Kaffe.

En vulkan. En by med trettio tusen invånare. Sju tusen hus och fyrahundratjugotvå affärer, bagerier, caféer och andra lokaler som invånare kan tänkas behöva. Lekplatser, parker. Barn som skrattar, barn som gråter, tanter som stickar sockor till sina trettiosju år gamla söner och söners söner. Balkonger. Ballonger. Trädgårdsmöbler. Parkeringsplatser och torg.

En staty.

Den symboliserar rikedom, makt och frihet. Den visar ett svärd i vädret och en stor, mätt mage som vittnar om en underförståelse över faktum att mat finns på det stora mahognybordet med svarvade, lackerade ben. Axlarna breda och absolut inte retuscherade. Ansiktet manligt och insiktsfullt – gudomligt, makalöst.

En vas med färska tulpaner från trädgården. En kristallkrona. Ett dragspels körsång i myller av hundra fötter och skällande hundar, framför en sliten hatt på trist betong. Rikedom, frihet. Gyllene hårstrån över fattiga ögon. Fattiga riddare på ett gyllene fat. En korg med äpplen. En vulkan.

De säger att alla ska ha mat på sitt bord. Alla ska veta att man kan köpa ett stort mahognybord om man vill. Några inser att det bara gäller vissa. Och vissa av dem vet, att detta bara är om man håller ett svärd i handen. Svärdet är allt. Utan svärd, ingen makt eller rikedom. Våld och brottslighet.

Folk gör världsresor genom öknar, djungler och tätbefolkade, främmande städer för att få veta vem de är och vad de står för. När de kommer tillbaka är de mer förvirrade än de var när de åkte. De vill åka tillbaka, för där var så nytt och spännande jämfört med här. En ny kultur att anamma, en ny befolkning att lära känna och nya saker att upptäcka. Håller man inte med så är man en fackidiot. Vill man stanna i trista, kalla, gråa Sverige så är man lika trist, kall och grå själv. Man ska inte stänga in sig från kulturer man inte känner. Man ska åka till deras länder och se varför de är som de är. Jag har alltid hållt med. Likt förbannat har jag stått där, som ett fån. Men fötterna, de dansar. Andra fötter reser, men dessa dansar och är lyckliga på sin grund. För de vet, att kulturerna är så många att de ger skoskav. Och skoskav gör att man inte vill gå, och inte dansa heller.

Bryggaren börjar puttra. Tumult på gatorna. Mänsklighetens skarv känner sig sviken. Mjölk i mitt kaffe. Alla barn gråter nu, inte bara några. Två skedar honung och rör om med en sked. Husen ödeläggs, bollplanen töms och gräsmattor lämnas. Söderut, söderut. En slurp, alldeles för varmt. Rör om lite till. Rör er lite snabbare, sno på.

Jag vänder blad, till insändarsidan. Där står det att ingen är perfekt och att alla ska bete sig på ett visst sätt. ”Rök inte i busskuren” och ”Låt den stackars flickan få gå före i kön för att köpa sin klubba”. ”Sänk priset på mjölet” vill vissa. Kaffet är lite bättre. Två snabba slurpar, sedan löser jag sudoku. TV säger: Askmolnet försvårar våra flygresor denna vecka. Ack, då. Dragspelet har tystnat.