Ägg.

En intressant tanke.

Två enäggstvillingar känner samma vän.
En dag fyller vännen år, och båda tvillingarna vill skicka ett grattis-textmeddelande via sina mobiltelefoner till denne. Vad de inte vet är, att de skriver exakt samma sak i textmeddelandena, men underskrivet med sina egna namn. Vi vet att det är lite allmänt känt att enäggstvillingar ofta har samma sätt att interagera på vid vissa skeden (teve har pratat mycket om telepatiska förmågor etc).

När vännen får meddelandena blir han ledsen över tanken på att de bara slängt ihop någonting tillsammans och sedan skickat iväg det. Så han hämnas genom att skicka tillbaka två exakt likadana meddelanden till tvillingarna, med konstgjord personlig prägel.
Givetvis blir tvillingarna konfunderade över hans sätt att dra dem båda över en kam, som om de inte hade sina egna personliga egenskaper och personliga, icke-enäggstvillingsbaserade relationer till vännen.

Det hela slutar med att parterna ser varandra som oärliga och lata, och vänskapen därmed inte fördjupas.

Är detta möjligt?

Lullo

Sitter på bussen hem en fredagkväll efter midnatt. Utanför regnsnöar det, och jag njuter av att höra vattendunsar mot bussens fönster. Äntligen slipper vi det - det där vi saknar på sommaren, men hatar på vintern. Snön.
Vi kan ju aldrig riktigt bestämma oss. För att detta till trots var vi lyckliga över en vit jul, och grät över en regnig sommar.

Mänskligheten. Detta arma släkte som det alltid är synd om, oavsett situation. Det kan handla om gravallvarliga saker, och det kan handla om lite spilld crème fraiche. Beroende på våglängden i övrigt kan vi i vissa skeden reagera exakt lika starkt på om vi brände vid potatisen, som om hamstern ramlade ut genom fönstret. Är det inte ironiskt?

"Hycklare där", kan man kanske påstå. "Dig är det också alltid synd om. Du är duktig på att beklaga dig." Kanske det. Har man inget glatt att berätta, som man vill att hela världen ska höra - utan att låta skrytande, dömande, drömmande eller ironisk (för det kommer du definitivt få sota för) - nä, då får man klaga. Eller håna folk bara för att. Eller prata viktiga, vuxna saker.

Frågan är dock idag - vad tusan pratade jag om med mina vänner i mellanstadiet??

Nytt.

Medan ett gammalt förflutet hoppar på bussen jag sitter på, med barn i handen och ett vuxet leende över läpparna - försvinner ett nyare förflutet i snåren av historia om glada och roliga dagar, i skuggan av ett nytt år och nya löften. Sorg över obefintlig sorg är någonting som överväldigar mer än det faktum att friheten och den nya värmen från elementen blandar ihop en ny aning om vad trivsel är. Och sängen - den stora, nya sängen som står i rummet där tusen minnen lagrats under så lite så fjorton månader, varför väcker den så pass abstrakt undran?

Hur många nya starter får en människa under sitt liv? Finns det statistik över det? Hur många gånger har man inte bestämt sig för att "nä nu jävlar" och "Nu babbe mig ska vi slå slag i saken. Det är ju trots allt nytt år"?

En sak kan vi säkert många hålla med om - 2009 sög åsneröv. För min del av många sentimentala anledningar. Och för många andra också. Och nu har vi kommit in på ett nytt decennium, då folk i min generation kommer få barn, gifta sig och skaffa hus och Saab (ja för ni har väl läst ;)). Nytt år, nya möjligheter - första året på decenniet innebär krav på planering, strukturering och nerknarkning med förskönande ungdomselixir. Nu ska vi bli vuxna på riktigt.

Även det suger åsneröv. Men ja.. jag får se till att gilla åsneröv.

Kära dagbok..

Det är lite nyhetstorka här. De små händelserna kommer i de små idéerna som kan poppa upp lite här och var. En del vill man lixom inte skrika ut om i cyberspace och en del är väl bara ointressant.

Men efter att ha insett att allt papper på dörrmattan kan göra mig lite nedstämd ibland, bestämde jag mig för att göra nånting åt saken. Det blev två flugor i en smäll: ingen mer reklam i hallen - och förhoppningsvis ett fniss ute i trapphuset imorgon.



<3<3<3

Kära dagbok.

Med varma vinterhälsningar,

Isia

Idol 2030

Kom nyss över en artikel om Michael Jackson, varvid jag länkades vidare via Aftonbladet till olika bloggar som skrivit om honom och hans död. Flera har skrivit om honom som "den nye Elvis" och att han var den allra störste.

Och en tanke slog mig. Vi har haft så stora idoler i våra liv genom åren, the Rolling Stones, Elvis Presley, the Beatles, Bob Dylan och många andra har haft sina topp-år, och skrikande fans har samlat på autografer, artiklar och konsertbiljetter på grund av deras slående musik. Vi har haft de stora musikåren, legendåren, artister som infört galna klädstilar och varit förebilder för oss. Det var hysteri på dansgolvet, alla ville ta del av den genialiska musiken.
Vad har hänt nu?

Det känns som att idolvärlden försvann den 25 juni. För har vi någon stor stjärna på lager som tagit, eller som kommer att ta, världen med storm och som kan mäta sig med storheterna?
Jag medger visserligen att jag inte forskat speciellt mycket inom musikvärlden på senare tid. Men tiderna har förstört så mycket med vad som hade kunnat vara underbar, inspirerande musikförmedling. Media och skvallerpress har gjort mänskligheten minst lika överförtjust som själva storheterna på scen - och idag verkar media och skvallerpress snarare konkurrera med Hollywood. Vad är det som gör att skvallerpressen fortsätter att föröka sig? För vi läser uppenbarligen hellre om skandaler än om vad som går bra/dåligt inom själva musiken. Vill vi ta ner kändisarna på jorden och göra dem till en av oss? Eller vill vi bli en av dem?

Med den massiva medieproduktion som möjliggör för så många människor att söka sig till framför kameran, vill plötsligt alla människor stå på piedestalen. Alla vill sticka ut, alla trängs för att få synas, och personer med verklig talang får ofta stiga åt sidan för att en energiknippe med stora färglada tofflor skuttar fram och tar ett stadigt handslag med producenten.
Ett faktum uppenbarar sig nu.

Mänskligheten behöver en idol. En idol som kan få medierna att hålla truten, och som håller ordning på den här världen utan en enda order. Någon som ingen ska kunna mäta sig med, en ren talang. Någon som får alla att tänka "varför kom jag inte på det där?", fast med en gnutta hopplöshet. Ja, vi behöver en gud.

Regular.

Isia säger (22:49):
mitt hår luktar fortfarande fårhärg
Isia säger (22:50):
mitt får luktar hortharande
Emily säger (22:50):
hahaha
Isia säger (22:50):
"hjorthane"
Emily säger (22:50):
din bob dylan
Isia säger (22:50):
hahaha
fårhår?