Det kungliga.

På söndag kommer vi få veta vad Daniel Westling ska få för titel. Media har redan skvallrat om att han kommer att bli kallad för "Ers Kungliga Höghet prins Daniel". Kronprinsessans ögonsten. Nykomlingen i slottet. Vilken charmör.

Jag tänker inte uttala mig om vad jag tycker om själva bröllopet - det kan vi ta en annan gång - men det har pågått debatter om huruvida kronprinsessan ska få gifta sig med Daniel eller ej, i och med att han är rödblodig och inte blåblodig, och det har resulterat i turturduvornas förtjänst. En stor del av svenska folket är inte förtjusta. Många vill överhuvudtaget inte ha kvar kungahuset och anser att kungafamiljen endast drar pengar från befolkningen. Speciellt nu när bröllopet är igång. Det är bröllopsklänningar, det är nya skor och smink, det är pynt och dekorationer, den nye prinsen ska ha nya glasögon som passar prinsessans outfit och drottning Silvia ska ha en ny hatt. Massor av pengar går åt till evenemanget medan sjukvården inte kan ge oss det vi behöver och skolor serverar mobbade barn på fat.

Men nu har de funnit varandra, och det ska bli ett spektakel. Det som fångat mitt intresse är en insändare i Metro igår, som löd "Betala inte säkerhetsstyrkan med våra skattepengar, ingen kommer att vilja skada prinsessan."
Kungahuset är mycket väl medvetet om hur många som är emot bröllopet och att vi skattebetalare jobbar för att de ska få gifta sig. Med all säkerhet kommer det stå demonstranter utanför på bröllopsdagen. Och de har säkert fått många arga brev.

Så det är en sak att de väljer att betala för det stora bröllopet med våra skattepengar. Vi är ett land som följer en tradition osv. Men att de är medvetna om att vi rödblodiga inte gillar det, och därför sätter in en säkerhetsstyrka på 7000 man vilket de betalar med VÅRA SKATTEPENGAR - det är bara svinigt.

Facebooknätter.

Så, nu finns jag inte längre.
I tre år har jag funnits där alla andra funnits. Visat andra var man är, hur man är, när man är och varför man är. Petat och blivit petad tills armen/magen/ryggen blöder. Ramat in sitt ansikte på diverse olika fotografier från årgångar, månadsgångar, veckogångar. Kollat på andras inramningar. "Jaså, det är så hon ser ut" och "Så skönt att fler kan se ut som sär på fotografier".
Så gick internet ut genom dörren. Användandet minskade radikalt. Och de få gånger som man loggade in, så fanns man inte. Man petade, men det hann läka innan nästa gång. Man skrev, men bara onödiga små inlägg. Inget man blev ihågkommen för - vilket jag inte ville bli heller. På nätet? Snälla nån.

Så jag satte mig ner och började googla. Kom till en sida på aftonbladet som berättade hur svårt det är att få bort sitt facebookkonto. Somliga användare på sajten började intressera sig för detta fenomen. Någon har startat en grupp som heter "How to delete your facebook account permanently" (Hur man permanent tar bort sitt facebookkonto). Någon berättar hur han fick gå igenom 2500 steg (cirkus) för att få bort sig själv därifrån. Någon skriver "Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att förstå att det är någonting lurt med det här".

De vill ta över världen. De stänger in mänskligheten i en bubbla. Och mänskligheten älskar det.

Det tog mig två nätter att ta bort alla mina meddelanden, alla mina kommentarer, alla mina foton, alla mina vänner och mina meddelanden till dem (en jäkla massa scrollande i andras loggar) och alla de idiotapplikationer som glatt berättar vem man är i Ankeborg, och vilken drog man hade varit om man var en drog.
Efter att ha klickat på länken "Ta bort Facebookkonto permanent" kom meddelanderutan upp om att "Kontot inaktiveras i två veckor, varvid det tas bort helt. Om du loggar in inom dessa två veckor, återaktiveras kontot." Och då slog mig tanken "Om mitt konto ändå tas bort helt, varför har jag suttit som en idiot och scrollat, raderat och klickat i två nätter som de skrev att man skulle göra?" Konspirationsteorierna, som de kallas även i detta fallet, började synas ännu tydligare när jag insåg att denne gode man som startat TaBortFacebook-gruppen måste vara någon slags revolutionist. En revolutionist som inser mänsklighetens svagheter och som utan människans vetskap eller förståelse visar att "Du har begått ett misstag med att bli medlem i den här sajten och blottat dig själv helt - en vacker dag förstår du vilket misstag det var - men jag hjälper dig att rentvå dig själv från allt det där. För att göra det måste vi börja i ditt psyke."

För visst f*n har jag inte lust att logga in på Facebook igen när jag kämpat som en tjur för att få bort allt som Facebook handlar om; att 'behålla' kontakten med mina vänner? Inte nog med det så har jag plågat mig själv med att klicka mig till vansinne i två långa nätter. Hade gått snabbare att hoppa ner i en avgrund - men det är inte det livet jag ville få slut på.

Kaffe.

En vulkan. En by med trettio tusen invånare. Sju tusen hus och fyrahundratjugotvå affärer, bagerier, caféer och andra lokaler som invånare kan tänkas behöva. Lekplatser, parker. Barn som skrattar, barn som gråter, tanter som stickar sockor till sina trettiosju år gamla söner och söners söner. Balkonger. Ballonger. Trädgårdsmöbler. Parkeringsplatser och torg.

En staty.

Den symboliserar rikedom, makt och frihet. Den visar ett svärd i vädret och en stor, mätt mage som vittnar om en underförståelse över faktum att mat finns på det stora mahognybordet med svarvade, lackerade ben. Axlarna breda och absolut inte retuscherade. Ansiktet manligt och insiktsfullt – gudomligt, makalöst.

En vas med färska tulpaner från trädgården. En kristallkrona. Ett dragspels körsång i myller av hundra fötter och skällande hundar, framför en sliten hatt på trist betong. Rikedom, frihet. Gyllene hårstrån över fattiga ögon. Fattiga riddare på ett gyllene fat. En korg med äpplen. En vulkan.

De säger att alla ska ha mat på sitt bord. Alla ska veta att man kan köpa ett stort mahognybord om man vill. Några inser att det bara gäller vissa. Och vissa av dem vet, att detta bara är om man håller ett svärd i handen. Svärdet är allt. Utan svärd, ingen makt eller rikedom. Våld och brottslighet.

Folk gör världsresor genom öknar, djungler och tätbefolkade, främmande städer för att få veta vem de är och vad de står för. När de kommer tillbaka är de mer förvirrade än de var när de åkte. De vill åka tillbaka, för där var så nytt och spännande jämfört med här. En ny kultur att anamma, en ny befolkning att lära känna och nya saker att upptäcka. Håller man inte med så är man en fackidiot. Vill man stanna i trista, kalla, gråa Sverige så är man lika trist, kall och grå själv. Man ska inte stänga in sig från kulturer man inte känner. Man ska åka till deras länder och se varför de är som de är. Jag har alltid hållt med. Likt förbannat har jag stått där, som ett fån. Men fötterna, de dansar. Andra fötter reser, men dessa dansar och är lyckliga på sin grund. För de vet, att kulturerna är så många att de ger skoskav. Och skoskav gör att man inte vill gå, och inte dansa heller.

Bryggaren börjar puttra. Tumult på gatorna. Mänsklighetens skarv känner sig sviken. Mjölk i mitt kaffe. Alla barn gråter nu, inte bara några. Två skedar honung och rör om med en sked. Husen ödeläggs, bollplanen töms och gräsmattor lämnas. Söderut, söderut. En slurp, alldeles för varmt. Rör om lite till. Rör er lite snabbare, sno på.

Jag vänder blad, till insändarsidan. Där står det att ingen är perfekt och att alla ska bete sig på ett visst sätt. ”Rök inte i busskuren” och ”Låt den stackars flickan få gå före i kön för att köpa sin klubba”. ”Sänk priset på mjölet” vill vissa. Kaffet är lite bättre. Två snabba slurpar, sedan löser jag sudoku. TV säger: Askmolnet försvårar våra flygresor denna vecka. Ack, då. Dragspelet har tystnat.

Pussgurkor.

Måste bara dela med mig av mina katter. Speciellt senaste tiden har de förbluffat mig med sitt teamwork i skapandet av illusioner som må höra katters mystik till. Kanske beror det på att jag inte varit hemma så mycket som de kanske önskar och att de därför tett sig mer till varandra... hur som helst är jag glad för att de trivs ihop. Speciellt ler jag vid tanken på när:

* jag hade ännu ett långpass på raken och pussingarna stod inte ut med jag skulle gå hemifrån -igen-. När jag närmade mig ytterdörren ställde sig båda två på baktassarna, satte framtassarna på dörren och tjöt "MEEEOOOOOWW..."

* jag vaknade härommorgonen av att Findus satt på ena sidan av mig och nosade i min mungipa, och Lussi satt på andra sidan och fridfullt, lite halvt vakande, hade lagt ena tassen på min arm. Så sjukt kärleksfullt, om än lite creepy. Speciellt sedan de sällan vill kela med mig samtidigt, funderar jag ibland på vad de hade gjort med mig om jag inte hade vaknat..

* de brukar smyga på varandra så att de hoppar en meter upp i luften av skräck. Lussi har även lärt sig värsta Kung fu-grejen med att i farten (då de susar efter varandra genom lägenheten) hoppa upp på väggen och skjuta ifrån för att öka farten ännu mer.

* jag betraktade Lussi från sängen när han gjorde korkade försök att komma in genom sovrumsdörren, som stod på glänt, genom att försöka prega in huvudet. Han har till skillnad från Findus inte lärt sig att man kan stoppa in tassen i glipan och dra dörren mot sig så att den öppnas. Efter en stunds pregande utan framgång gick Lussi därifrån. En kort stund senare kom han tillbaka med Findus. Utan ett jam gick Findus fram till dörren, öppnade dörren åt Lussi med sin dörröppnartalang, och gick sedan ugnt tillbaka till ursprunglig plats igen. Jag önskar att jag fick veta vad Findus fick i gengäld.

* jag lyckades råka stänga in Findus i garderoben en hel dag då jag jobbade tiotimmarspass. När jag kom hem och öppnade garderobsdörren, mötte jag en förvirrad katt som för första gången på tolv timmar mötte ljuset. I femton sekunder försökte han få ordning på vart han var någonstans - andra stoppet var kattlådan, tredje matskålen. Tukti kat.

Löftet.

När du lovar en person någonting, låt oss säga att göra en tjänst, så innebär det att du måste göra det du sagt att du ska göra. Ni har ingått ett muntligt kontrakt som båda är införstådda med. Att inte fullfölja det utlovade resulterar i besvikelse och i värsta fall i osämja om personen inte fått förklarat för sig varför den inte fick som den förväntade sig. Men händer det att löften bryts flera gånger så sinar sakta förtroendet för dig. Nästa gång du lovar någonting så är det bara någonting du säger, med plats för modifikation och 'oftast avbrott'.
När du lovar en annan människa något, så har du automatiskt bundit dig till någonting. Och när du bundit dig till detta, så måste du antingen fullfölja det du lovat, eller bryta löftet - vilket resulterar i besvikelse eller i värsta fall i osämja.

Ibland kan det hända att du lovat en person någonting, som personen själv inte vet om. Ett internt löfte som endast gjorts för dig själv, kanske för att överraska personen på något sätt. Detta kan resultera i positiva känslor hos personen och stärka er relation, alternativt rasera det helt för er (beroende på hur väl du känner denna människa).
Blir du tvungen att bryta ett sådant löfte, är det ingen skada skedd för din och personens relation eftersom personen inte visste om löftet och därför inte kan bli besviken. Däremot blir du besviken över att du inte fullföljde det du lovat dig själv.
Sådana löften kan också handla om enbart dig själv; att gå klart skolan, att städa badrummet, att gå på spa för att skämma bort dig själv ordentligt. Och ibland blir man tvungen att bryta sådana löften. Kanske handlar det om dålig ekonomi, eller brist på tid, eller någon plötslig olycka bland dina vänner eller familj. Men eftersom det bara är du som är med om löftet, är det ingen större skada skedd. Ingen som blev besviken förutom du - men du fick förklarat för dig varför det blev som det blev, och du förlät dig själv.

Nu undrar jag om det finns något samband mellan förmågan att hålla löften till andra och att hålla löften till sig själv?
När man lovar en annan människa någonting, lovar man då sig själv att hålla löftet? Är själva löfteshållningen någonting som kanske håller självförtroendet i trim?
Hur ofta bryter du dina löften till dig själv? Har det kanske blivit så, att det du lovar dig själv idag, är efter år av löftesbrott till slut bara någonting som du säger med plats för modifikation? Hur duktig är du på att hålla dina löften överlag?

VS.

Det är perfekt fullmåne ute ikväll, och de rasande förbigående molnen påminner om någonting som kan vara en skräckfilm om vampyrer eller kallblodiga mord ute i natten. Speciellt halkan ute på parkeringen överrumplar mig - i tron om annalkande vår hade jag förväntat mig en betydligt lättare gång mot taxin. En plusgrad är varmare än tio minusgrader men likt förbannat står man där och skakar. Femton grader till. Det är allt jag begär.
Ett svävande sinne tar mig tillbaka till en naiv ungdom, och jag är inte förvånad över nuvarande resonemang. Det är som om jag var femton år igen. Utan en aning om vad jag ger mig in på och utan en aning om hur jag tar mig ur det. Funderingar om vilket jag borde ta reda på först tar över mig medan allt runtomkring mig fortsätter i sin normala takt. Sin normala, alldeles för snabba takt. Är det läge att tappa huvudet nu, när mitt liv ska ta sitt stora skutt?

Våren ska inte inledas på detta obetänkta sätt. Så låt oss behålla vinterns mystiska atmosfär ett tag till...

Ägg.

En intressant tanke.

Två enäggstvillingar känner samma vän.
En dag fyller vännen år, och båda tvillingarna vill skicka ett grattis-textmeddelande via sina mobiltelefoner till denne. Vad de inte vet är, att de skriver exakt samma sak i textmeddelandena, men underskrivet med sina egna namn. Vi vet att det är lite allmänt känt att enäggstvillingar ofta har samma sätt att interagera på vid vissa skeden (teve har pratat mycket om telepatiska förmågor etc).

När vännen får meddelandena blir han ledsen över tanken på att de bara slängt ihop någonting tillsammans och sedan skickat iväg det. Så han hämnas genom att skicka tillbaka två exakt likadana meddelanden till tvillingarna, med konstgjord personlig prägel.
Givetvis blir tvillingarna konfunderade över hans sätt att dra dem båda över en kam, som om de inte hade sina egna personliga egenskaper och personliga, icke-enäggstvillingsbaserade relationer till vännen.

Det hela slutar med att parterna ser varandra som oärliga och lata, och vänskapen därmed inte fördjupas.

Är detta möjligt?