Mrs Me.

Ikväll blev en spontan biokväll solo-stajl. I min desperation att utnyttja min gratisbiljett på sista giltighetskvällen, tog jag på mig en bekväm outfit, sket i sminket och tog en taxi till stan för att hinna till kvällens sista föreställning.
"Ska du träffa din kille" frågade chauffören.
"Nej" sa jag, "jag ska faktiskt gå på bio själv".
"Ah... det är synd. Det är synd att gå på bio själv" sa han, innan vi sa hejdå och han körde iväg.

På gatan utanför Filmstaden stod jag lite halvt irriterad. Senast jag försökt umgås i en biograf, hyssjade de andra filmåskådarna oss. Man ska vara tyst när man är i en biograf, och inte störa andra. Och när jag sedan prasslade i min påse efter en Ahlgrens bil - då jäklar fick jag blickar.
Men lik förbannat ska man inte gå på bio själv, det är synd att slösa den upplevelsen på enbart sig själv.

I disken sade kassörskan "Vi har två platser på rad nio, längst till vänster. Går det bra?"
Jag tittade frågande på henne. "Tycker du att jag behöver två platser? Jag tränade faktiskt i morse."
Hon tittade på mig från ovanför sina glasögon. "Jaså är du här själv?"
"Ja... jag är ju det. Coca-Cola tack."

Varför är det så få som går på bio ensamma? Är det patetiskt att inte ha någon att hålla i handen när man sitter knäpptyst i en stor, svart salong? Är det inte det man har för vana att göra varenda natt innan man går och lägger sig sedan man var liten - att vistas i mörker ensam? Kan man inte se en film utan en annan människas bekräftelse - hur kommer det sig att det går så bra för TV-industrin? Alla i TV-soffan har ju inte någon.
Bör man inte lägga ut tvåhundra kronor på att gå på bio alldeles ensam? Men var koftan värd de pengarna, då?
Men givetvis måste den ju ha varit värd det; omgivningen ser ju den. Beundrar den verbalt och ler uppskattande. "Den passar dina ögon" och "Jag önskar att jag hade dina bröst".

Ovanstående kanske vittnar om att jag är bitter - men tro mig, jag är verkligen inte det. Fast filmen sög åsnegenitalier. Dock var det någonting som fick mig att undra: Vad är poängen?

Vad är det vi behöver för att inte känna oss ensamma? Är det en titel som vi måste ha på våra relationer; pojkvän/flickvän, bästa kompis, kk? Vem är det okej att gå på bio med, när vill man definieras som "par", och när gör man det egentligen? Var börjar gemenskapen, om den kan definieras så himla olika - när vi har puckon som förföljer andra på grund av problem med att läsa signaler? Och när relationer, trots olika titelsättning och diskussioner om framtid, samtid och förflutet, i naturen inte förändrats det absolut minsta utan fortsätter så som de alltid gjort?
Vad är det vi letar efter, när vi hela tiden har det framför näsan på oss?

En gång träffade jag en man. Vi hade pratats vid, bestämt en träff, pratat hela natten. På morgonen frågade han mig "Såg du denna träff som en dejt?"
Varvid jag svarade "Ja".
"Men det var inte menat som en dejt från min sida", svarade han. Och jag brydde mig inte om hans svar det minsta.

För vad är poängen med att veta vad vi är, när vi gör det vi gör och ingenting annat?
När blev det så jävla komplicerat?

,,,

Det var när hon kastade sig ner på golvet som hon insåg hur många de var.
De låg överallt. På golvet, mellan soffkuddarna. Några hade rullat in under TV-bänken och fåtöljen. Rummet var som delvis täckt av glansiga prickar sett från ovan.

"Dumma, dumma mig" sa hon tyst medan hon tog upp några pärlor med högerhanden, och lade dem försiktigt i tygpåsen som hon höll i vänsterhanden. "Dumma, dumma, dumma mig".
Hon kröp runt i rummet och samlade pärlor, några åt gången. Direkt efter duschen hade hon enbart hunnit vira in sig i en handduk. Håret var blött och det droppade vatten på mattan. Pärlorna blev blöta.

"De där pärlorna är räknade, och kommer att bli räknade igen. Jag förväntar mig att varenda liten pärla är kvar i den här påsen när jag kommer tillbaks. Hela och fina, är det förstått?"
Orden ekade fortfarande i rummet. Hon visste vad hon hade att vänta sig, om det inte skulle vara som han sagt. Pärlorna var dyra, och hon visste om att det skulle göras till ett vackert smycke. Hon visste inte vem som skulle ha smycket, eller när det skulle bli färdigt. Men pärlorna var räknade, de var viktiga och hon skulle komma att ångra sitt snedsteg från badrummet mycket, mycket.
Hon brast i gråt.

Tut, tut. Tut, tut. Klick. "Hallå?"
Tystnad i telefonen, endast hennes andetag hördes. Paralyserade andetag.
"Hallå?"
Den svarande lät otålig. Han hade ingen lust att vänta på henne, på att hennes andetag skulle bli ord.
"Jo, jag undrar..." började hon.
"Sno på. Jag ska snart iväg här", svarade telefonen.
"Precis hur många pärlor ligger i påsen?"

Tystnad.

"Du vet precis hur många pärlor som ligger i påsen."

Tystnad.
Sedan lade hon på luren.
Slutdiskuterat.

Pärlorna låg där ett tag. Hon stod och skämdes en stund.
Sedan klädde hon på sig, tog tålamod till sig, och plockade upp resten av pärlorna.