Hej.
Jag vet inte om det är jag som hörde i höre... eller vad det heter.
Faktumet dessa dagar är att man stängt av hissen i vårt hus för hissbygge. De har bytt ut och reparerat och utvidgat och ladida ladida. Det är nog ganska bra, eftersom mitt första intryck av hissen, dvs på lägenhetsvisningen, var att den stannade någonstans mellan femte och sjätte våningen när jag skulle upp. Den knarrade mellan fjärde och femte och lade till en smäll någonstans vid trean.
När det kommer till vardagsgrejer är jag inte så jättekräsen när det gäller hur nytt eller modernt någonting är. Visst, gäller det prylar så kan det vara kul att kosta på sig någonting alldeles extra, min nya mobiltelefon är till exempel otroligt sexig. Och visst, man vill inte ha dödsångest inför hemresan.
Nu börjar hursomhelst dessa tre hisslösa veckor närma sig sitt slut - rättare sagt, en eller två dagar kvar. De har satt igång hissen tror jag, men de gör fortfarande lite finjusteringar. Den har inte slutat knarra. Det hörs in i lägenheten. Det var detta som gjorde att jag misstänkte att hissen var igång nu, och jag blev så sjukt nyfiken. Så när jag gick igenom trapphuset, tryckte jag på hissknappen. Vad hör jag?
"Till Våning 7" säger en kvinnlig stämma. En sån där maskinell sak. En sån som även finns på bussen, som säger vilken nästa hållplats är.
Jag känner mig verkligen ärad att framtiden kommit för att besöka oss. Det är vackert och så. Men är framtiden verkligen standard?
Såg inte synskadade vilken knapp de hade tryckt på, när de gick in i hissen? Är äldre människor rädda när hissen plötsligt stannar vid en annan våning än den de tryckt sig till - för att någon annan också kallat på den? Eller känner sig folk i det här huset ensamma och vill ha en kvinnlig röst i det trånga utrymme som de vistas i ca två gånger per dag? Det kanske är en vettig anledning.
Jag vet ju om att folk råkat gå av hissen på fel våning för att någon annan hade kallat på den utifrån och sedan skitit i att gå in, så att det såg ut som att man stannade på sin egen våning. Det må ha skapat vissa irritationsmoment.
Kalla mig oldfashioned, men jag skulle föredra att ha kvar den gamla hissen, om än i lite snabbare, säkrare form. Större kommer den ju inte vara ändå - det är någonting som är mer önskvärt i ett sjuvåningshus. I ett lägre hus hade man kunnat ta stora möbler uppför trappan.
Sätt siffror på varje vånings hissdörr inifrån, så att man ser vilken våning man är på innan man går ut. För som jag ser det, så vill dessa söta små krabater syssla med extrem ögontjäning. För inte f*n kommer jag frysa mindre om nätterna på vintern. Inte f*n stämmer husets utseende utifrån, så när som på fönstren, med denna 'standardisering' inomhus. Och kanske skulle man tro att sprickan i min vägg skulle försvinna tack vare hissbygget, men det gör den inte. För det är inte hissbygget det handlar om.
Jag hade gärna flyttat ut i trapphuset... men kvinnorösten i hissen stör mig när jag sover.
Jag vet inte om det är jag som hörde i höre... eller vad det heter.
Faktumet dessa dagar är att man stängt av hissen i vårt hus för hissbygge. De har bytt ut och reparerat och utvidgat och ladida ladida. Det är nog ganska bra, eftersom mitt första intryck av hissen, dvs på lägenhetsvisningen, var att den stannade någonstans mellan femte och sjätte våningen när jag skulle upp. Den knarrade mellan fjärde och femte och lade till en smäll någonstans vid trean.
När det kommer till vardagsgrejer är jag inte så jättekräsen när det gäller hur nytt eller modernt någonting är. Visst, gäller det prylar så kan det vara kul att kosta på sig någonting alldeles extra, min nya mobiltelefon är till exempel otroligt sexig. Och visst, man vill inte ha dödsångest inför hemresan.
Nu börjar hursomhelst dessa tre hisslösa veckor närma sig sitt slut - rättare sagt, en eller två dagar kvar. De har satt igång hissen tror jag, men de gör fortfarande lite finjusteringar. Den har inte slutat knarra. Det hörs in i lägenheten. Det var detta som gjorde att jag misstänkte att hissen var igång nu, och jag blev så sjukt nyfiken. Så när jag gick igenom trapphuset, tryckte jag på hissknappen. Vad hör jag?
"Till Våning 7" säger en kvinnlig stämma. En sån där maskinell sak. En sån som även finns på bussen, som säger vilken nästa hållplats är.
Jag känner mig verkligen ärad att framtiden kommit för att besöka oss. Det är vackert och så. Men är framtiden verkligen standard?
Såg inte synskadade vilken knapp de hade tryckt på, när de gick in i hissen? Är äldre människor rädda när hissen plötsligt stannar vid en annan våning än den de tryckt sig till - för att någon annan också kallat på den? Eller känner sig folk i det här huset ensamma och vill ha en kvinnlig röst i det trånga utrymme som de vistas i ca två gånger per dag? Det kanske är en vettig anledning.
Jag vet ju om att folk råkat gå av hissen på fel våning för att någon annan hade kallat på den utifrån och sedan skitit i att gå in, så att det såg ut som att man stannade på sin egen våning. Det må ha skapat vissa irritationsmoment.
Kalla mig oldfashioned, men jag skulle föredra att ha kvar den gamla hissen, om än i lite snabbare, säkrare form. Större kommer den ju inte vara ändå - det är någonting som är mer önskvärt i ett sjuvåningshus. I ett lägre hus hade man kunnat ta stora möbler uppför trappan.
Sätt siffror på varje vånings hissdörr inifrån, så att man ser vilken våning man är på innan man går ut. För som jag ser det, så vill dessa söta små krabater syssla med extrem ögontjäning. För inte f*n kommer jag frysa mindre om nätterna på vintern. Inte f*n stämmer husets utseende utifrån, så när som på fönstren, med denna 'standardisering' inomhus. Och kanske skulle man tro att sprickan i min vägg skulle försvinna tack vare hissbygget, men det gör den inte. För det är inte hissbygget det handlar om.
Jag hade gärna flyttat ut i trapphuset... men kvinnorösten i hissen stör mig när jag sover.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar