Morr.

Ibland sysslar man med saker som man sysslar med varje annan dag, och man kommer in i rutiner som gör att hjärnans tankeverksamhet kan unna sig promenader åt andra håll. Medan jag dukar upp borden i restaurangen kommer jag på poetiska, aningen misslyckade textremsor. T. ex.

"Tänk dig en vattenpöl på en trottoar, i ett ösande höstregn. Men trots vattendropparna som speglas i pölens vattenyta, reagerar denna ej på regndropparna som faller på den. Den flyter istället, nästan nonchalant, lika lugnt och sansat som om den var en öde sjö en kvittrande sommardag."

Det kunde ha varit början till någonting stort. Men nu har jag gått och glömt att copyrighta det, vilket innebär att någon kanske snor det och gör en stor hit av det. Inte ens för att ära mig. För varför skulle man ära någon okänd bloggare som skriver några krafs på en unken, ouppdaterad hemsida med en egobild som bakgrund? Nej, detta skulle användas för personens egen vinning, för att känna att man får ut någonting av andras talanger och kanske tjäna pengar på det.

Men varsågod. Skulle jag någonsin läsa det i en bästsäljande novell, roman eller självbiografi, utan att det är citerat eller refererat eller vilket fint ord som än skulle passa till något som kanske skulle gynna mig... så skulle jag inte fälla en tår. Jag skulle sitta och le för mig själv. Tänka, "fasen, jag måste vara duktig som får andra att få saker publicerade utan att jag behöver göra någonting speciellt".

Inte för att någon skulle sno det och göra en stor hit av det. Inte vad jag själv tror iallafall. Så höga tankar, stor-författare-tankar, bästsäljande-novellist-tankar, har jag inte om någon som går och snor citat från stackars bloggare som inte har något vettigt att skriva om. Men även om jag så skulle se det på nån community för emosar som skriver egna vackra verk, skulle jag ändå le för mig själv. Tänka, "fasen, jag måste vara duktig som får andra att få saker publicerade utan att jag behöver göra någonting speciellt".

För nuförtiden behöver man inte vara så duktig för att få saker publicerade utan att behöva göra någonting speciellt. Det säger bara, "klick".

Damn. Personlig lycka is - the - shit.

Ligger i sängen en ledig lördag. Det regnar utanför fönstret och lille Felix spinner bredvid mig. Har egentligen ingen lust att ligga och dega, men det finns inte så mycket annat att göra. Det vill säga, om man inte vill syssla med sånt dära viktigt som att städa, laga mat, sortera. Vuxensaker. Usch.

Saker har gått så otroligt snett på sistone, och jag har varit ledsen. Det blir ju så när personer inte kommer överens. Det svåra är när anklagelser utlöser anklagelser, och det som skulle bli en lösning istället blir någonting ännu mer invecklat. Tårar utlöser ilska utlöser tårar. Så himla onödigt, men tydligen så himla efterlängtat. Jag kan inte se det som någonting annat. Å andra sidan, jag kan inte se via andras ögon. Inte heller läsa andras tankar.

Jag vill bara få ett slut på hela dramat. Slippa tjafs och sårade känslor. Det är klart att vi varje dag möter svårigheter med oss själva som vi måste övervinna, och vilket vi klarar av av ren personlig styrka, kanske utan att ens tänka på det. Men kan man inte umgås med andra på grund av dessa svårigheter, kanske man ska inse mönstret?

Vi är inte utbytbara.

~

Sucky sucky.

"Här på MKB har vi någonting som kallas för VLU, Valfritt LägenhetsUnderhåll, vilket innebär att blablablablablablabla......"

That's it. Jag är alldeles för besviken på omvärlden just nu. MKB-tanter (och andra tanter) försvarar saker som bör tas upp i stora förhandlingar. Men vad fasen, det är ju bara omtapetsering (och annat...), det är inte värt att gå så långt med det. Förhandlarna är förresten ändå på semester (och annat). De kan inte ta det just nu, de har sina egna liv (eller vad fan det är de nu har).

När jag var yngre var det mesta bättre. Folk kände inte att de behövde supa ner sig för att komma ifrån vardagen, de skötte sitt men kunde ändå bjuda på sig själva, och åldern var en riktig förklaring till somliga beteenden. Nu ska man vara vuxen. Man är antingen för stel eller för lös. Man måste antingen prata mer eller vara tystare. Men man får inte blanda sig i folks angelägenheter, om det inte handlar om skitsnack. För luften är fri. Och kan man säga det som man vill säga till personen i fråga ändå, även om man säger det när man är i ett annat rum, är det inte skitsnack. Men lyssna på denna: Antingen är man modig (rakt på sak??) eller så är man en mes.

Haha!! JUST det var vad jag väntade på. Den meningen, från precis rätt person. Han som har mage att komma hem till en och säga just de saker man vill höra. Inte. Han är ju så modig.

Vänta er inte mer. Aldrig.

Låt mig vara nu. Det finns ingenting att lösa längre...

MVH

PS: Felix och Findus mår bra. =)

När jag kallar Findus Felix svarar Pontus.

En ny liten själ har kommit till oss. Den lilla ängeln heter Felix och han rev mig precis i låret! Det svider!! >_<

Trodde katterna skulle äta upp/fräsa ihjäl varandra först. Findus har varit så himla jobbig mot Felix och har sprungit efter honom vart Felix än gick, inklusive kattlådan. Somliga har ju aldrig sett andra katter än sig själv förut. Men minsann, de sussar sött tillsammans nu och är hur söta som helst! Findus har till och med blivit mycket keligare nu och tagit på sig någon slags... papparoll. XD

Förutom att bilderna blir ganska suddiga (vad annat kan man vänta sig med en kattunge med myror i... ja, där bak?) så är Felix en riktig fotokissemiss. (=

Tack, Alexander och hans familj för Felix!