Här är jag.

Liten. Nylärd. Neutraliserad.

Idag har varit en jobbig dag. Salladsbaren var fylld med hungriga människor som väntade på sin tur att få välja sina maträtter ur buffén, och stressande och flängande förbi sallader, dressingar och mikrovågsugnar är vad som har varit aktuellt den här dagen.
Men jag älskar människor. Varför vet jag inte, men det är någonting med människor som fascinerar mig. Vissa sidor av dem kan göra mig så glad. Människor. En persons humör kan påverkas av en annans under en hel dag, är inte det fantastiskt?

Träffade Sofia idag, första gången sen hon kom tillbaka från Tyskland och Gazette och andra människor. Andra människor som tydligen inte kunde tala engelska. De skapade problem med kommunikationen. Det borde vara ett minimum för alla folk i hela världen. För jag ångrar språkskillnader.

Men samtidigt inte. För språkskillnader fick mig så himla stolt idag, när det kom in en amerikansk familj utan svenska språkkunskaper, i salladsbaren. Då var det jag som visade dem vägen genom menyerna.
Sådana smågrejer. När man står inför en främmande person och visar den någonting som den inte sett förut. Förklarat det på personens språk. Fått den att förstå.
Det är kanske inte världsomspännande. Och det skulle inte ge mig något pris någonstans. Men för mig själv. Därför älskar jag människor.

Jaa. Just därför älskar jag människor.

Egendomlighet.

Nu är det så här att jag har tappat förtroendet för nya bisexuella tjejer. Förut var det någonting som bara vissa var, och som var det med hjärta. "Jag är bisexuell för att jag inte alls känner någon skillnad på tjejer eller killar, tjejer vet till och med lite mer vad jag vill ha" lät det från flickorna. Nu verkar det låta, kanske inte högt, men "Mina vänner och människorna runtom mig har sån inverkan på mig och därför är jag bi. Det är ju så hett att vara hämningslös"

Ni är snarare humlor. Som inte kan flyga men som gör det ändå.

Naturens fenomen.

Jo, jag tog det genom fönstret. Kylan välkomnar inte mig ut nämligen.
Vilket gör det högra trädet fantastiskt för det ser ut som det brinner =D

The beginning.

Jag har bestämt mig.

Efter år av velande från ena hörnet till det andra, har jag bestämt mig. Jag kan bättre än det här. Det har inte varit slöseri med varken pengar eller tid, förutom kanske detta år som gått.

Mitt pianospelande ska komma igång igen, på riktigt. Mitt musicerande ska märkas vart jag än går, och det ska duga till mer än det någonsin gjort.

För jag kan - och jag vill.

Rastfull.

Det finns så jäkla mycket att göra egentligen. Oavsett om man bor hemma eller inte så kommer man ständigt på nya saker att göra. Kommer man hem från skolan eller jobbet så vilar man kanske. Tar sig en macka, kollar på teve eller sätter sig vid datorn.

Reflekterar över dagen.

Men sedan framemot kvällen så kommer ibland en sådan stark känsla av att man vill göra någonting men man vet inte riktigt vad. Det går inga intressanta program, det går inte att laga någon favoriträtt/baka pga brist på ingredienser och energi och städa vill man definitivt inte göra. Det är kallt ute och jobbigt att ta på sig en massa ytterkläder, och man är trött på te och dagdrömmar.
När inga plikter kallar, när allt känns som en enda lång period av omöjlig socialitet med sig själv, det är då som många glömmer någonting. Det där lilla extra som tar en till fantasins värld.

En bok.

Förut vägrade jag läsa böcker för att jag tyckte att det inte gav mig någonting, det enda som händer är ju faktiskt att man sitter och läser ord för ord tills man vänder blad och sedan fortsätter läsa. Men självklart hade jag glömt bort vad som hände inom mig när jag läste spännande historier, roliga berättelser, spännande skildringar. Hur jag ibland kände kalla kårar vandrande över ryggen. hur mina tårar rann nedför mitt ansikte, eller hur jag började gapskratta i en annars knäpptyst omgivning.
En bok. En sammansättning av pappersark, en massa svarta tecken tryckta på vitt papper. Att en tyst stund kan skapa så mycket glädje, så mycket hat, så mycket förståelse och oförståelse.

Det är fantastiskt.

Snodde från Emma ;P

DITT RIKTIGA NAMN
Isabella

DITT GANGSTA NAMN
(2 första bokstäverna i ditt förnamn + izzle)
Isizzle

DITT DETEKTIV NAMN
(favorit mat och djur)
Sushipippi

DITT STAR WARS NAMN
(det tre första bokstäverna från ditt efternamn och två första från ditt förnamn)
Frais

DITT HJÄLTE NAMN
(favorit färg och favorit dricka)
Brunjuice

DITT ARAB NAMN
(två första bokstäverna i ditt första namn, tre sista i ditt mellannamn,fyra första i ditt efternamn)
Isikafran

DITT SPÖK NAMN
(svarta och ditt/dina husdjurs namn)
Svartablomma

Den förbannade ungdomen.

Ett program om bråkiga ungdomar var på TV nyss. Tre familjer satt i en studio med programledaren och berättade om sina döttrar vars beteende var så oregerligt att de fått sitta i behandlingshem och ungdomsantalter. I programmet fanns även en ungdomskurator som delade med sig av sina åsikter, syner på saker och ting och råd.

En fjortonårig flicka hade knivskurit sin syster för att hon inte fick titta på TV. En annan flicka hade kommit hem full och möttes av polis hemma hos sig varefter hon var beredd på att fly genom fönstret, då hennes far stoppade henne. Föräldrarna satt gråtande inför en chockad publik och berättade sina historier, medan ungdomarna satt och med en nästan hånande blick dömde föräldrarnas tårar, som hade varit så många fler om bara kameran stängts av och folk hade gått därifrån. Dessa människor behövde hjälp, de hade tappat greppet om någonting som för nästan ett och ett halvt decennium sedan varit något underbart, någonting som de sett fram emot under hela sin uppväxt - ett barn som de skulle få uppfostra alldeles själv.

Hur kan det kännas att se det barn som man uppfostrat, matat och nattat, gå ut och festa, klä sig exploaterande, komma hem stupfull och inse att det undanhåller intima saker som man hoppats på att få ta del av under hela dess liv? Att i stället för att möta ett gråtande barn berättandes om sina problem, komma hem en dag och finna det i säng med någon främmande kille man aldrig ens hört talas om? Vem vill vara förälder under sådana förhållanden?

Ungdomskuratorn som delade med sig av sina åsikter var ett geni i mina ögon och öron. Hon satt avslappnad, såg de förstörda föräldrarna, log varmt och sa "Jag är en person som alltid tar barnets parti. Barn i den här åldern är sexuella varelser, de har just kommit in i puberteten och vill utforska så mycket som det bara går. Säger de att man inte förstår dem, att ingen vet vad de går igenom, så ska man ta det ordagrant. Jag vill inte skylla bort ilskan inom dem på hormoner, jag vill skylla den på problemen som ligger bakom och som behöver lösas. Det är inte bara barnets skyldighet att göra det - det är även föräldrarnas. Istället för att ge det restriktioner - ge dem medlidande och vänskap, även om det är svårt att ge som bestämd förälder." (modifierat med dåligt minne samt egna inslag)
Hormoner är ingen ursäkt att bete sig dåligt. Det är inte någonting som man kan skylla på för att man snortade kokain vid fjorton års ålder. Däremot är det någonting som förstärker barnets beslutsamhet att slå sig ifrån det överbeskyddande täcke som man haft med sig under hela sin uppväxt. Dessa flickor som var med i programmet var unga, i början av sin pubertet, och deras aggressivitet hade kanske inte så mycket med själva hormonerna att göra som ilskan inombords - däremot förstärktes den av en undermedveten känsla av vuxenhet (som kommer med hormonerna).

Jag sågs som ett problembarn hemma. Mamma var orolig för mig, hon trodde att jag hade mycket allvarliga tendenser och att jag aldrig lär mig. Men förmodligen är det tack vare henne som jag inser allvaret i saker och ting vilket får mig att avstå från sådant som jag i annat fall hade haft lust att göra.
Under perioder medger jag att jag kände mig oförstådd. Jag har alltid varit en hormonstinn, kärlekskrank tonåring (nåja, åtminstone sedan jag var tolv) och uppväxt med en familj med katolska värderingar i ett ateistiskt samhälle. Detta var ingen bra blandning när ungdomar runtomkring mig festade, hade kul, sminkade sig i mellanstadiet och berättade om olika killar som de träffade. Det såg ut som en hyperrolig ungdom, medan jag satt och fick bra betyg i skolan vilket tillät mig att komma in på det program jag ville komma in i i gymnasiet. Dock fick det värre följder - min kärlekskrankhet väcktes på riktigt i gymnasiet då det är dags att bli snäppet friare, mina betyg dalade från MVG till G under två år, jag tröttnade på tjatet som jag fick hemma och flyttade hemifrån vid arton års ålder.
Men jag lever inget syndigt liv bara för att jag är fri. Hade jag bara blivit förstådd så hade saker och ting varit så mycket lättare idag.
Att låsa in sitt barn är ingen lösning - det är bara sporrande till mer ilska inombords. Alla behöver regler under svåra perioder i sitt liv, men när detta väcker besatthet hos föräldern i att göra vad man anser är bäst för barnet, det är då man ska stanna upp och fundera på vad konsekvenserna kan vara. Alla förhållanden har känslomässiga inslag - och alla känslor beror oftast på någonting konkret, speciellt i den mognande åldern.