Följande inlägg vill jag ägna åt att klaga. Klaga, klaga, klaga. Och jag må anses vara en hycklare vid inläggets slut, då jag, som den enkla människa jag är, också begått många misstag. Förmodligen också sådant som jag kommer nämna, och kanske har jag inte ens tänkt på det. Därmed medger jag att, eftersom vi alla bara är människor, är väldigt berättigade till dessa utomordentligt mänskliga fenomen som kan ta över våra svaga psyken.
Snack om krig och sådana helveten pratar redan alla skönhetstävlingsdeltagare om tillräckligt när de ska berätta om sin hypotetiska enda önskan. Ämnet kommer aldrig att bli utnött, eftersom snack aldrig kan ändra på någonting som pågår där ute. Men visst, visst är det otroligt ändå att en mänsklig hjärnkapacitet, som egentligen är väldigt avancerad och mestadels duger både till matematik, känslobedömning och kreativitet, kan påverkas så enkelt av värderingar?
Sådant som betyder mycket för en själv. Beroende på hur mycket man värderar någonting, kan man kämpa olika mycket för det. Skulle din familjemedlem tillsammans med en total främling befinna sig i djupt vatten på väg att drunkna och du endast hade chans att rädda en av dem, så skulle det förmodligen bli din familjemedlem som du skulle välja att rädda. När det väl kommer till kritan och drastiska situationer så är det så vi fungerar.
Enligt forskning använder människan endast tio procent av hela sin hjärnkapacitet till de grundliga funktionerna som kroppen besitter som rörelse och de fem sinnena, samt tänkande och resonemang. Detta innebär att vi hade kunnat vara så mycket klokare om vi bara lade manken till, eller om vi visste hur. Eller om vi ens hade en aning om denna fakta och kopplade den till vår egen hjärna. Tio procent använder vi, det vill säga att 90% ligger och vilar.
Tillbaka till värderingar, som väl är det mest mänskliga som finns. Vår livsstil bygger sig först och främst enligt vår kära kroppsfunktion och vad den klarar av, och sedan efter sådant som behövs i livet, och sedan sånt som behövs i vardagen. Prioriteringarna som görs utefter vår livsstil bygger på värderingarna vi har, då både kroppen, livet och vardagen är viktiga för oss. Där blandas sedan vänners, näras och käras värderingar in ibland, då vi värderar dessa personer högt. Och då tänker vi även på dessa personers känslor, åsikter och situationer. Värderingar är det mest mänskliga som finns, speciellt eftersom människan är ett flockdjur. Vilket leder oss till det slående faktumet - värderar vi saker och ting tillräckligt mycket, så kan vi skita i sådant som betyder mindre för oss; till exempel andra människor, sådana som vi inte känner, sådana som vi inte har i våra liv, sådana som vi inte kan höra, se, och därmed inte kan "förstå deras existens till fullo".
Värderingar är det mest mänskliga, det mest normala, det naturligaste som finns. Men en sak frustrerar mig djupt, och det är följande:
Om vi nu bara använder 10% av hela vår hjärnkapacitet och denna del styrs av värderingar, så innebär det väl också att värderingarna puttar undan sådant som inte får plats i dessa tio procent av hjärnkapaciteten. Vi tar hellre åt oss vissa grejer än andra. Hjärnan har till och med lärt sig att putta bort hela tidsrymder, upplevelser som ägt rum under vår egen livstid och som varit traumatiska, så att man inte minns dem för att de varit så ovärda att minnas. Men varje dag tar vi in nya upplevelser och ser nya saker, inser olika faktum och lär oss nya sammanhang. Det ger vardagen spänning och driver oss framåt.
Men det vi ofta glömmer bort, är att vi värderar saker olika mycket för att själv må så bra som möjligt. Och välmående indikeras i de flesta fall med ett leende på läpparna samt styrka till goda gärningar och dylikt. Säg mig då människor. Om vi låter nittio procent av köttklumpen som vi har i huvudet liggandes utan någon nytta, för att vi begränsar hjärnkapaciteten till dessa tio procent för att göra livet bra för oss, varför känns det väldigt sällsynt att en person faktiskt ler mot andra på stan?
C'est adorable.
