Pussgurkor.

Måste bara dela med mig av mina katter. Speciellt senaste tiden har de förbluffat mig med sitt teamwork i skapandet av illusioner som må höra katters mystik till. Kanske beror det på att jag inte varit hemma så mycket som de kanske önskar och att de därför tett sig mer till varandra... hur som helst är jag glad för att de trivs ihop. Speciellt ler jag vid tanken på när:

* jag hade ännu ett långpass på raken och pussingarna stod inte ut med jag skulle gå hemifrån -igen-. När jag närmade mig ytterdörren ställde sig båda två på baktassarna, satte framtassarna på dörren och tjöt "MEEEOOOOOWW..."

* jag vaknade härommorgonen av att Findus satt på ena sidan av mig och nosade i min mungipa, och Lussi satt på andra sidan och fridfullt, lite halvt vakande, hade lagt ena tassen på min arm. Så sjukt kärleksfullt, om än lite creepy. Speciellt sedan de sällan vill kela med mig samtidigt, funderar jag ibland på vad de hade gjort med mig om jag inte hade vaknat..

* de brukar smyga på varandra så att de hoppar en meter upp i luften av skräck. Lussi har även lärt sig värsta Kung fu-grejen med att i farten (då de susar efter varandra genom lägenheten) hoppa upp på väggen och skjuta ifrån för att öka farten ännu mer.

* jag betraktade Lussi från sängen när han gjorde korkade försök att komma in genom sovrumsdörren, som stod på glänt, genom att försöka prega in huvudet. Han har till skillnad från Findus inte lärt sig att man kan stoppa in tassen i glipan och dra dörren mot sig så att den öppnas. Efter en stunds pregande utan framgång gick Lussi därifrån. En kort stund senare kom han tillbaka med Findus. Utan ett jam gick Findus fram till dörren, öppnade dörren åt Lussi med sin dörröppnartalang, och gick sedan ugnt tillbaka till ursprunglig plats igen. Jag önskar att jag fick veta vad Findus fick i gengäld.

* jag lyckades råka stänga in Findus i garderoben en hel dag då jag jobbade tiotimmarspass. När jag kom hem och öppnade garderobsdörren, mötte jag en förvirrad katt som för första gången på tolv timmar mötte ljuset. I femton sekunder försökte han få ordning på vart han var någonstans - andra stoppet var kattlådan, tredje matskålen. Tukti kat.

Löftet.

När du lovar en person någonting, låt oss säga att göra en tjänst, så innebär det att du måste göra det du sagt att du ska göra. Ni har ingått ett muntligt kontrakt som båda är införstådda med. Att inte fullfölja det utlovade resulterar i besvikelse och i värsta fall i osämja om personen inte fått förklarat för sig varför den inte fick som den förväntade sig. Men händer det att löften bryts flera gånger så sinar sakta förtroendet för dig. Nästa gång du lovar någonting så är det bara någonting du säger, med plats för modifikation och 'oftast avbrott'.
När du lovar en annan människa något, så har du automatiskt bundit dig till någonting. Och när du bundit dig till detta, så måste du antingen fullfölja det du lovat, eller bryta löftet - vilket resulterar i besvikelse eller i värsta fall i osämja.

Ibland kan det hända att du lovat en person någonting, som personen själv inte vet om. Ett internt löfte som endast gjorts för dig själv, kanske för att överraska personen på något sätt. Detta kan resultera i positiva känslor hos personen och stärka er relation, alternativt rasera det helt för er (beroende på hur väl du känner denna människa).
Blir du tvungen att bryta ett sådant löfte, är det ingen skada skedd för din och personens relation eftersom personen inte visste om löftet och därför inte kan bli besviken. Däremot blir du besviken över att du inte fullföljde det du lovat dig själv.
Sådana löften kan också handla om enbart dig själv; att gå klart skolan, att städa badrummet, att gå på spa för att skämma bort dig själv ordentligt. Och ibland blir man tvungen att bryta sådana löften. Kanske handlar det om dålig ekonomi, eller brist på tid, eller någon plötslig olycka bland dina vänner eller familj. Men eftersom det bara är du som är med om löftet, är det ingen större skada skedd. Ingen som blev besviken förutom du - men du fick förklarat för dig varför det blev som det blev, och du förlät dig själv.

Nu undrar jag om det finns något samband mellan förmågan att hålla löften till andra och att hålla löften till sig själv?
När man lovar en annan människa någonting, lovar man då sig själv att hålla löftet? Är själva löfteshållningen någonting som kanske håller självförtroendet i trim?
Hur ofta bryter du dina löften till dig själv? Har det kanske blivit så, att det du lovar dig själv idag, är efter år av löftesbrott till slut bara någonting som du säger med plats för modifikation? Hur duktig är du på att hålla dina löften överlag?

VS.

Det är perfekt fullmåne ute ikväll, och de rasande förbigående molnen påminner om någonting som kan vara en skräckfilm om vampyrer eller kallblodiga mord ute i natten. Speciellt halkan ute på parkeringen överrumplar mig - i tron om annalkande vår hade jag förväntat mig en betydligt lättare gång mot taxin. En plusgrad är varmare än tio minusgrader men likt förbannat står man där och skakar. Femton grader till. Det är allt jag begär.
Ett svävande sinne tar mig tillbaka till en naiv ungdom, och jag är inte förvånad över nuvarande resonemang. Det är som om jag var femton år igen. Utan en aning om vad jag ger mig in på och utan en aning om hur jag tar mig ur det. Funderingar om vilket jag borde ta reda på först tar över mig medan allt runtomkring mig fortsätter i sin normala takt. Sin normala, alldeles för snabba takt. Är det läge att tappa huvudet nu, när mitt liv ska ta sitt stora skutt?

Våren ska inte inledas på detta obetänkta sätt. Så låt oss behålla vinterns mystiska atmosfär ett tag till...

Ägg.

En intressant tanke.

Två enäggstvillingar känner samma vän.
En dag fyller vännen år, och båda tvillingarna vill skicka ett grattis-textmeddelande via sina mobiltelefoner till denne. Vad de inte vet är, att de skriver exakt samma sak i textmeddelandena, men underskrivet med sina egna namn. Vi vet att det är lite allmänt känt att enäggstvillingar ofta har samma sätt att interagera på vid vissa skeden (teve har pratat mycket om telepatiska förmågor etc).

När vännen får meddelandena blir han ledsen över tanken på att de bara slängt ihop någonting tillsammans och sedan skickat iväg det. Så han hämnas genom att skicka tillbaka två exakt likadana meddelanden till tvillingarna, med konstgjord personlig prägel.
Givetvis blir tvillingarna konfunderade över hans sätt att dra dem båda över en kam, som om de inte hade sina egna personliga egenskaper och personliga, icke-enäggstvillingsbaserade relationer till vännen.

Det hela slutar med att parterna ser varandra som oärliga och lata, och vänskapen därmed inte fördjupas.

Är detta möjligt?

Lullo

Sitter på bussen hem en fredagkväll efter midnatt. Utanför regnsnöar det, och jag njuter av att höra vattendunsar mot bussens fönster. Äntligen slipper vi det - det där vi saknar på sommaren, men hatar på vintern. Snön.
Vi kan ju aldrig riktigt bestämma oss. För att detta till trots var vi lyckliga över en vit jul, och grät över en regnig sommar.

Mänskligheten. Detta arma släkte som det alltid är synd om, oavsett situation. Det kan handla om gravallvarliga saker, och det kan handla om lite spilld crème fraiche. Beroende på våglängden i övrigt kan vi i vissa skeden reagera exakt lika starkt på om vi brände vid potatisen, som om hamstern ramlade ut genom fönstret. Är det inte ironiskt?

"Hycklare där", kan man kanske påstå. "Dig är det också alltid synd om. Du är duktig på att beklaga dig." Kanske det. Har man inget glatt att berätta, som man vill att hela världen ska höra - utan att låta skrytande, dömande, drömmande eller ironisk (för det kommer du definitivt få sota för) - nä, då får man klaga. Eller håna folk bara för att. Eller prata viktiga, vuxna saker.

Frågan är dock idag - vad tusan pratade jag om med mina vänner i mellanstadiet??

Nytt.

Medan ett gammalt förflutet hoppar på bussen jag sitter på, med barn i handen och ett vuxet leende över läpparna - försvinner ett nyare förflutet i snåren av historia om glada och roliga dagar, i skuggan av ett nytt år och nya löften. Sorg över obefintlig sorg är någonting som överväldigar mer än det faktum att friheten och den nya värmen från elementen blandar ihop en ny aning om vad trivsel är. Och sängen - den stora, nya sängen som står i rummet där tusen minnen lagrats under så lite så fjorton månader, varför väcker den så pass abstrakt undran?

Hur många nya starter får en människa under sitt liv? Finns det statistik över det? Hur många gånger har man inte bestämt sig för att "nä nu jävlar" och "Nu babbe mig ska vi slå slag i saken. Det är ju trots allt nytt år"?

En sak kan vi säkert många hålla med om - 2009 sög åsneröv. För min del av många sentimentala anledningar. Och för många andra också. Och nu har vi kommit in på ett nytt decennium, då folk i min generation kommer få barn, gifta sig och skaffa hus och Saab (ja för ni har väl läst ;)). Nytt år, nya möjligheter - första året på decenniet innebär krav på planering, strukturering och nerknarkning med förskönande ungdomselixir. Nu ska vi bli vuxna på riktigt.

Även det suger åsneröv. Men ja.. jag får se till att gilla åsneröv.

Kära dagbok..

Det är lite nyhetstorka här. De små händelserna kommer i de små idéerna som kan poppa upp lite här och var. En del vill man lixom inte skrika ut om i cyberspace och en del är väl bara ointressant.

Men efter att ha insett att allt papper på dörrmattan kan göra mig lite nedstämd ibland, bestämde jag mig för att göra nånting åt saken. Det blev två flugor i en smäll: ingen mer reklam i hallen - och förhoppningsvis ett fniss ute i trapphuset imorgon.



<3<3<3