Ho-ho-ho

Jul, jul, strålande jul. Glansiga barnögon vid skyltfönstren, stora som små. Klirr i kassan, pappersmani i olika färger, former, utföranden. Snören som ska knytas, eller klistras, eller fransas??? "Hur göööör vi nu Inger..."

 Kommer hon gilla detta? Nä hon kommer inte gilla detta. Det är inte hennes stil. Men detta då? Wow! Det ska vi ge henne, för nu är det jul. Och jag önskar mig ingenting, jag vill bara ge och ge för att det är jul. Vi ska hedra Jesusbarnet och de Tre Vise Männen och stjärnan på himlen och vi ska hedra Eva som har namnsdag och vi ska hedra Kalle Anka för han skapade allt som vi vet om underhållning i Sverige.

 Häromdagen råkade jag trampa i en skål med julgröt och det blev jag så HIMLA lycklig över. Man ska vara glad för att man får mat på något sätt, eller hur? Sen om det är i munnen eller i skon, det är ju skitsamma bara man får mat.

 Nej hör ni... Ursäkta min bitterhet. Julen tar fram det värsta i mig. Jag blir som en Grinch, fast skitsnygg, runt dessa dagar. Helst borde jag stängas inne med karp och surkål, julmust, levande ljus, och ett hagelgevär någonstans i ett torp i Småland. Någon slags julterapi, en psykotisk form av "GOOOOOOOOOOD JUUUUUUUUUUUUL!!!!!!!"
 Men visst är det myyyysiiigt med pepparkakor och glögg. Bara att i vissa familjer går det där hemskt överstyr. Maten börjar lagas en vecka innan start och sedan när man ätit så.. jahapp. Det var det, då. Nu gör vi oss redo för nyårsmiddagen!
 Allt handlar om mat, pengar och saker. Folk pratar om miljöbovar och miljö hit - miljö dit - men det glöms helt bort på julen. Pappersverksamheten sticker upp i skyarna i form av färgade jultomtar och tejp. Undrar hur mycket papper Al Gore använder under julen. Undrar, just...

 God jul alla glada. :)

Avtändning.

 När kommunikation inte finns där så blir jag förbannad. Och när egenhandling uppstår istället, så blir jag ännu mer förbannad å motpartens vägnar - för visst fan ska man handla tillsammans, om man är tillsammans. Men, så kommer ju även den andra partens egenhandlingar upp till ytan - för visst fan ska man handla tillsammans, om man är tillsammans.

Så var går gränsen för egenhandling, när vi i grunden är flockdjur? Vad vi än gör, kan skada någon i vår närhet på ett eller annat sätt. Var går gränsen för "för långt", "för mycket" eller "för lite"? När behöver vi tänka "mer" på vår omgivning? Om det inte finns någon runtom dig; vem ska du ta hänsyn till då? Den du vill ha i din närhet? Men om denna person gång på gång avfärdar dina avsikter med att välkomna?

 "Världen väntar inte på dig, min vän. Världen går vidare och det är ditt val att stå och stampa, eller att fortsätta. Lev ditt liv värdigt, handla eftertänksamt och sunt. Bruka det du behöver, och ge inte efter för förbjudna frukter. Om du anser dig vara mänsklig, låt dem veta i förtid så att din smäll inte kommer dubbelt när du gör ett mänskligt misstag. Om du anser dig själv gudomlig, begå för guds skull inte ett mänskligt misstag.

 Inse att allt du gör har en anledning, och skyll allt du kan på anledningen. Inse, att oavsett vad så är handlingen ett faktum. Var stolt över dina gärningar, beskriv dina känslor och omge dig med människor som beskyddar dig. Vet, att det är ingen annan än du som förtjänar kärleken till dig. Men låt dina medmänniskor veta vem du är och vad du står för.

 Var pålitlig. Trampa inte ned det du står för, gå inte emot det. Men bli inte undergiven dina ståndpunkter; vet, att det är du som väljer dem och inte de dig.

 Och när du kan göra allt detta, när du blivit en människa med värdiga ideal, sinnesbilder och behov, kom tillbaka hit igen. Mitt nummer finns på eniro. Min mail är densamma som alltid. Min kärlek till dig är lika stark som spindelnätet då det tvinnats till ett rep. Men vet, att även sådant brister när för mycket tär."

 Herregud, ingen är frisk. Men vem är det egentligen som är minst sjuk? Den som är lyckligast? Är den lyckliga den som ingenting vet? Är den olyckliga den som vet allt? I den här världen verkar det så. Och jag vill just nu inte sitta med facit i hand.