,,,

Det var när hon kastade sig ner på golvet som hon insåg hur många de var.
De låg överallt. På golvet, mellan soffkuddarna. Några hade rullat in under TV-bänken och fåtöljen. Rummet var som delvis täckt av glansiga prickar sett från ovan.

"Dumma, dumma mig" sa hon tyst medan hon tog upp några pärlor med högerhanden, och lade dem försiktigt i tygpåsen som hon höll i vänsterhanden. "Dumma, dumma, dumma mig".
Hon kröp runt i rummet och samlade pärlor, några åt gången. Direkt efter duschen hade hon enbart hunnit vira in sig i en handduk. Håret var blött och det droppade vatten på mattan. Pärlorna blev blöta.

"De där pärlorna är räknade, och kommer att bli räknade igen. Jag förväntar mig att varenda liten pärla är kvar i den här påsen när jag kommer tillbaks. Hela och fina, är det förstått?"
Orden ekade fortfarande i rummet. Hon visste vad hon hade att vänta sig, om det inte skulle vara som han sagt. Pärlorna var dyra, och hon visste om att det skulle göras till ett vackert smycke. Hon visste inte vem som skulle ha smycket, eller när det skulle bli färdigt. Men pärlorna var räknade, de var viktiga och hon skulle komma att ångra sitt snedsteg från badrummet mycket, mycket.
Hon brast i gråt.

Tut, tut. Tut, tut. Klick. "Hallå?"
Tystnad i telefonen, endast hennes andetag hördes. Paralyserade andetag.
"Hallå?"
Den svarande lät otålig. Han hade ingen lust att vänta på henne, på att hennes andetag skulle bli ord.
"Jo, jag undrar..." började hon.
"Sno på. Jag ska snart iväg här", svarade telefonen.
"Precis hur många pärlor ligger i påsen?"

Tystnad.

"Du vet precis hur många pärlor som ligger i påsen."

Tystnad.
Sedan lade hon på luren.
Slutdiskuterat.

Pärlorna låg där ett tag. Hon stod och skämdes en stund.
Sedan klädde hon på sig, tog tålamod till sig, och plockade upp resten av pärlorna.