är.

Jag känner mig verkligen ärad att framtiden kommit för att besöka oss. Det är vackert och så. Men är framtiden verkligen standard?
Såg inte synskadade vilken knapp de hade tryckt på, när de gick in i hissen? Är äldre människor rädda när hissen plötsligt stannar vid en annan våning än den de tryckt sig till - för att någon annan också kallat på den? Eller känner sig folk i det här huset ensamma och vill ha en kvinnlig röst i det trånga utrymme som de vistas i ca två gånger per dag? Det kanske är en vettig anledning.
Jag vet ju om att folk råkat gå av hissen på fel våning för att någon annan hade kallat på den utifrån och sedan skitit i att gå in, så att det såg ut som att man stannade på sin egen våning. Det må ha skapat vissa irritationsmoment.

Kalla mig oldfashioned, men jag skulle föredra att ha kvar den gamla hissen, om än i lite snabbare, säkrare form. Större kommer den ju inte vara ändå - det är någonting som är mer önskvärt i ett sjuvåningshus. I ett lägre hus hade man kunnat ta stora möbler uppför trappan.

Sätt siffror på varje vånings hissdörr inifrån, så att man ser vilken våning man är på innan man går ut. För som jag ser det, så vill dessa söta små krabater syssla med extrem ögontjäning. För inte f*n kommer jag frysa mindre om nätterna på vintern. Inte f*n stämmer husets utseende utifrån, så när som på fönstren, med denna 'standardisering' inomhus. Och kanske skulle man tro att sprickan i min vägg skulle försvinna tack vare hissbygget, men det gör den inte. För det är inte hissbygget det handlar om.

Jag hade gärna flyttat ut i trapphuset... men kvinnorösten i hissen stör mig när jag sover.

Branden.

Satt på en bänk på Södervärn för en halvtimme sedan och betraktade livet runtom mig.

En tjej sitter snett till vänster om mig på en annan bänk med benen utsträckta och i kors. Hon är väldigt snyggt, ungdomligt klädd. Jag skulle vilja säga att hon har likadana skor som jag. Röda Converse Allstar. Men det kan jag inte. Hennes är rena och fina, putsade eller bara nyköpta/välskötta. Mina är fyra eller fem år gamla. Hål på vissa ställen. Inte ett vitt parti någonstans - om det var meningen att man skulle tvätta eller putsa sina Converse så har jag missat det. Mamma hade säkert gjort det i smyg om hon såg dem.
Men jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag har sett dem utvecklas från nya till gamla, från rena till smutsiga, från hela till ihåliga. Varit med på deras resa till sin nuvarande karaktär - sunkiga.

Och när jag satt bredvid tjejen med nya, röda Converse Allstar skämdes jag. Inte över någon känsla av mindervärdeskomplex eller att jag skött mina skor dåligt. Sådant där överlever jag gott och väl.
Mina nya, vita skor i kassen bredvid mig sken av min lycka. Sommarkläderna i den andra kassen också. Det är inte ofta jag shoppar loss. Och på något sätt kände jag att jag fick äta upp det idag när jag satt bredvid den här tjejen. Jag hade lust att, trots mina orakade ben, kasta mig bakom en buske och snabbt byta om till min nya, fräscha garderob. Mina nya vita skor bredvid hennes nya röda Converse.

Kanske är det kursen jag läser som påverkar mig. Eller människor i min omgivning som understryker känslan av framtid och inte förflutet. Mina gamla, röda Converse är en del av en historia om tre gymnasietjejer som delade estetlyckan med allt som hörde till. En gång i tiden var mina skor också sådär nya och fräscha. Men då längtade jag tills de skulle vara i sitt nuvarande skick för det var den stilen som eftersträvades. Det är det jag tänker på när jag ser mina Converse.
Men givetvis är de jäkligt sköna att gå i och de håller som bara den. Det är höjden av farlig bekvämlighet som även kan finnas på andra plan i livet.

Ps. Varför inlägget heter 'Branden'? För att det brann i papperskorgen på busshållplatsen. Det var en massa rök och det luktade bränt. Hade jag haft vatten med mig så hade jag hällt det över branden, men nu hade jag inte det. Ingen affär var öppen i närheten heller, men även om den hade varit det så hade jag inte gjort mig besväret. Speciellt inte sedan en polisbil körde förbi utan att reagera. Så ja.

Milf.

Ett uttryck som kommit upp i den svenska tv-rutan ett antal gånger varje gång jag satt mig i soffan de senaste veckorna har varit följande:

Milf.

Förkortningen, som står för 'Mother I'd Like to F*ck' (enl. Wikipedia även 'Mature I'd like to f*ck'), används för att beskriva kvinnor som, trots att de har en eller flera generationer under sig, av omgivningen tycks påsättbara och lätt någon som en man skulle kunna tänka sig att ta hem en fredagkväll efter krogen eller nattklubben.
Wikipedia skriver att uttrycket är känt från främst porren och populariserades först genom American Pie-filmerna (avskyvärda filmer, avskyvärda).

Senast var det Nyhetsmorgon som hade bjudit in en kvinna som skrivit en bok, och som var där för att berätta, om livet som milf. "Hur är det att vara en milf egentligen?" löd frågan. "Det funkar hur bra som helst" tyckte jag mig höra svaret låta. Vad svaret var, skiter jag fullkomligt i egentligen. Att människor överhuvudtaget använder detta uttrycket för att beskriva sig själv däremot - det försöker jag se framför mig hur det kommer sig.

Att det finns män som tänder på äldre kvinnor är väl ingen nyhet. Förkortningar på nätet underlättar för dem att söka på sina porrfavoriter, okej. Varje part har rätt att vara lycklig. Och någonstans i filmhistorien gjorde de en ungdomsfilm om tonårspojkar som utforskar sin pubertet. Den gick hem hos människor - de lyckades, härligt. När IRL-pojkarna insåg att uttrycket 'milf' numera var lite mer officiellt och alla visste vad det var för någonting, så var det lite mer okej att använda det som uttryck. Folk skrattade ju bara, de refererade i sitt huvud till den där scenen då... Men där borde det f*n i mig ha stannat.

Numera har vi alltså mammor i teverutorna och ute på bloggarna som mer än gärna refererar till sina skriftalster där de beskriver sig själv som 'en riktig milf :D' eller 'det är så svårt att vara milf :('. Främst har jag uppmärksammat yngre tjejer som blivit på smällen och trots vetskapen om sin ännu ej utforskade ungdom valt att behålla sina barn, att gå ut och partaja loss och som ju då per automatik definitivt blivit milfar (unga och vilda, vad kan en man mer begära av ett one night stand?). Förnuftet gick ut och kastade in sina nycklar i brevlådan där. "Oh, hell", sa det.
För var någonstans sitter kopplingen mellan porrindustrin, den insugande nattklubbshysterin och insiktsfulla mammor som skriver böcker? I barnets sinne? Vilket av barnen - nyfött eller nyförlöst?

Alla unga mammor borde snarare satsa på att vara Bilf; 'Brains I'd Like to F*ck'.

Det kungliga.

På söndag kommer vi få veta vad Daniel Westling ska få för titel. Media har redan skvallrat om att han kommer att bli kallad för "Ers Kungliga Höghet prins Daniel". Kronprinsessans ögonsten. Nykomlingen i slottet. Vilken charmör.

Jag tänker inte uttala mig om vad jag tycker om själva bröllopet - det kan vi ta en annan gång - men det har pågått debatter om huruvida kronprinsessan ska få gifta sig med Daniel eller ej, i och med att han är rödblodig och inte blåblodig, och det har resulterat i turturduvornas förtjänst. En stor del av svenska folket är inte förtjusta. Många vill överhuvudtaget inte ha kvar kungahuset och anser att kungafamiljen endast drar pengar från befolkningen. Speciellt nu när bröllopet är igång. Det är bröllopsklänningar, det är nya skor och smink, det är pynt och dekorationer, den nye prinsen ska ha nya glasögon som passar prinsessans outfit och drottning Silvia ska ha en ny hatt. Massor av pengar går åt till evenemanget medan sjukvården inte kan ge oss det vi behöver och skolor serverar mobbade barn på fat.

Men nu har de funnit varandra, och det ska bli ett spektakel. Det som fångat mitt intresse är en insändare i Metro igår, som löd "Betala inte säkerhetsstyrkan med våra skattepengar, ingen kommer att vilja skada prinsessan."
Kungahuset är mycket väl medvetet om hur många som är emot bröllopet och att vi skattebetalare jobbar för att de ska få gifta sig. Med all säkerhet kommer det stå demonstranter utanför på bröllopsdagen. Och de har säkert fått många arga brev.

Så det är en sak att de väljer att betala för det stora bröllopet med våra skattepengar. Vi är ett land som följer en tradition osv. Men att de är medvetna om att vi rödblodiga inte gillar det, och därför sätter in en säkerhetsstyrka på 7000 man vilket de betalar med VÅRA SKATTEPENGAR - det är bara svinigt.

Facebooknätter.

Så, nu finns jag inte längre.
I tre år har jag funnits där alla andra funnits. Visat andra var man är, hur man är, när man är och varför man är. Petat och blivit petad tills armen/magen/ryggen blöder. Ramat in sitt ansikte på diverse olika fotografier från årgångar, månadsgångar, veckogångar. Kollat på andras inramningar. "Jaså, det är så hon ser ut" och "Så skönt att fler kan se ut som sär på fotografier".
Så gick internet ut genom dörren. Användandet minskade radikalt. Och de få gånger som man loggade in, så fanns man inte. Man petade, men det hann läka innan nästa gång. Man skrev, men bara onödiga små inlägg. Inget man blev ihågkommen för - vilket jag inte ville bli heller. På nätet? Snälla nån.

Så jag satte mig ner och började googla. Kom till en sida på aftonbladet som berättade hur svårt det är att få bort sitt facebookkonto. Somliga användare på sajten började intressera sig för detta fenomen. Någon har startat en grupp som heter "How to delete your facebook account permanently" (Hur man permanent tar bort sitt facebookkonto). Någon berättar hur han fick gå igenom 2500 steg (cirkus) för att få bort sig själv därifrån. Någon skriver "Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att förstå att det är någonting lurt med det här".

De vill ta över världen. De stänger in mänskligheten i en bubbla. Och mänskligheten älskar det.

Det tog mig två nätter att ta bort alla mina meddelanden, alla mina kommentarer, alla mina foton, alla mina vänner och mina meddelanden till dem (en jäkla massa scrollande i andras loggar) och alla de idiotapplikationer som glatt berättar vem man är i Ankeborg, och vilken drog man hade varit om man var en drog.
Efter att ha klickat på länken "Ta bort Facebookkonto permanent" kom meddelanderutan upp om att "Kontot inaktiveras i två veckor, varvid det tas bort helt. Om du loggar in inom dessa två veckor, återaktiveras kontot." Och då slog mig tanken "Om mitt konto ändå tas bort helt, varför har jag suttit som en idiot och scrollat, raderat och klickat i två nätter som de skrev att man skulle göra?" Konspirationsteorierna, som de kallas även i detta fallet, började synas ännu tydligare när jag insåg att denne gode man som startat TaBortFacebook-gruppen måste vara någon slags revolutionist. En revolutionist som inser mänsklighetens svagheter och som utan människans vetskap eller förståelse visar att "Du har begått ett misstag med att bli medlem i den här sajten och blottat dig själv helt - en vacker dag förstår du vilket misstag det var - men jag hjälper dig att rentvå dig själv från allt det där. För att göra det måste vi börja i ditt psyke."

För visst f*n har jag inte lust att logga in på Facebook igen när jag kämpat som en tjur för att få bort allt som Facebook handlar om; att 'behålla' kontakten med mina vänner? Inte nog med det så har jag plågat mig själv med att klicka mig till vansinne i två långa nätter. Hade gått snabbare att hoppa ner i en avgrund - men det är inte det livet jag ville få slut på.

Kaffe.

En vulkan. En by med trettio tusen invånare. Sju tusen hus och fyrahundratjugotvå affärer, bagerier, caféer och andra lokaler som invånare kan tänkas behöva. Lekplatser, parker. Barn som skrattar, barn som gråter, tanter som stickar sockor till sina trettiosju år gamla söner och söners söner. Balkonger. Ballonger. Trädgårdsmöbler. Parkeringsplatser och torg.

En staty.

Den symboliserar rikedom, makt och frihet. Den visar ett svärd i vädret och en stor, mätt mage som vittnar om en underförståelse över faktum att mat finns på det stora mahognybordet med svarvade, lackerade ben. Axlarna breda och absolut inte retuscherade. Ansiktet manligt och insiktsfullt – gudomligt, makalöst.

En vas med färska tulpaner från trädgården. En kristallkrona. Ett dragspels körsång i myller av hundra fötter och skällande hundar, framför en sliten hatt på trist betong. Rikedom, frihet. Gyllene hårstrån över fattiga ögon. Fattiga riddare på ett gyllene fat. En korg med äpplen. En vulkan.

De säger att alla ska ha mat på sitt bord. Alla ska veta att man kan köpa ett stort mahognybord om man vill. Några inser att det bara gäller vissa. Och vissa av dem vet, att detta bara är om man håller ett svärd i handen. Svärdet är allt. Utan svärd, ingen makt eller rikedom. Våld och brottslighet.

Folk gör världsresor genom öknar, djungler och tätbefolkade, främmande städer för att få veta vem de är och vad de står för. När de kommer tillbaka är de mer förvirrade än de var när de åkte. De vill åka tillbaka, för där var så nytt och spännande jämfört med här. En ny kultur att anamma, en ny befolkning att lära känna och nya saker att upptäcka. Håller man inte med så är man en fackidiot. Vill man stanna i trista, kalla, gråa Sverige så är man lika trist, kall och grå själv. Man ska inte stänga in sig från kulturer man inte känner. Man ska åka till deras länder och se varför de är som de är. Jag har alltid hållt med. Likt förbannat har jag stått där, som ett fån. Men fötterna, de dansar. Andra fötter reser, men dessa dansar och är lyckliga på sin grund. För de vet, att kulturerna är så många att de ger skoskav. Och skoskav gör att man inte vill gå, och inte dansa heller.

Bryggaren börjar puttra. Tumult på gatorna. Mänsklighetens skarv känner sig sviken. Mjölk i mitt kaffe. Alla barn gråter nu, inte bara några. Två skedar honung och rör om med en sked. Husen ödeläggs, bollplanen töms och gräsmattor lämnas. Söderut, söderut. En slurp, alldeles för varmt. Rör om lite till. Rör er lite snabbare, sno på.

Jag vänder blad, till insändarsidan. Där står det att ingen är perfekt och att alla ska bete sig på ett visst sätt. ”Rök inte i busskuren” och ”Låt den stackars flickan få gå före i kön för att köpa sin klubba”. ”Sänk priset på mjölet” vill vissa. Kaffet är lite bättre. Två snabba slurpar, sedan löser jag sudoku. TV säger: Askmolnet försvårar våra flygresor denna vecka. Ack, då. Dragspelet har tystnat.