Vi är alla samhällets avskum.
Hur fjantigt eller trögt det än låter; tacka alla gudar som finns, för att du har någonting som kallas tillhörighet. Alla har vi den. Oavsett om det rör sig om en skolklass, en vänskapskrets eller det grundläggande och mest självklara - kärnfamiljen eller släkten - du har en plats där du är någon. Gör någonting med den platsen. Den platsen är nämligen den enda som du finner något nöje av, om du inte är redo att göra någonting av allt som hör allt annat till. Det är här du får skratta. Det är här du får gråta. Och har du tur, så är det även här som du blir skyddad och tyglad till en god samhällsmedborgare. Resten sköter politiken.
En vis man sa en gång att en grupp människor är den ultimata experimentresursen. Tänk, vilken kunskap gruppsykologin givit oss genom tiderna: från grupptryck till världskrig - och än idag har människan på vardagliga platser inte lärt sig hantera de enklaste saker. En väninna berättar om ett slagsmål på McDonald's, där ingen ingriper. Inte en jävel. Eller någonting ännu mindre: dagens bussresa. Flera bussresenärer skulle av bussen vid en hållplats, men när dörrarna inte öppnades och bussen började åka, reagerade dessa resenärer med "nåja, vi ska inte besvära makthavaren". Ingen räckte upp handen eller ropade på busschauffören för att bli avsläppt. Inte en jävel.
Det verkar finnas en hårfin linje mellan värdighet och feghet. Någonstans mellan "inte ska jag underlåta mig att tillrättavisa någon annan, jag har viktigare saker för mig" och "om jag gör detta så blir jag kanske inte omtyckt, bättre att göra någonting som jag vet att jag blir uppskattad för". Denna fundering har funnits i mitt huvud en längre tid, men för att det verkligen skulle ta sig fram för mig har jag sprungit, gråtit och svidit.
Inte vet jag om det är det som krävs för att man ska inse vad värdighet är - att själv känna sig som bottenskrap och den fullkomliga förnedringen förkroppsligad, eller att se någon annan bli det. Även om pendeln fört mig mellan feghet och värdighet - eller kanske är självvärde ett mer träffande ord - så kan jag inte springa ifrån mina öden och förvänta mig att mina öden kommer att vara snälla mot mig. Hela min värld och ungdom har varit fylld med förlåtelse och vad folk kallar för "självrespekt".
Samme vise man har lärt mig vikten av respekt mot andra. Däri ligger självrespekten; den respekt som du får tillbaka. Inte den du ger dig själv i första hand; den du får tillbaka. Värdigheten ligger inte i hur du ser på dig själv; utan hur folk ser på dig tillbaka. Och fegheten du uppvisar kommer att bita dig hårt i arslet, precis som idioten springer ifrån den verkliga faran till fots.
Hur fjantigt eller trögt det än låter; tacka alla gudar som finns, för att du har någonting som kallas tillhörighet. Alla har vi den. Oavsett om det rör sig om en skolklass, en vänskapskrets eller det grundläggande och mest självklara - kärnfamiljen eller släkten - du har en plats där du är någon. Gör någonting med den platsen. Den platsen är nämligen den enda som du finner något nöje av, om du inte är redo att göra någonting av allt som hör allt annat till. Det är här du får skratta. Det är här du får gråta. Och har du tur, så är det även här som du blir skyddad och tyglad till en god samhällsmedborgare. Resten sköter politiken.
En vis man sa en gång att en grupp människor är den ultimata experimentresursen. Tänk, vilken kunskap gruppsykologin givit oss genom tiderna: från grupptryck till världskrig - och än idag har människan på vardagliga platser inte lärt sig hantera de enklaste saker. En väninna berättar om ett slagsmål på McDonald's, där ingen ingriper. Inte en jävel. Eller någonting ännu mindre: dagens bussresa. Flera bussresenärer skulle av bussen vid en hållplats, men när dörrarna inte öppnades och bussen började åka, reagerade dessa resenärer med "nåja, vi ska inte besvära makthavaren". Ingen räckte upp handen eller ropade på busschauffören för att bli avsläppt. Inte en jävel.
Det verkar finnas en hårfin linje mellan värdighet och feghet. Någonstans mellan "inte ska jag underlåta mig att tillrättavisa någon annan, jag har viktigare saker för mig" och "om jag gör detta så blir jag kanske inte omtyckt, bättre att göra någonting som jag vet att jag blir uppskattad för". Denna fundering har funnits i mitt huvud en längre tid, men för att det verkligen skulle ta sig fram för mig har jag sprungit, gråtit och svidit.
Inte vet jag om det är det som krävs för att man ska inse vad värdighet är - att själv känna sig som bottenskrap och den fullkomliga förnedringen förkroppsligad, eller att se någon annan bli det. Även om pendeln fört mig mellan feghet och värdighet - eller kanske är självvärde ett mer träffande ord - så kan jag inte springa ifrån mina öden och förvänta mig att mina öden kommer att vara snälla mot mig. Hela min värld och ungdom har varit fylld med förlåtelse och vad folk kallar för "självrespekt".
Samme vise man har lärt mig vikten av respekt mot andra. Däri ligger självrespekten; den respekt som du får tillbaka. Inte den du ger dig själv i första hand; den du får tillbaka. Värdigheten ligger inte i hur du ser på dig själv; utan hur folk ser på dig tillbaka. Och fegheten du uppvisar kommer att bita dig hårt i arslet, precis som idioten springer ifrån den verkliga faran till fots.
