Massförstörelsevapnet.

Nej jag talar inte om nåt atomigt eller så. Inga bomber än så länge. Och man kunde aldrig ana att något så fint, så vitt och fluffigt och oskuldsfullt, skulle bli så dödligt farligt i fel mans händer.

Jag talar om den snö som härjar i Malmö - tja i hela Skåne för den delen - hela Sverige - VÄÄÄÄRLDEN!!!! Snöänglar här och där, en och annan snögubbe och lyckliga små barn som åker pulka. Åhåhå, det blir en vit jul i år och det betyder att tomten äntligen kan ta sig fram med sin släde och sina renar och blaha blaha. Aw.

Ju mer man skymtar det vackra och snälla, desto mer skymtar man det onda och farliga - desto mer tappar man förtroende för mänskligheten som moraliskt ting. Snöbollar som kunde rullas till att bli stora, nya (om än kalla) människor (om än fula), kastas på fastigheter och busskurer. Istappar, som med sin skönhet skulle bli en perfekt bakgrundsbild på var mans datorskrivbord - faller ner och träffar personer i hjässan. Blodsplatter och elände. Sedan sitter folk där på trottoarkanten, huvudlösa. Medan de snöbollskastande fortsätter skrattande sin färd mot nästa snöhög för att hämta ny snö. Och medan fastighetsägarna fläktar sig själv med sedelbuntarna, som egentligen skulle ha varit betalningsmedel till elslingor - men som minsann blir en perfekt julklapp till barnen.

Någonstans i Stockholm har en förälder köpt sitt barn en alldeles ny cykel. Men så kom en istapp. Gissa vad de skulle ha lagt pengarna på istället.

Kyla skapar fint pälsmode, isprinsessor, kisande ögon för att skydda mot snöfall vilket gör att folk ser ut som om de ler, pulkatävlingar.
Kyla skapar busstreck av 18-åriga pojkar (väx upp), förkylningar/virus/ihjälfrysningar, blöta strumpor/allmänt obehag.

Kylan borde förstås helst förbjudas. Dock är nog detta svårt att genomföra - det finns dock kryphål. Ett leende från en total främling kan göra att man glömmer kylan totalt. Anordna gemenskap i olika former. Uppfostra buspojkarna (heck, bussa en isprinsessa på dem). Vid sidan om sprutbyte - anordna strumpbyte. Visa Malmös befolkning att staden bryr sig.

Annars är det svårt att bry sig själv.

Pavlov.

Har du hört talas om Pavlovs hundar?

Jag har lyckats utföra detta kognitiva experiment på mig själv.

Sitter och skriver på ett paper som ska vara inne imorgon, och givetvis har grannen satt igång med sitt blåsinstrument igen. Vet inte om det är en fagott eller en trumpet, eller rentav en cello (vill poängtera här att jag är fullkomligt medveten om att cellon INTE är ett blåsinstrument) men oavsett vad det är, så vill jag köra ner instrumentet i halsen på denna någon och sedan släppa loss ordentligt med mina små kärleksvisor.
Vanligtvis brukar jag vara inloggad på det berömda chattprogrammet MSN när jag stör mig på grannens spelande, eftersom datorns position i vardagsrummet verkar ligga precis rätt för ett visst ekoljud som förs just till den här hörnan och som kommer från någonstans under mig. Där brukar jag beklaga mig lite grann över det eländiga ljudet som brukar komma från det faktum att man inte övat på att spela innan man tagit tag i sitt instrument. Idag har jag dock valt att avstå från att logga in på chattprogrammet, för att istället skriva färdigt mitt paper.

Det som avlöste min längtan efter att skriva av mig om Pavlov, var min totalt omedvetna reaktion på grannens pruttmusik; jag tog nämligen direkt tag i mousepaden och styrde muspekarens kosa mot MSN för att beklaga mig. Klassisk betingning minsann!

Musikhögskolan ligger inte långt härifrån, och de har en jäkla massa musikövningslokaler man kan få låna helt gratis. Det är rent ondskefullt av MKB att göra om några av lägenheterna här till studentbostäder för musikstudenter. Jag säger: Gå till skolan, öva där, kom sedan tillbaka när ni lärt er stycket. Majkatt har jag redan tillräckligt av, även i november.

Lund.

Vill bara uttrycka min fascination över Lund.

Det är bara någonting spöklikt över staden; om det är lugnet i centrum, om det är kyrkorna och de gamla byggnaderna, eller om det bara var vädret idag. Snöoväder, halka och slask som skapade ett dystert dagsljus och en centralstation som hade kunnat vara som hämtad ur ett fotografialbum från 1940-talet (givetvis bortsett från medborgarnas klädstil).

Det är en studentstad, där ett tiotal fakulteter är utspridda över gatorna och parkerna. Fakulteter som är belägna i gamla, gamla byggnader som renoverats några gånger, men som förnimmer om en tid för länge sedan. Byggnader som man ibland måste gå igenom gamla grindar för att komma till, eller stora parker.
Det är doften av gamla böcker som vädrats ur av vinden utomhus, bilar och deras avgaser som kör förbi, regn som tvingar ner den på marken någonstans i grusstigen. Doften av böcker tycker jag är underbar, men tanken på att samma doft av böcker funnits där så länge, och att så många som sedan flera årtionden inte är vid livet, som använt sig av biblioteken för att söka information precis som deras arvingar gör idag, gjorde att jag helt enkelt gjorde mina affärer - och gick raka vägen till centralstationen igen. Nej, för här stannar jag inte.

Lund är ett vackert minne. Det är en nostalgitripp, och en sak som har sin tid. Och vem vet, kanske hamnar man där igen en dag - den gången utan förföljare eller ärkefiender. Men idag har jag funnit min rätta plats, och det är inte i spökstaden.

Obevakning.

Mörk kväll.
Uteserveringen är upplyst och pubbesökarna överröstar varandra med fredagskvällstjatter och cigarettrök. Vinkande armar efter en småstressad personal, muttrande miner på tal om någonting som hände på förra lördagsfesten.
Lyckliga miner på tal om det som hände på förra lördagsfesten.
Handskakningar som introduktion på möjligtvis livslånga relationer. Eller bara nöje över natten.

På inneserveringen är det nästan öde. Alla vill vara där ute, delta i cigarettrökens civilisation. Det är ju där alla är, det är ju därför de är där. Socialisering. Går man in, så är det för att man måste av rent fysiologiska behov.

Men inte har puben satt upp någon övervakningskamera över de dunklaste områdena, inte är toalettrummen uppdelade mellan kvinnor och män. Inte har någon ordningsvakt fått uppgiften att kontrollera ordning och reda mellan gästerna, och borden i närheten av toalettsektionen är redan uppdukade och fina, fria från hunger och inkomst. Där finns ingen som ser eller hör vad som sker i toalettkön, än mindre...

Alla har rätt till sin privata sfär, det gäller även övergreppsmannen. Även om han ansåg att hon spelade för svårflörtad, alldeles för otillmötesgående. Att han givit sig på hennes privata sfär, det är hans privata sfär. Det är varken hennes eller någon annans ensak.

Det kommer även domstolen att anse, när han säger "men hon ville ju". Det är iallafall vad hon har fått höra om många liknande fall - klarar hon av statens nekanden i frågan om hennes egna privata sfär? En hel övergripande makt som tar till sig av fiendens kritik mot hur hon agerat i det här fallet, och vad hon hade kunnat göra bättre? Att barnet inom henne valt en bättre plats att vara på, vem berättar hon det för, vem kommer att lyssna?

För några minuter sedan uppdagades att han kommer att sitta bakom lås och bom i ett par år. Och att hon får pengar för mödan. Som att de säger "Nu har du lite försprång, köp dig en turistklassbiljett till någonstans så släpper vi honom lös när du är utom räckhåll". Eller kanske "Här har du lite skadestånd, köp dig någonting fint... ursäkta väntetiden".

Väntetiden. Den började då en obevakad toalettkö bildades. Jag vet inte vad statistiken säger - av bristen på bevakning att döma så är den inte speciellt hög.
Varför skulle den inte vara hög?

För att vi tar försiktighetsåtgärder. Flickor går in på toaletten tillsammans, de vågar inte gå själv. En blir attackerad, den andra larmar. Den andra blir attackerad, den första larmar. Alla oskadda.
Tills flickorna kommer ut ur toaletten och möter kränkning av män utanför. "Ey, lesbiska eller?" och "Men dela med er för fan". Mörkertal. Vem anmäler sådana ord, när de förekommer för ofta för att de ens ska ha en laddning längre?

Det är en enda stor köttmarknad.

En sista gång.

Hur går det?
Någon framgång ännu?
Känns det inte ensamt där, i skuggan av gemensamheten?

Hur går det?
Känns någon ångest?
Är det inte jobbigt att hela tiden behöva kolla över axeln?
"Jag ska nog minsann inte låta dem förstöra min kväll."

Hur gick det till?

Att ifrågasätta och smutskasta böner som hör ett hjärta till -
det är fullkomligt slöseri.
Jag väntar på universums beslut...

Bussdispyter.

Nog visserligen mer än så.

Har jag någonsin beskrivit hur underhållande det kan vara att betrakta människor på bussen och på busshållsplatsen?

Dagens bussresa från stan gav mig ont i magen. Det var fullsmockat med folk. En utländsk kvinna hade kommit in på bussen med sin barnvagn och skulle gå fram till bussföraren för att betala. Det var ungefär när jag hade stigit på bussen, som jag plötsligt hörde "Ur vägen, arabjävel!"

Det var en gammal man, som höll i en rullstol i vilken en annan gammal man satt. Man såg att han brydde sig mycket om denne rullstolsbundne man. Men truten på den omhändertagande gick i ett - "Stick tillbaka dit du kom från!" och "Jävla arab".
Kvinnan svarade "Håll käften", kort och gott. Människor runtom bara stirrade på situationen, medan jag och övriga påstigande försökte ta oss förbi denna gamling och denna förolämpade småbarnsmamma. En äldre kvinna ställde sig upp och sa "Det där är faktiskt en mor, du ska visa respekt!" Människor runtom nickade instämmande. 'Mm, det är ju bara därför man ska visa respekt', tänkte jag.
"Den!?" utbrast mannen. "Den där ska fan tillbaka dit den kom ifrån!"

För varje steg förbi fick jag alltmer ont i magen. Ville skrika "Hur vågar du?? Hon har utländsk härkomst, vilket faktiskt de allra flesta har - men du är dessutom ful, otrevlig och alldeles för gammal för den truten." Det hade fått tyst på honom, tror jag. Hade det eggat honom så hade jag säkert kommit på någonting mer, men det är någonting som jag verkligen ville sagla ut över hans förvridna, glåpordiga ansikte.

Sant som det är sagt, gjorde ynglingen bakom mig det åt mig istället. Han var kanske 12, 13 år gammal, även han med utländsk härkomst. Han hade råkat stöta till mannens armbåge, varvid mannen utbrast "Ur vägen, ungjävel."
Pojken svarade "Ey, håll käften... bög."

Det fick tyst på mannen. Han sa inte mer under hela resan.

Jag och gamlingen gick av på samma hållplats. Även den äldre kvinna som hade sagt ifrån. Och där blev jag paff: Kvinnan gick leende ut från bussen och talade med gamlingen, var trevlig och sa hejdå som om de hade varit bästa vänner.
Jag stod kvar en bit från busshållsplatsen och tittade mot dem. Förvånad, förskräckt, förtvivlad. Att denna människa, trots sina glåpord och sitt otrevliga yttre, kan få vänner, människor på sin sida. Att han kan sätta sig på den där bänken oberörd och med människor runtom sig, medan mamman på bussen antagligen kommer att bära med sig orden och förödmjukelsen ett bra tag framöver.

För inte kan det väl vara så att han helt enkelt bara var på dåligt humör och lät det gå ut över andra? Han måste vara genomond. Dock räckte ett enkelt "Ey, håll käften... bög" för att gubben skulle hålla klaffen resten av resan. En tom respons på en tom förolämpning?

Nej.

Du har alltid rätt, Monika.

"Ursäkta herrn, du spottade på min sko."

Han vände sig om, ögade mig, hånlog och tog ett bloss.

"Va?"

Jag rörde mig inte ur fläcken, men jag kände hur ilskan och irritationen forsade fram och tillbaka genom mig. Egentligen ville jag bara ta fram en k-pist med ett rör som var kopplat till mina spottkörtlar, och skjuta saliv på honom.

"Min sko. Kolla här. Den är inkletad i ditt DNA. Jag är inte intresserad av ditt DNA."

Han stirrade på mig. Tog ett bloss. Tittade på skon. Tittade upp på mig.

"Förlåt, det var inte meningen."

"Mhm, det låter ärligt." Jag rotade fram bomullsrondeller som jag hade liggande i väskan och sträckte fram dem.

Han hånlog igen. Ögade mig. Stirrade på bomullsrondellerna. Tog ett bloss. Andades ut röken och skakade på huvudet i ett skratt.

"Det där salivet hade du kunnat trampa på i vilket fall som helst ju."

"Jag trampade i hundbajs en gång. Jag torkade av min sko i hundens päls. Här är jag ändå generös med mina bomullsrondeller. Se så, jag har bråttom."

"Tss."

"Men herregud. Du får ju för fan stå för dina handlingar. Du valde att spotta på min sko och jag är inte okej med det."

"Jag tänker inte böja mig ner för att torka av din sko."

"Äsch sluta nu, jag bjuder på det."

Han torkade aldrig av min sko. Däremot har jag sett honom ett par gånger sedan dess, och han har kollat bort, kollat ner i marken och börjat pilla med sin mobiltelefon. Det får mig att tänka på mänskligheten och dess inskränkthet. Hur inskränkta människor kan vara, hur deras egna liv och hur deras känslor spelar så mycket större roll än omvärldens. Hur mån man kan vara om att skydda sitt anseende från någonting som kan tänkas verka nedvärderande, patetiskt, trots att man själv var den som orsakade hela scenariot. Hur mån man kan vara om att 'stå på sig', för det ska man göra alltid för att inte någon annan ska göra det åt dig, oavsett situation. Och den åsikt man har är alltid den som är rätt och den går inte att ändra på, och man ska inte låta någon annan ändra på den. Och man är på ett visst sätt och det kan man inte rå för, för det är helt enkelt sån man är.

...det ligger så mycket sanning och så mycket lögn. Så mycket skräp från feltolkningar och så mycket feltolkat "skräp". Jag skäms och jag gråter och jag mår illa.

Men jag gör det, för att jag har en anledning till det.

Ge mig en bomullsrondell så ska jag visa.