Obevakning.

Mörk kväll.
Uteserveringen är upplyst och pubbesökarna överröstar varandra med fredagskvällstjatter och cigarettrök. Vinkande armar efter en småstressad personal, muttrande miner på tal om någonting som hände på förra lördagsfesten.
Lyckliga miner på tal om det som hände på förra lördagsfesten.
Handskakningar som introduktion på möjligtvis livslånga relationer. Eller bara nöje över natten.

På inneserveringen är det nästan öde. Alla vill vara där ute, delta i cigarettrökens civilisation. Det är ju där alla är, det är ju därför de är där. Socialisering. Går man in, så är det för att man måste av rent fysiologiska behov.

Men inte har puben satt upp någon övervakningskamera över de dunklaste områdena, inte är toalettrummen uppdelade mellan kvinnor och män. Inte har någon ordningsvakt fått uppgiften att kontrollera ordning och reda mellan gästerna, och borden i närheten av toalettsektionen är redan uppdukade och fina, fria från hunger och inkomst. Där finns ingen som ser eller hör vad som sker i toalettkön, än mindre...

Alla har rätt till sin privata sfär, det gäller även övergreppsmannen. Även om han ansåg att hon spelade för svårflörtad, alldeles för otillmötesgående. Att han givit sig på hennes privata sfär, det är hans privata sfär. Det är varken hennes eller någon annans ensak.

Det kommer även domstolen att anse, när han säger "men hon ville ju". Det är iallafall vad hon har fått höra om många liknande fall - klarar hon av statens nekanden i frågan om hennes egna privata sfär? En hel övergripande makt som tar till sig av fiendens kritik mot hur hon agerat i det här fallet, och vad hon hade kunnat göra bättre? Att barnet inom henne valt en bättre plats att vara på, vem berättar hon det för, vem kommer att lyssna?

För några minuter sedan uppdagades att han kommer att sitta bakom lås och bom i ett par år. Och att hon får pengar för mödan. Som att de säger "Nu har du lite försprång, köp dig en turistklassbiljett till någonstans så släpper vi honom lös när du är utom räckhåll". Eller kanske "Här har du lite skadestånd, köp dig någonting fint... ursäkta väntetiden".

Väntetiden. Den började då en obevakad toalettkö bildades. Jag vet inte vad statistiken säger - av bristen på bevakning att döma så är den inte speciellt hög.
Varför skulle den inte vara hög?

För att vi tar försiktighetsåtgärder. Flickor går in på toaletten tillsammans, de vågar inte gå själv. En blir attackerad, den andra larmar. Den andra blir attackerad, den första larmar. Alla oskadda.
Tills flickorna kommer ut ur toaletten och möter kränkning av män utanför. "Ey, lesbiska eller?" och "Men dela med er för fan". Mörkertal. Vem anmäler sådana ord, när de förekommer för ofta för att de ens ska ha en laddning längre?

Det är en enda stor köttmarknad.

En sista gång.

Hur går det?
Någon framgång ännu?
Känns det inte ensamt där, i skuggan av gemensamheten?

Hur går det?
Känns någon ångest?
Är det inte jobbigt att hela tiden behöva kolla över axeln?
"Jag ska nog minsann inte låta dem förstöra min kväll."

Hur gick det till?

Att ifrågasätta och smutskasta böner som hör ett hjärta till -
det är fullkomligt slöseri.
Jag väntar på universums beslut...

Bussdispyter.

Nog visserligen mer än så.

Har jag någonsin beskrivit hur underhållande det kan vara att betrakta människor på bussen och på busshållsplatsen?

Dagens bussresa från stan gav mig ont i magen. Det var fullsmockat med folk. En utländsk kvinna hade kommit in på bussen med sin barnvagn och skulle gå fram till bussföraren för att betala. Det var ungefär när jag hade stigit på bussen, som jag plötsligt hörde "Ur vägen, arabjävel!"

Det var en gammal man, som höll i en rullstol i vilken en annan gammal man satt. Man såg att han brydde sig mycket om denne rullstolsbundne man. Men truten på den omhändertagande gick i ett - "Stick tillbaka dit du kom från!" och "Jävla arab".
Kvinnan svarade "Håll käften", kort och gott. Människor runtom bara stirrade på situationen, medan jag och övriga påstigande försökte ta oss förbi denna gamling och denna förolämpade småbarnsmamma. En äldre kvinna ställde sig upp och sa "Det där är faktiskt en mor, du ska visa respekt!" Människor runtom nickade instämmande. 'Mm, det är ju bara därför man ska visa respekt', tänkte jag.
"Den!?" utbrast mannen. "Den där ska fan tillbaka dit den kom ifrån!"

För varje steg förbi fick jag alltmer ont i magen. Ville skrika "Hur vågar du?? Hon har utländsk härkomst, vilket faktiskt de allra flesta har - men du är dessutom ful, otrevlig och alldeles för gammal för den truten." Det hade fått tyst på honom, tror jag. Hade det eggat honom så hade jag säkert kommit på någonting mer, men det är någonting som jag verkligen ville sagla ut över hans förvridna, glåpordiga ansikte.

Sant som det är sagt, gjorde ynglingen bakom mig det åt mig istället. Han var kanske 12, 13 år gammal, även han med utländsk härkomst. Han hade råkat stöta till mannens armbåge, varvid mannen utbrast "Ur vägen, ungjävel."
Pojken svarade "Ey, håll käften... bög."

Det fick tyst på mannen. Han sa inte mer under hela resan.

Jag och gamlingen gick av på samma hållplats. Även den äldre kvinna som hade sagt ifrån. Och där blev jag paff: Kvinnan gick leende ut från bussen och talade med gamlingen, var trevlig och sa hejdå som om de hade varit bästa vänner.
Jag stod kvar en bit från busshållsplatsen och tittade mot dem. Förvånad, förskräckt, förtvivlad. Att denna människa, trots sina glåpord och sitt otrevliga yttre, kan få vänner, människor på sin sida. Att han kan sätta sig på den där bänken oberörd och med människor runtom sig, medan mamman på bussen antagligen kommer att bära med sig orden och förödmjukelsen ett bra tag framöver.

För inte kan det väl vara så att han helt enkelt bara var på dåligt humör och lät det gå ut över andra? Han måste vara genomond. Dock räckte ett enkelt "Ey, håll käften... bög" för att gubben skulle hålla klaffen resten av resan. En tom respons på en tom förolämpning?

Nej.

Du har alltid rätt, Monika.

"Ursäkta herrn, du spottade på min sko."

Han vände sig om, ögade mig, hånlog och tog ett bloss.

"Va?"

Jag rörde mig inte ur fläcken, men jag kände hur ilskan och irritationen forsade fram och tillbaka genom mig. Egentligen ville jag bara ta fram en k-pist med ett rör som var kopplat till mina spottkörtlar, och skjuta saliv på honom.

"Min sko. Kolla här. Den är inkletad i ditt DNA. Jag är inte intresserad av ditt DNA."

Han stirrade på mig. Tog ett bloss. Tittade på skon. Tittade upp på mig.

"Förlåt, det var inte meningen."

"Mhm, det låter ärligt." Jag rotade fram bomullsrondeller som jag hade liggande i väskan och sträckte fram dem.

Han hånlog igen. Ögade mig. Stirrade på bomullsrondellerna. Tog ett bloss. Andades ut röken och skakade på huvudet i ett skratt.

"Det där salivet hade du kunnat trampa på i vilket fall som helst ju."

"Jag trampade i hundbajs en gång. Jag torkade av min sko i hundens päls. Här är jag ändå generös med mina bomullsrondeller. Se så, jag har bråttom."

"Tss."

"Men herregud. Du får ju för fan stå för dina handlingar. Du valde att spotta på min sko och jag är inte okej med det."

"Jag tänker inte böja mig ner för att torka av din sko."

"Äsch sluta nu, jag bjuder på det."

Han torkade aldrig av min sko. Däremot har jag sett honom ett par gånger sedan dess, och han har kollat bort, kollat ner i marken och börjat pilla med sin mobiltelefon. Det får mig att tänka på mänskligheten och dess inskränkthet. Hur inskränkta människor kan vara, hur deras egna liv och hur deras känslor spelar så mycket större roll än omvärldens. Hur mån man kan vara om att skydda sitt anseende från någonting som kan tänkas verka nedvärderande, patetiskt, trots att man själv var den som orsakade hela scenariot. Hur mån man kan vara om att 'stå på sig', för det ska man göra alltid för att inte någon annan ska göra det åt dig, oavsett situation. Och den åsikt man har är alltid den som är rätt och den går inte att ändra på, och man ska inte låta någon annan ändra på den. Och man är på ett visst sätt och det kan man inte rå för, för det är helt enkelt sån man är.

...det ligger så mycket sanning och så mycket lögn. Så mycket skräp från feltolkningar och så mycket feltolkat "skräp". Jag skäms och jag gråter och jag mår illa.

Men jag gör det, för att jag har en anledning till det.

Ge mig en bomullsrondell så ska jag visa.

Gammalt och nytt.

Hej.

Jag vet inte om det är jag som hörde i höre... eller vad det heter.

Faktumet dessa dagar är att man stängt av hissen i vårt hus för hissbygge. De har bytt ut och reparerat och utvidgat och ladida ladida. Det är nog ganska bra, eftersom mitt första intryck av hissen, dvs på lägenhetsvisningen, var att den stannade någonstans mellan femte och sjätte våningen när jag skulle upp. Den knarrade mellan fjärde och femte och lade till en smäll någonstans vid trean.
När det kommer till vardagsgrejer är jag inte så jättekräsen när det gäller hur nytt eller modernt någonting är. Visst, gäller det prylar så kan det vara kul att kosta på sig någonting alldeles extra, min nya mobiltelefon är till exempel otroligt sexig. Och visst, man vill inte ha dödsångest inför hemresan.

Nu börjar hursomhelst dessa tre hisslösa veckor närma sig sitt slut - rättare sagt, en eller två dagar kvar. De har satt igång hissen tror jag, men de gör fortfarande lite finjusteringar. Den har inte slutat knarra. Det hörs in i lägenheten. Det var detta som gjorde att jag misstänkte att hissen var igång nu, och jag blev så sjukt nyfiken. Så när jag gick igenom trapphuset, tryckte jag på hissknappen. Vad hör jag?

"Till Våning 7" säger en kvinnlig stämma. En sån där maskinell sak. En sån som även finns på bussen, som säger vilken nästa hållplats är.

Jag känner mig verkligen ärad att framtiden kommit för att besöka oss. Det är vackert och så. Men är framtiden verkligen standard?
Såg inte synskadade vilken knapp de hade tryckt på, när de gick in i hissen? Är äldre människor rädda när hissen plötsligt stannar vid en annan våning än den de tryckt sig till - för att någon annan också kallat på den? Eller känner sig folk i det här huset ensamma och vill ha en kvinnlig röst i det trånga utrymme som de vistas i ca två gånger per dag? Det kanske är en vettig anledning.
Jag vet ju om att folk råkat gå av hissen på fel våning för att någon annan hade kallat på den utifrån och sedan skitit i att gå in, så att det såg ut som att man stannade på sin egen våning. Det må ha skapat vissa irritationsmoment.

Kalla mig oldfashioned, men jag skulle föredra att ha kvar den gamla hissen, om än i lite snabbare, säkrare form. Större kommer den ju inte vara ändå - det är någonting som är mer önskvärt i ett sjuvåningshus. I ett lägre hus hade man kunnat ta stora möbler uppför trappan.

Sätt siffror på varje vånings hissdörr inifrån, så att man ser vilken våning man är på innan man går ut. För som jag ser det, så vill dessa söta små krabater syssla med extrem ögontjäning. För inte f*n kommer jag frysa mindre om nätterna på vintern. Inte f*n stämmer husets utseende utifrån, så när som på fönstren, med denna 'standardisering' inomhus. Och kanske skulle man tro att sprickan i min vägg skulle försvinna tack vare hissbygget, men det gör den inte. För det är inte hissbygget det handlar om.

Jag hade gärna flyttat ut i trapphuset... men kvinnorösten i hissen stör mig när jag sover.

Branden.

Satt på en bänk på Södervärn för en halvtimme sedan och betraktade livet runtom mig.

En tjej sitter snett till vänster om mig på en annan bänk med benen utsträckta och i kors. Hon är väldigt snyggt, ungdomligt klädd. Jag skulle vilja säga att hon har likadana skor som jag. Röda Converse Allstar. Men det kan jag inte. Hennes är rena och fina, putsade eller bara nyköpta/välskötta. Mina är fyra eller fem år gamla. Hål på vissa ställen. Inte ett vitt parti någonstans - om det var meningen att man skulle tvätta eller putsa sina Converse så har jag missat det. Mamma hade säkert gjort det i smyg om hon såg dem.
Men jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag har sett dem utvecklas från nya till gamla, från rena till smutsiga, från hela till ihåliga. Varit med på deras resa till sin nuvarande karaktär - sunkiga.

Och när jag satt bredvid tjejen med nya, röda Converse Allstar skämdes jag. Inte över någon känsla av mindervärdeskomplex eller att jag skött mina skor dåligt. Sådant där överlever jag gott och väl.
Mina nya, vita skor i kassen bredvid mig sken av min lycka. Sommarkläderna i den andra kassen också. Det är inte ofta jag shoppar loss. Och på något sätt kände jag att jag fick äta upp det idag när jag satt bredvid den här tjejen. Jag hade lust att, trots mina orakade ben, kasta mig bakom en buske och snabbt byta om till min nya, fräscha garderob. Mina nya vita skor bredvid hennes nya röda Converse.

Kanske är det kursen jag läser som påverkar mig. Eller människor i min omgivning som understryker känslan av framtid och inte förflutet. Mina gamla, röda Converse är en del av en historia om tre gymnasietjejer som delade estetlyckan med allt som hörde till. En gång i tiden var mina skor också sådär nya och fräscha. Men då längtade jag tills de skulle vara i sitt nuvarande skick för det var den stilen som eftersträvades. Det är det jag tänker på när jag ser mina Converse.
Men givetvis är de jäkligt sköna att gå i och de håller som bara den. Det är höjden av farlig bekvämlighet som även kan finnas på andra plan i livet.

Ps. Varför inlägget heter 'Branden'? För att det brann i papperskorgen på busshållplatsen. Det var en massa rök och det luktade bränt. Hade jag haft vatten med mig så hade jag hällt det över branden, men nu hade jag inte det. Ingen affär var öppen i närheten heller, men även om den hade varit det så hade jag inte gjort mig besväret. Speciellt inte sedan en polisbil körde förbi utan att reagera. Så ja.

Milf.

Ett uttryck som kommit upp i den svenska tv-rutan ett antal gånger varje gång jag satt mig i soffan de senaste veckorna har varit följande:

Milf.

Förkortningen, som står för 'Mother I'd Like to F*ck' (enl. Wikipedia även 'Mature I'd like to f*ck'), används för att beskriva kvinnor som, trots att de har en eller flera generationer under sig, av omgivningen tycks påsättbara och lätt någon som en man skulle kunna tänka sig att ta hem en fredagkväll efter krogen eller nattklubben.
Wikipedia skriver att uttrycket är känt från främst porren och populariserades först genom American Pie-filmerna (avskyvärda filmer, avskyvärda).

Senast var det Nyhetsmorgon som hade bjudit in en kvinna som skrivit en bok, och som var där för att berätta, om livet som milf. "Hur är det att vara en milf egentligen?" löd frågan. "Det funkar hur bra som helst" tyckte jag mig höra svaret låta. Vad svaret var, skiter jag fullkomligt i egentligen. Att människor överhuvudtaget använder detta uttrycket för att beskriva sig själv däremot - det försöker jag se framför mig hur det kommer sig.

Att det finns män som tänder på äldre kvinnor är väl ingen nyhet. Förkortningar på nätet underlättar för dem att söka på sina porrfavoriter, okej. Varje part har rätt att vara lycklig. Och någonstans i filmhistorien gjorde de en ungdomsfilm om tonårspojkar som utforskar sin pubertet. Den gick hem hos människor - de lyckades, härligt. När IRL-pojkarna insåg att uttrycket 'milf' numera var lite mer officiellt och alla visste vad det var för någonting, så var det lite mer okej att använda det som uttryck. Folk skrattade ju bara, de refererade i sitt huvud till den där scenen då... Men där borde det f*n i mig ha stannat.

Numera har vi alltså mammor i teverutorna och ute på bloggarna som mer än gärna refererar till sina skriftalster där de beskriver sig själv som 'en riktig milf :D' eller 'det är så svårt att vara milf :('. Främst har jag uppmärksammat yngre tjejer som blivit på smällen och trots vetskapen om sin ännu ej utforskade ungdom valt att behålla sina barn, att gå ut och partaja loss och som ju då per automatik definitivt blivit milfar (unga och vilda, vad kan en man mer begära av ett one night stand?). Förnuftet gick ut och kastade in sina nycklar i brevlådan där. "Oh, hell", sa det.
För var någonstans sitter kopplingen mellan porrindustrin, den insugande nattklubbshysterin och insiktsfulla mammor som skriver böcker? I barnets sinne? Vilket av barnen - nyfött eller nyförlöst?

Alla unga mammor borde snarare satsa på att vara Bilf; 'Brains I'd Like to F*ck'.