Tyst i matkön, tack

Idag kallade en pappa mig för tant när han läxade upp sin son.

...

Lagom till 21'a födelsedagen.

Snö

Det ser ut som fallande frigolit, eller hur?

Kylan är förfärlig. Hade varit skönt om man kunde käka en massa gräs och barr och hårstrån för att täppa igen ändtarmen och sen bara lägga sig i sängen och sova några månader tills solen faktiskt gjorde nytta. Oh, fast nån måste ju mata katten.

Lovefilm. Är. Så. Braaa. Iallafall väldigt skönt att ha en film man vill se, nerdimpande i brevinkastet. Speciellt i sådana här vintertider när man helst inte vill gå ut. För jag tror verkligen på snögubbeteorin, det har jag gjort ända sedan jag såg Skönheten och Odjuret för första gången. Står man för länge ute i snön, så blir man till slut täckt av så mycket snö att en morot växer ut som näsa, en hatt växer fram på huvudet, två pinnar växer fram som armar... osv (ref. nån scen då Gastons lilla kompis med potatisnäsa, vet inte riktigt vad han heter, väntar utanför Belles fars hus när det snöar). Det vill säga - det faktum att halkan väller in på malmös gator, gör det inte kul för bussresenärer som tålmodigt står och väntar. Hmm. Undrar om en levande snögubbe skulle frysa.

Rocket Science

Debattens publik var inte överväldigad. Faktum är att både juryn, motståndarna och resten av åskådarna höjde ögonbrynen irriterat åt hans nervösa utstrålning. Men själv var han överlycklig - för han hade just lyckats stamma sig igenom ett flytande tal i en hel minut.
Och leende gick han ut ur salen, oviss om eventuell vinst eller förlust. Han hade åstadkommit någonting som förut hade setts som omöjligt, och han var stolt över det.

Och det är ju det som för oss framåt, är det inte? Stoltheten, känslan av att lyckas?

Jag hatar trösklar. Det är utmaningar som är lätta att snubbla över. Det finns utmaningar som vi ger oss in i självmant, sen finns det utmaningar som står och hänger i luften och pikar oss tills vi helt enkelt måste göra någonting åt dem. Trösklar. Men när vi väl lyckats höja foten över den där tröskeln, är det sällan nödvändigt att ställa tillbaka den igen. Låt oss ta med våra lärdomar istället, till nästa tröskel.

Låt oss leta upp ännu en tröskel att gå över. Kanske snubblar vi över den, men skulle vi ha svårt att ställa oss upp, så erbjuder samhället oss både bekväma skor, kryckor och rosa moln.

~

Glad alla hjärtans dag!

"Kränkande rökare"

Just nu pågår det en debatt på Metros insändarsida huruvida rökning i busskurer är kränkande eller inte. Eller rättare sagt, en ickerökare som klagar, tusen rökare som käftar emot.
"Kränkande". Det är ett starkt, väldigt definitivt ord. Vill man använda ett sådant ord på tal om rökning i en busskur?

Många av de rökare jag känner är några av de trevligaste människorna jag stött på. De skulle inte göra en fluga förnär. De är med i politiska organisationer för mänskliga rättigheter och deltar i demonstrationer. Eller så sitter de bara hemma och är allmänt trevliga, goda människor utan avsikt att såra någon eller kränka någon.

Själv är jag inte rökare. Rökningens utseende och lukt har blivit till en identitetsgrej som absolut inte någonsin skulle kunna stämma in på mig, det kostar dessutom multum och är en fara för hälsan. Frågar du mig, och många rökare dessutom, så är rökning en ovana som bara är jobbig att bli av med. Men jag har mycket mer förståelse för rökare idag än jag hade för, låt oss säga, två eller tre år sedan. "Men vad visste man då".

Dock saknar jag tolerans mot respektlöshet. En person som häver ur sig otrevliga saker till andra, är respektlös. En person som går runt och sprutar parfym på andra på stan, är respektlös. En person som tänder fyr på en papperskorg i ett rum med människor som är väldigt rädda för eld, är respektlös... och en person som står och röker i busskuren, är respektlös. Även den som röker i trappuppgången. Speciellt (!) den som röker i hissen. Helst vill jag slippa rökare vid utgångar också, men någon medmänsklighet får vi ha till dessa stackare som måste gå ut en gång varje stund och ge sig hän till den här hemska åkomman, nikotinbegäret.

Den som är starkast överlever, lyder det ju. Det är naturens lag. Är du astmatiker så får du stå ditt kast, trots att din vän bidragstagaren, som lever på att vara arbetslös, står och smuttar på sin cancerpinne utanför dörren.

Kanske vill man använda "kränkande" i den här bemärkelsen. Men det som förvånar mig är rökare som ber den "kränkta" personen att sluta klaga för det finns värre grejer här i världen.
Men hade jag luktat pyton och vetat om det så hade jag hållt mig borta från människor för att de inte ska behöva lida. Jag spelar inte hög musik någon annanstans än hemma, om jag inte har hörlurar. Tänk om någon inte tycker om musiken jag spelar?

Dessa "okränkande" rökare är fullt medvetna om att det luktar och ryker om dem, och trots att det är en ovana som de själv satt sig i, väljer de att klaga på att andra klagar på dem. Skärpning, för helvete. Allt kretsar inte kring er. Allt kretsar kring ickerökarna...

Tadamtida

Björn i ring, vackra ting
Minnet av gamla vänner

Som en sång, någon sjöng
Längesen i december

Minnet av en öppen famn
I min dröm är jag trygg och varm
Par i dans och harmoni
Till minnets melodi