Good old olive tree

Something burst
And something fell
When I tried to surrender
To be a sad, sad fool
Suddenly someone
Only wants to do well
After a year of waiting
And keeping to the rule

And God knows himself
I am down on my knees
Out of heart-broken love
Feeling low and lonely
Not only the seasons
But also ten other reasons
Remind me inside
Why you'll be the one and only

So while memories aggregate
To a novel about our mile
My hand still wants to touch you
Even if so just for a while
If you'll ever miss me
If you'd like to come and see
Our children and our future
Stop by that old olive tree

It's the place where I will be

Great man, you've changed me
I wish I was older and wiser
I wish that the world would embrace me
While still separating truth from lies
I wish I could learn to say "no"
So that I would feel worthy
And I wish I could learn to say "yes"
To the things that blindfold me

While memories aggregate
To a novel about our past
My heart is by yours
As always, beating fast
If you ever come to the valley
By the lake where we used to be
From there, go down the alley
To that good old olive tree

It's the place where I will be.

2011!

Listornas stora dag - 31 december - började och slutade för bara några timmar sedan. Det är under denna period som man tittar upp ur sina "måsten" och "kansken" som hör till vardagen, för att se hur man kan göra nästa år snäppet bättre.

Somliga hade ett superår, andra hade ett sopår. Alla har väl sina ups and downs alltid, det viktiga är att man lär sig av varje händelse och åtminstone försöker att få ut någonting av det. Och när det inte går, bära det med sig istället för att låta det bära en. Så försöker jag iallafall se på det.

Varför jag kallar det listornas stora dag?
För att jag har samma problem varje år: att välja ut ett nyårslöfte och hålla mig till det. För att börja prioritera bland mina behov, skriver jag ner en lång lista på allt jag vill göra, eller som jag känner att jag borde ha gjort för längesedan.
Men eftersom jag inte riktigt brukar kunna prioritera bort något av mina löften (för att året är långt och man hinner mer än man tror, tror man) så behåller jag istället hela listan, rangordnar den efter svårighetsgrad eller möjlighetsgrad för att fullfölja varje punkt, och gör det till min årslista istället.

Förra året blev faktiskt en stor del av mina nyårslöften uppfyllda. Listan det året var dock alldeles för invecklad och hade alldeles för lite utrymme för modifiering för att den skulle kunna fullföljas till punkt och pricka - men plan B blev nästan lika bra som plan A, och om inte annat så höjdes min medvetenhet radikalt. Detta året har jag konkreta uppgifter som jag vill fullfölja som en fortsättning på förra årets planeringar, och av det jag hade planerat fram tills årsskiftet utgör det väsentligaste av mina fullföljda punkter en redig grund för mitt nya år. Om det vill sig, givetvis.

Självklart kommer jag inte att skriva något löfte här för då har allmänheten det svart på vitt... man vill ju inte svika sig själv i alldeles för många personers ögon. Märker ni någon skillnad på mig så kan ni ge er på att det har med årsskiftet att göra.

Men, lagom till denna första vecka av år 2011, har jag lyckats göra upp ett städschema över veckans sju dagar. Och hur det kommer att utveckla sig, inveckla sig, avveckla sig eller bara... veckla sig, får vi se. Min kvinnliga intuition säger mig att detta kommer att hålla mycket bättre än någon annan städteknik i min värld.
Kan ju uppdatera om hur det gick.

Gott nytt år alla söta!

Massförstörelsevapnet.

Nej jag talar inte om nåt atomigt eller så. Inga bomber än så länge. Och man kunde aldrig ana att något så fint, så vitt och fluffigt och oskuldsfullt, skulle bli så dödligt farligt i fel mans händer.

Jag talar om den snö som härjar i Malmö - tja i hela Skåne för den delen - hela Sverige - VÄÄÄÄRLDEN!!!! Snöänglar här och där, en och annan snögubbe och lyckliga små barn som åker pulka. Åhåhå, det blir en vit jul i år och det betyder att tomten äntligen kan ta sig fram med sin släde och sina renar och blaha blaha. Aw.

Ju mer man skymtar det vackra och snälla, desto mer skymtar man det onda och farliga - desto mer tappar man förtroende för mänskligheten som moraliskt ting. Snöbollar som kunde rullas till att bli stora, nya (om än kalla) människor (om än fula), kastas på fastigheter och busskurer. Istappar, som med sin skönhet skulle bli en perfekt bakgrundsbild på var mans datorskrivbord - faller ner och träffar personer i hjässan. Blodsplatter och elände. Sedan sitter folk där på trottoarkanten, huvudlösa. Medan de snöbollskastande fortsätter skrattande sin färd mot nästa snöhög för att hämta ny snö. Och medan fastighetsägarna fläktar sig själv med sedelbuntarna, som egentligen skulle ha varit betalningsmedel till elslingor - men som minsann blir en perfekt julklapp till barnen.

Någonstans i Stockholm har en förälder köpt sitt barn en alldeles ny cykel. Men så kom en istapp. Gissa vad de skulle ha lagt pengarna på istället.

Kyla skapar fint pälsmode, isprinsessor, kisande ögon för att skydda mot snöfall vilket gör att folk ser ut som om de ler, pulkatävlingar.
Kyla skapar busstreck av 18-åriga pojkar (väx upp), förkylningar/virus/ihjälfrysningar, blöta strumpor/allmänt obehag.

Kylan borde förstås helst förbjudas. Dock är nog detta svårt att genomföra - det finns dock kryphål. Ett leende från en total främling kan göra att man glömmer kylan totalt. Anordna gemenskap i olika former. Uppfostra buspojkarna (heck, bussa en isprinsessa på dem). Vid sidan om sprutbyte - anordna strumpbyte. Visa Malmös befolkning att staden bryr sig.

Annars är det svårt att bry sig själv.

Pavlov.

Har du hört talas om Pavlovs hundar?

Jag har lyckats utföra detta kognitiva experiment på mig själv.

Sitter och skriver på ett paper som ska vara inne imorgon, och givetvis har grannen satt igång med sitt blåsinstrument igen. Vet inte om det är en fagott eller en trumpet, eller rentav en cello (vill poängtera här att jag är fullkomligt medveten om att cellon INTE är ett blåsinstrument) men oavsett vad det är, så vill jag köra ner instrumentet i halsen på denna någon och sedan släppa loss ordentligt med mina små kärleksvisor.
Vanligtvis brukar jag vara inloggad på det berömda chattprogrammet MSN när jag stör mig på grannens spelande, eftersom datorns position i vardagsrummet verkar ligga precis rätt för ett visst ekoljud som förs just till den här hörnan och som kommer från någonstans under mig. Där brukar jag beklaga mig lite grann över det eländiga ljudet som brukar komma från det faktum att man inte övat på att spela innan man tagit tag i sitt instrument. Idag har jag dock valt att avstå från att logga in på chattprogrammet, för att istället skriva färdigt mitt paper.

Det som avlöste min längtan efter att skriva av mig om Pavlov, var min totalt omedvetna reaktion på grannens pruttmusik; jag tog nämligen direkt tag i mousepaden och styrde muspekarens kosa mot MSN för att beklaga mig. Klassisk betingning minsann!

Musikhögskolan ligger inte långt härifrån, och de har en jäkla massa musikövningslokaler man kan få låna helt gratis. Det är rent ondskefullt av MKB att göra om några av lägenheterna här till studentbostäder för musikstudenter. Jag säger: Gå till skolan, öva där, kom sedan tillbaka när ni lärt er stycket. Majkatt har jag redan tillräckligt av, även i november.

Lund.

Vill bara uttrycka min fascination över Lund.

Det är bara någonting spöklikt över staden; om det är lugnet i centrum, om det är kyrkorna och de gamla byggnaderna, eller om det bara var vädret idag. Snöoväder, halka och slask som skapade ett dystert dagsljus och en centralstation som hade kunnat vara som hämtad ur ett fotografialbum från 1940-talet (givetvis bortsett från medborgarnas klädstil).

Det är en studentstad, där ett tiotal fakulteter är utspridda över gatorna och parkerna. Fakulteter som är belägna i gamla, gamla byggnader som renoverats några gånger, men som förnimmer om en tid för länge sedan. Byggnader som man ibland måste gå igenom gamla grindar för att komma till, eller stora parker.
Det är doften av gamla böcker som vädrats ur av vinden utomhus, bilar och deras avgaser som kör förbi, regn som tvingar ner den på marken någonstans i grusstigen. Doften av böcker tycker jag är underbar, men tanken på att samma doft av böcker funnits där så länge, och att så många som sedan flera årtionden inte är vid livet, som använt sig av biblioteken för att söka information precis som deras arvingar gör idag, gjorde att jag helt enkelt gjorde mina affärer - och gick raka vägen till centralstationen igen. Nej, för här stannar jag inte.

Lund är ett vackert minne. Det är en nostalgitripp, och en sak som har sin tid. Och vem vet, kanske hamnar man där igen en dag - den gången utan förföljare eller ärkefiender. Men idag har jag funnit min rätta plats, och det är inte i spökstaden.

Obevakning.

Mörk kväll.
Uteserveringen är upplyst och pubbesökarna överröstar varandra med fredagskvällstjatter och cigarettrök. Vinkande armar efter en småstressad personal, muttrande miner på tal om någonting som hände på förra lördagsfesten.
Lyckliga miner på tal om det som hände på förra lördagsfesten.
Handskakningar som introduktion på möjligtvis livslånga relationer. Eller bara nöje över natten.

På inneserveringen är det nästan öde. Alla vill vara där ute, delta i cigarettrökens civilisation. Det är ju där alla är, det är ju därför de är där. Socialisering. Går man in, så är det för att man måste av rent fysiologiska behov.

Men inte har puben satt upp någon övervakningskamera över de dunklaste områdena, inte är toalettrummen uppdelade mellan kvinnor och män. Inte har någon ordningsvakt fått uppgiften att kontrollera ordning och reda mellan gästerna, och borden i närheten av toalettsektionen är redan uppdukade och fina, fria från hunger och inkomst. Där finns ingen som ser eller hör vad som sker i toalettkön, än mindre...

Alla har rätt till sin privata sfär, det gäller även övergreppsmannen. Även om han ansåg att hon spelade för svårflörtad, alldeles för otillmötesgående. Att han givit sig på hennes privata sfär, det är hans privata sfär. Det är varken hennes eller någon annans ensak.

Det kommer även domstolen att anse, när han säger "men hon ville ju". Det är iallafall vad hon har fått höra om många liknande fall - klarar hon av statens nekanden i frågan om hennes egna privata sfär? En hel övergripande makt som tar till sig av fiendens kritik mot hur hon agerat i det här fallet, och vad hon hade kunnat göra bättre? Att barnet inom henne valt en bättre plats att vara på, vem berättar hon det för, vem kommer att lyssna?

För några minuter sedan uppdagades att han kommer att sitta bakom lås och bom i ett par år. Och att hon får pengar för mödan. Som att de säger "Nu har du lite försprång, köp dig en turistklassbiljett till någonstans så släpper vi honom lös när du är utom räckhåll". Eller kanske "Här har du lite skadestånd, köp dig någonting fint... ursäkta väntetiden".

Väntetiden. Den började då en obevakad toalettkö bildades. Jag vet inte vad statistiken säger - av bristen på bevakning att döma så är den inte speciellt hög.
Varför skulle den inte vara hög?

För att vi tar försiktighetsåtgärder. Flickor går in på toaletten tillsammans, de vågar inte gå själv. En blir attackerad, den andra larmar. Den andra blir attackerad, den första larmar. Alla oskadda.
Tills flickorna kommer ut ur toaletten och möter kränkning av män utanför. "Ey, lesbiska eller?" och "Men dela med er för fan". Mörkertal. Vem anmäler sådana ord, när de förekommer för ofta för att de ens ska ha en laddning längre?

Det är en enda stor köttmarknad.

En sista gång.

Hur går det?
Någon framgång ännu?
Känns det inte ensamt där, i skuggan av gemensamheten?

Hur går det?
Känns någon ångest?
Är det inte jobbigt att hela tiden behöva kolla över axeln?
"Jag ska nog minsann inte låta dem förstöra min kväll."

Hur gick det till?

Att ifrågasätta och smutskasta böner som hör ett hjärta till -
det är fullkomligt slöseri.
Jag väntar på universums beslut...