Bussdispyter.

Nog visserligen mer än så.

Har jag någonsin beskrivit hur underhållande det kan vara att betrakta människor på bussen och på busshållsplatsen?

Dagens bussresa från stan gav mig ont i magen. Det var fullsmockat med folk. En utländsk kvinna hade kommit in på bussen med sin barnvagn och skulle gå fram till bussföraren för att betala. Det var ungefär när jag hade stigit på bussen, som jag plötsligt hörde "Ur vägen, arabjävel!"

Det var en gammal man, som höll i en rullstol i vilken en annan gammal man satt. Man såg att han brydde sig mycket om denne rullstolsbundne man. Men truten på den omhändertagande gick i ett - "Stick tillbaka dit du kom från!" och "Jävla arab".
Kvinnan svarade "Håll käften", kort och gott. Människor runtom bara stirrade på situationen, medan jag och övriga påstigande försökte ta oss förbi denna gamling och denna förolämpade småbarnsmamma. En äldre kvinna ställde sig upp och sa "Det där är faktiskt en mor, du ska visa respekt!" Människor runtom nickade instämmande. 'Mm, det är ju bara därför man ska visa respekt', tänkte jag.
"Den!?" utbrast mannen. "Den där ska fan tillbaka dit den kom ifrån!"

För varje steg förbi fick jag alltmer ont i magen. Ville skrika "Hur vågar du?? Hon har utländsk härkomst, vilket faktiskt de allra flesta har - men du är dessutom ful, otrevlig och alldeles för gammal för den truten." Det hade fått tyst på honom, tror jag. Hade det eggat honom så hade jag säkert kommit på någonting mer, men det är någonting som jag verkligen ville sagla ut över hans förvridna, glåpordiga ansikte.

Sant som det är sagt, gjorde ynglingen bakom mig det åt mig istället. Han var kanske 12, 13 år gammal, även han med utländsk härkomst. Han hade råkat stöta till mannens armbåge, varvid mannen utbrast "Ur vägen, ungjävel."
Pojken svarade "Ey, håll käften... bög."

Det fick tyst på mannen. Han sa inte mer under hela resan.

Jag och gamlingen gick av på samma hållplats. Även den äldre kvinna som hade sagt ifrån. Och där blev jag paff: Kvinnan gick leende ut från bussen och talade med gamlingen, var trevlig och sa hejdå som om de hade varit bästa vänner.
Jag stod kvar en bit från busshållsplatsen och tittade mot dem. Förvånad, förskräckt, förtvivlad. Att denna människa, trots sina glåpord och sitt otrevliga yttre, kan få vänner, människor på sin sida. Att han kan sätta sig på den där bänken oberörd och med människor runtom sig, medan mamman på bussen antagligen kommer att bära med sig orden och förödmjukelsen ett bra tag framöver.

För inte kan det väl vara så att han helt enkelt bara var på dåligt humör och lät det gå ut över andra? Han måste vara genomond. Dock räckte ett enkelt "Ey, håll käften... bög" för att gubben skulle hålla klaffen resten av resan. En tom respons på en tom förolämpning?

Nej.

Du har alltid rätt, Monika.

"Ursäkta herrn, du spottade på min sko."

Han vände sig om, ögade mig, hånlog och tog ett bloss.

"Va?"

Jag rörde mig inte ur fläcken, men jag kände hur ilskan och irritationen forsade fram och tillbaka genom mig. Egentligen ville jag bara ta fram en k-pist med ett rör som var kopplat till mina spottkörtlar, och skjuta saliv på honom.

"Min sko. Kolla här. Den är inkletad i ditt DNA. Jag är inte intresserad av ditt DNA."

Han stirrade på mig. Tog ett bloss. Tittade på skon. Tittade upp på mig.

"Förlåt, det var inte meningen."

"Mhm, det låter ärligt." Jag rotade fram bomullsrondeller som jag hade liggande i väskan och sträckte fram dem.

Han hånlog igen. Ögade mig. Stirrade på bomullsrondellerna. Tog ett bloss. Andades ut röken och skakade på huvudet i ett skratt.

"Det där salivet hade du kunnat trampa på i vilket fall som helst ju."

"Jag trampade i hundbajs en gång. Jag torkade av min sko i hundens päls. Här är jag ändå generös med mina bomullsrondeller. Se så, jag har bråttom."

"Tss."

"Men herregud. Du får ju för fan stå för dina handlingar. Du valde att spotta på min sko och jag är inte okej med det."

"Jag tänker inte böja mig ner för att torka av din sko."

"Äsch sluta nu, jag bjuder på det."

Han torkade aldrig av min sko. Däremot har jag sett honom ett par gånger sedan dess, och han har kollat bort, kollat ner i marken och börjat pilla med sin mobiltelefon. Det får mig att tänka på mänskligheten och dess inskränkthet. Hur inskränkta människor kan vara, hur deras egna liv och hur deras känslor spelar så mycket större roll än omvärldens. Hur mån man kan vara om att skydda sitt anseende från någonting som kan tänkas verka nedvärderande, patetiskt, trots att man själv var den som orsakade hela scenariot. Hur mån man kan vara om att 'stå på sig', för det ska man göra alltid för att inte någon annan ska göra det åt dig, oavsett situation. Och den åsikt man har är alltid den som är rätt och den går inte att ändra på, och man ska inte låta någon annan ändra på den. Och man är på ett visst sätt och det kan man inte rå för, för det är helt enkelt sån man är.

...det ligger så mycket sanning och så mycket lögn. Så mycket skräp från feltolkningar och så mycket feltolkat "skräp". Jag skäms och jag gråter och jag mår illa.

Men jag gör det, för att jag har en anledning till det.

Ge mig en bomullsrondell så ska jag visa.