"Ursäkta herrn, du spottade på min sko."
Han vände sig om, ögade mig, hånlog och tog ett bloss.
"Va?"
Jag rörde mig inte ur fläcken, men jag kände hur ilskan och irritationen forsade fram och tillbaka genom mig. Egentligen ville jag bara ta fram en k-pist med ett rör som var kopplat till mina spottkörtlar, och skjuta saliv på honom.
"Min sko. Kolla här. Den är inkletad i ditt DNA. Jag är inte intresserad av ditt DNA."
Han stirrade på mig. Tog ett bloss. Tittade på skon. Tittade upp på mig.
"Förlåt, det var inte meningen."
"Mhm, det låter ärligt." Jag rotade fram bomullsrondeller som jag hade liggande i väskan och sträckte fram dem.
Han hånlog igen. Ögade mig. Stirrade på bomullsrondellerna. Tog ett bloss. Andades ut röken och skakade på huvudet i ett skratt.
"Det där salivet hade du kunnat trampa på i vilket fall som helst ju."
"Jag trampade i hundbajs en gång. Jag torkade av min sko i hundens päls. Här är jag ändå generös med mina bomullsrondeller. Se så, jag har bråttom."
"Tss."
"Men herregud. Du får ju för fan stå för dina handlingar. Du valde att spotta på min sko och jag är inte okej med det."
"Jag tänker inte böja mig ner för att torka av din sko."
"Äsch sluta nu, jag bjuder på det."
Han torkade aldrig av min sko. Däremot har jag sett honom ett par gånger sedan dess, och han har kollat bort, kollat ner i marken och börjat pilla med sin mobiltelefon. Det får mig att tänka på mänskligheten och dess inskränkthet. Hur inskränkta människor kan vara, hur deras egna liv och hur deras känslor spelar så mycket större roll än omvärldens. Hur mån man kan vara om att skydda sitt anseende från någonting som kan tänkas verka nedvärderande, patetiskt, trots att man själv var den som orsakade hela scenariot. Hur mån man kan vara om att 'stå på sig', för det ska man göra alltid för att inte någon annan ska göra det åt dig, oavsett situation. Och den åsikt man har är alltid den som är rätt och den går inte att ändra på, och man ska inte låta någon annan ändra på den. Och man är på ett visst sätt och det kan man inte rå för, för det är helt enkelt sån man är.
...det ligger så mycket sanning och så mycket lögn. Så mycket skräp från feltolkningar och så mycket feltolkat "skräp". Jag skäms och jag gråter och jag mår illa.
Men jag gör det, för att jag har en anledning till det.
Ge mig en bomullsrondell så ska jag visa.
Han vände sig om, ögade mig, hånlog och tog ett bloss.
"Va?"
Jag rörde mig inte ur fläcken, men jag kände hur ilskan och irritationen forsade fram och tillbaka genom mig. Egentligen ville jag bara ta fram en k-pist med ett rör som var kopplat till mina spottkörtlar, och skjuta saliv på honom.
"Min sko. Kolla här. Den är inkletad i ditt DNA. Jag är inte intresserad av ditt DNA."
Han stirrade på mig. Tog ett bloss. Tittade på skon. Tittade upp på mig.
"Förlåt, det var inte meningen."
"Mhm, det låter ärligt." Jag rotade fram bomullsrondeller som jag hade liggande i väskan och sträckte fram dem.
Han hånlog igen. Ögade mig. Stirrade på bomullsrondellerna. Tog ett bloss. Andades ut röken och skakade på huvudet i ett skratt.
"Det där salivet hade du kunnat trampa på i vilket fall som helst ju."
"Jag trampade i hundbajs en gång. Jag torkade av min sko i hundens päls. Här är jag ändå generös med mina bomullsrondeller. Se så, jag har bråttom."
"Tss."
"Men herregud. Du får ju för fan stå för dina handlingar. Du valde att spotta på min sko och jag är inte okej med det."
"Jag tänker inte böja mig ner för att torka av din sko."
"Äsch sluta nu, jag bjuder på det."
Han torkade aldrig av min sko. Däremot har jag sett honom ett par gånger sedan dess, och han har kollat bort, kollat ner i marken och börjat pilla med sin mobiltelefon. Det får mig att tänka på mänskligheten och dess inskränkthet. Hur inskränkta människor kan vara, hur deras egna liv och hur deras känslor spelar så mycket större roll än omvärldens. Hur mån man kan vara om att skydda sitt anseende från någonting som kan tänkas verka nedvärderande, patetiskt, trots att man själv var den som orsakade hela scenariot. Hur mån man kan vara om att 'stå på sig', för det ska man göra alltid för att inte någon annan ska göra det åt dig, oavsett situation. Och den åsikt man har är alltid den som är rätt och den går inte att ändra på, och man ska inte låta någon annan ändra på den. Och man är på ett visst sätt och det kan man inte rå för, för det är helt enkelt sån man är.
...det ligger så mycket sanning och så mycket lögn. Så mycket skräp från feltolkningar och så mycket feltolkat "skräp". Jag skäms och jag gråter och jag mår illa.
Men jag gör det, för att jag har en anledning till det.
Ge mig en bomullsrondell så ska jag visa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar