Ett program om bråkiga ungdomar var på TV nyss. Tre familjer satt i en studio med programledaren och berättade om sina döttrar vars beteende var så oregerligt att de fått sitta i behandlingshem och ungdomsantalter. I programmet fanns även en ungdomskurator som delade med sig av sina åsikter, syner på saker och ting och råd.
En fjortonårig flicka hade knivskurit sin syster för att hon inte fick titta på TV. En annan flicka hade kommit hem full och möttes av polis hemma hos sig varefter hon var beredd på att fly genom fönstret, då hennes far stoppade henne. Föräldrarna satt gråtande inför en chockad publik och berättade sina historier, medan ungdomarna satt och med en nästan hånande blick dömde föräldrarnas tårar, som hade varit så många fler om bara kameran stängts av och folk hade gått därifrån. Dessa människor behövde hjälp, de hade tappat greppet om någonting som för nästan ett och ett halvt decennium sedan varit något underbart, någonting som de sett fram emot under hela sin uppväxt - ett barn som de skulle få uppfostra alldeles själv.
Hur kan det kännas att se det barn som man uppfostrat, matat och nattat, gå ut och festa, klä sig exploaterande, komma hem stupfull och inse att det undanhåller intima saker som man hoppats på att få ta del av under hela dess liv? Att i stället för att möta ett gråtande barn berättandes om sina problem, komma hem en dag och finna det i säng med någon främmande kille man aldrig ens hört talas om? Vem vill vara förälder under sådana förhållanden?
Ungdomskuratorn som delade med sig av sina åsikter var ett geni i mina ögon och öron. Hon satt avslappnad, såg de förstörda föräldrarna, log varmt och sa "Jag är en person som alltid tar barnets parti. Barn i den här åldern är sexuella varelser, de har just kommit in i puberteten och vill utforska så mycket som det bara går. Säger de att man inte förstår dem, att ingen vet vad de går igenom, så ska man ta det ordagrant. Jag vill inte skylla bort ilskan inom dem på hormoner, jag vill skylla den på problemen som ligger bakom och som behöver lösas. Det är inte bara barnets skyldighet att göra det - det är även föräldrarnas. Istället för att ge det restriktioner - ge dem medlidande och vänskap, även om det är svårt att ge som bestämd förälder." (modifierat med dåligt minne samt egna inslag)
Hormoner är ingen ursäkt att bete sig dåligt. Det är inte någonting som man kan skylla på för att man snortade kokain vid fjorton års ålder. Däremot är det någonting som förstärker barnets beslutsamhet att slå sig ifrån det överbeskyddande täcke som man haft med sig under hela sin uppväxt. Dessa flickor som var med i programmet var unga, i början av sin pubertet, och deras aggressivitet hade kanske inte så mycket med själva hormonerna att göra som ilskan inombords - däremot förstärktes den av en undermedveten känsla av vuxenhet (som kommer med hormonerna).
Jag sågs som ett problembarn hemma. Mamma var orolig för mig, hon trodde att jag hade mycket allvarliga tendenser och att jag aldrig lär mig. Men förmodligen är det tack vare henne som jag inser allvaret i saker och ting vilket får mig att avstå från sådant som jag i annat fall hade haft lust att göra.
Under perioder medger jag att jag kände mig oförstådd. Jag har alltid varit en hormonstinn, kärlekskrank tonåring (nåja, åtminstone sedan jag var tolv) och uppväxt med en familj med katolska värderingar i ett ateistiskt samhälle. Detta var ingen bra blandning när ungdomar runtomkring mig festade, hade kul, sminkade sig i mellanstadiet och berättade om olika killar som de träffade. Det såg ut som en hyperrolig ungdom, medan jag satt och fick bra betyg i skolan vilket tillät mig att komma in på det program jag ville komma in i i gymnasiet. Dock fick det värre följder - min kärlekskrankhet väcktes på riktigt i gymnasiet då det är dags att bli snäppet friare, mina betyg dalade från MVG till G under två år, jag tröttnade på tjatet som jag fick hemma och flyttade hemifrån vid arton års ålder.
Men jag lever inget syndigt liv bara för att jag är fri. Hade jag bara blivit förstådd så hade saker och ting varit så mycket lättare idag.
Att låsa in sitt barn är ingen lösning - det är bara sporrande till mer ilska inombords. Alla behöver regler under svåra perioder i sitt liv, men när detta väcker besatthet hos föräldern i att göra vad man anser är bäst för barnet, det är då man ska stanna upp och fundera på vad konsekvenserna kan vara. Alla förhållanden har känslomässiga inslag - och alla känslor beror oftast på någonting konkret, speciellt i den mognande åldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar