Ägg.

En intressant tanke.

Två enäggstvillingar känner samma vän.
En dag fyller vännen år, och båda tvillingarna vill skicka ett grattis-textmeddelande via sina mobiltelefoner till denne. Vad de inte vet är, att de skriver exakt samma sak i textmeddelandena, men underskrivet med sina egna namn. Vi vet att det är lite allmänt känt att enäggstvillingar ofta har samma sätt att interagera på vid vissa skeden (teve har pratat mycket om telepatiska förmågor etc).

När vännen får meddelandena blir han ledsen över tanken på att de bara slängt ihop någonting tillsammans och sedan skickat iväg det. Så han hämnas genom att skicka tillbaka två exakt likadana meddelanden till tvillingarna, med konstgjord personlig prägel.
Givetvis blir tvillingarna konfunderade över hans sätt att dra dem båda över en kam, som om de inte hade sina egna personliga egenskaper och personliga, icke-enäggstvillingsbaserade relationer till vännen.

Det hela slutar med att parterna ser varandra som oärliga och lata, och vänskapen därmed inte fördjupas.

Är detta möjligt?

Lullo

Sitter på bussen hem en fredagkväll efter midnatt. Utanför regnsnöar det, och jag njuter av att höra vattendunsar mot bussens fönster. Äntligen slipper vi det - det där vi saknar på sommaren, men hatar på vintern. Snön.
Vi kan ju aldrig riktigt bestämma oss. För att detta till trots var vi lyckliga över en vit jul, och grät över en regnig sommar.

Mänskligheten. Detta arma släkte som det alltid är synd om, oavsett situation. Det kan handla om gravallvarliga saker, och det kan handla om lite spilld crème fraiche. Beroende på våglängden i övrigt kan vi i vissa skeden reagera exakt lika starkt på om vi brände vid potatisen, som om hamstern ramlade ut genom fönstret. Är det inte ironiskt?

"Hycklare där", kan man kanske påstå. "Dig är det också alltid synd om. Du är duktig på att beklaga dig." Kanske det. Har man inget glatt att berätta, som man vill att hela världen ska höra - utan att låta skrytande, dömande, drömmande eller ironisk (för det kommer du definitivt få sota för) - nä, då får man klaga. Eller håna folk bara för att. Eller prata viktiga, vuxna saker.

Frågan är dock idag - vad tusan pratade jag om med mina vänner i mellanstadiet??

Nytt.

Medan ett gammalt förflutet hoppar på bussen jag sitter på, med barn i handen och ett vuxet leende över läpparna - försvinner ett nyare förflutet i snåren av historia om glada och roliga dagar, i skuggan av ett nytt år och nya löften. Sorg över obefintlig sorg är någonting som överväldigar mer än det faktum att friheten och den nya värmen från elementen blandar ihop en ny aning om vad trivsel är. Och sängen - den stora, nya sängen som står i rummet där tusen minnen lagrats under så lite så fjorton månader, varför väcker den så pass abstrakt undran?

Hur många nya starter får en människa under sitt liv? Finns det statistik över det? Hur många gånger har man inte bestämt sig för att "nä nu jävlar" och "Nu babbe mig ska vi slå slag i saken. Det är ju trots allt nytt år"?

En sak kan vi säkert många hålla med om - 2009 sög åsneröv. För min del av många sentimentala anledningar. Och för många andra också. Och nu har vi kommit in på ett nytt decennium, då folk i min generation kommer få barn, gifta sig och skaffa hus och Saab (ja för ni har väl läst ;)). Nytt år, nya möjligheter - första året på decenniet innebär krav på planering, strukturering och nerknarkning med förskönande ungdomselixir. Nu ska vi bli vuxna på riktigt.

Även det suger åsneröv. Men ja.. jag får se till att gilla åsneröv.